Att den romerske poeten Ovidius, också med passionens tunga kors, fram till att kejsar Augustus skickade honom i exil, diktade om erotiken förvånar därför inte. Särskilt inte när man noterar Venus förstärkt av svällande Jupiter och hur båda dessa välmågans planeter via opposition fyller poetens sinne (Månen).
Notabelt är att poeten inte förunnas en enda planet i befrielsens kvalitet Sattva - centripetalkraften som attraherar själen att söka sitt Centrum och därmed återfinna sitt gudomliga jag. Hela himmelen är Passion som tenderar mot Mörkret (Tamas guna) - och mannen slungas ut i exil...
Han är dock också känd för att ha innefattat reinkarnationstanken i sitt diktande, och förvisso är det passionens kvalitet som håller träldomens kretslopp i rörelse...
BBC meddelar att det mytologiska motivet till en av Ovidius dikter återfunnits i en utgrävning i formen av några statyer. När jag ser vad Wikipedia har att säga om honom, noterar jag att han bland annat fäste sig vid myten om Faidon, Helios oäkta son som fick solgudens tillåtelse att för en dag köra solvagnen men förlorade kontrollen (och sitt liv), lite som Ovidius själv tycks ha gjort, apropå den exil kejsaren själv sände honom i. (Wikipedia nämner som möjlig förklaring att Ovidius kände till en konspiration men teg om saken.)
Nu var myten om solgudens son bara en av flera hundra i samma diktverk, men eftersom den korrekta sideriska zodiaken gör Ovidius till Vädur, hajade jag genast till. Slog myten om den övermodige sonen an ett ackord hos diktaren själv? Härskarlejonets planet Solen anses ju upphöjd i Väduren, lite som Jesus hävdade att "Fadern förhärligade sig själv genom sin Son." Vädurens härskare, Eldplaneten Mars (pilar och spjut) kan mycket väl ses som de ljusstrimmor (fotoner !!!) som skjuts ut från Solen - Fadern som sänder ut sina söner (barn) i formen av logoi spermatikoi, förnuftsspermier eller, enligt indisk filosofi, jiva-atmas, levande själar.
Det är kanske ingen slump att den personliga ascendenten i ett horoskop naturligen korrelerar med just Väduren och indirekt med just Mars som varande en "utbrytare", en solstråle. Det skulle göra Solen i ett personhoroskop till något större än den tillfälliga personen här på jorden - jiva-atman både är och är inte Gud. Själen har den paradoxala egenskapen, och faktum är att släktskapet når ända ner till den här världen eftersom Sol och Mars båda är av typen Eld.
Även i en mänsklig person, en emanation från det solära Logos finns något kvar av det gudomliga. Problemet idag är att mänskligheten dyrkar sina egon istället för att spåra ljusgnistans färd. De väljer det minsta av sig själva istället för det största och är således förkrympta varelser jämfört med de gudaväsen de hade det i sig att bli.
Ovidius hade tydligen ett anspänt förhållande till sin far eftersom han var för emotionell för att vilja bli retoriker (professionella lögnare, om man skulle se på hur den konsten utförs i Sverige av dagens högerpolitiker, och några högerorienterade skuggvarelser på vänstersidan).
Det går ganska lätt att återföra dessa spridda kunskapsfragment till födelsehoroskopet. Solens upphöjelse i Väduren dramatiseras perfekt av Månen i storslagna Lejonet eftersom poetens sinne ju drivs direkt från Solen.
Men sedan kommer Faidons förlorade kontroll över solvagnen, poetens förfallna upptagenhet av erotik och till sist bannlysningen från kejsaren själv:
Solens upphöjelse är mest imaginär enär den inte hittar något stadigt stöd alls i sin disponent - den utsända solstrålen. Mars befinner sig nämligen i sitt fall i den sunkiga och fuktiga sublunära sfären, i Månens tecken Kräftan. Här har vi också bilden av en överemotionell poet. Enbart Eld är brännande het men torr. Det är när Vatten kommer in i bilden det uppstår överdrifter, Eld/Vatten-krig, och det ångas och frustas! Se Madonnas horoskop för en emotionell missbrukstyp.
Klockslag saknas men utifrån en månascendent hamnar faktiskt den solära karriärens disponent Mars i 12e huset för världslig nesa och exil, och ska man tala om en solär karriär som rasar nedåt, får man inte missa att soldisponenten Mars inte bara är fallen utan också har Makthavaren Saturnus mot sig! Saturnus hemma i härskarläge i Stenbocken kan indikera jordiska auktoriteter och nu råkar kejsar Augustus ascendenttecken vara känt: Stenbocken. Effekterna av att en annans Saturnus lägger sig som en kvävande och kall filt över den egna ascendenten är välkänd, och Ovidius måste verkligen ha blivit ett problem för Augustus, vari än poetens skuld bestod.
Kort sagt: Mars fall i Kräftan visar att den upphöjda Solen inte förmådde hålla sin kurs. Myten om Faidon som tappade kursen och hotade bränna sönder hela jorden kommer spöklikt nära Ovidius eget födelsehoroskop. Under uppslagsordet Faidon i Wikipedia nämns Platons korta referens till samma myt, skriven några århundraden före Ovidius:
...[O]nce upon a time Paethon, the son of Helios, having yoked the steeds in his father's chariot, because he was not able to drive them in the path of his father, burnt up all that was upon the earth, and was himself destroyed by a thunderbolt.
Now this has the form of a myth, but really signifies a declination of the bodies moving in the heavens around the earth, and a great conflagration of things upon the earth, which recurs after long intervals.
Frågan om deklination då Ovidius föddes är intressant! Deklination är en planets avvikelse norr eller syd i förhållande till den himmelska ekvatorn:
Som exempel föddes bloggaren i oktober i Sverige inte långt från Nordpolen på jordklotet. Hans höstsol hade deklinationen minus 11 grader relativt den himmelska ekvatorn, dvs. en sydlig latitud i den himmelska världen. Solen stod lågt på himmelen dagen han föddes. Ovidius född en bit från Rom på våren, hade en soldeklination på -1°. Men vårsolen var stigande och vid lunch tre dagar senare nådde den punkten för Vårdagjämningen: deklination 0°.
Är den här astronomiska observationen förklaringen till att Solen anses "upphöjd" i Väduren? Då finns ett mäktigt problem i det antika planetschemat. Om tusen år infaller t.ex. vårdagjämningen i Vattumannens tecken. Skulle det inte i så fall innebära att vi måste justera hela det antika schemat för planeters upphöjelser och fall på exakt samma sätt som den sideriska zodiaken varje sekund räknas om med ett värde som korrigerar för jordaxelns "gungning"!
Detta har jag aldrig tänkt på tidigare, och skulle kunna vara ett metodfel som "frusit fast" och bevarats i astrologin. Allt hänger på vad antikens astrologer menade med "upphöjelse" och "fall" och jag har inte sett att någon antik text har förklarat det schema som återfinns i både indisk och hellenistisk astrologi.
Men lite eftertanke avslöjar att "upphöjelse" och "fall" måste bygga på andra tankegångar än den astronomiska solens upphöjelse vid vårdagjämningen (i den tropiska Väduren). För inte bara solen utan samtliga planeter pendlar mellan nordlig och sydlig deklination och planeternas upphöjelser och fall kan inte knytas på detta enkla sätt till vårdagjämningen.
Dessutom har indisk och grekisk varsin tradition om exakt i vilken grad en planet når sin upphöjelse respektive fall, och jag har flera gånger påpekat att det knappast är en slump att månen har sin upphöjelse i Oxens 3e grad - precis det gradtal där stjärnan Algol befinner sig, "markör" eller platshållaren för jordens onda rådare Djävulen (Pan/Faun).
Tillbaka till Ovidius (astrologiska) Sol, som alltså är på väg att "upphöja" sig till jämnhöjd med den himmelska ekvatorn efter att klättrat allt högre på himmelen sedan sistlidna vintersolstånd.
Det intressanta är nu det klena stöd en fallen Mars i Kräftan ger den teoretiskt upphöjda (och förhärligade) Solen i Väduren. Vid Ovidius födelse råkar dessutom den fallna Mars vara den planet med den högsta (nordliga) deklinationen av samtliga planeter på himmelen, 26° norr om den himmelska ekvatorn. Och "ju högre apan klättrar i trädet desto längre blir dess fall..."
Faktum är att ett annat värde som påminner om planetens deklination används i indisk astrologi. Jag har aldrig nämnt det på bloggen för jag ville inte göra det här till en jyotish-blogg utan söka hålla ämnet ute på någon slags allmänning där det centrala var den sideriska zodiaken.
En planet kan också befinna sig norr eller söder om solekliptikan (där solens egen bana är 0°-normen). Då heter det att planeten "har latitud", nordlig eller sydlig. Indisk astrologi använder latituden för att avgöra vem som vinner ett "planetärt krig" som ibland uppstår. Ta t.ex. frågan om atma karaka, den planet som hunnit längst på himmelen eller bara en fråga om vilken av flera planeter inom samma tecken som är den ledande. Skulle två planeter båda ligga i t.ex. den 25e graden vinner den planet "kriget" som tronar högst på himmelen relativt solekliptikan!
Not. I samband med atma karaka-konceptet föreslog jag en annan tanke nyligen: ligger två planeter båda i den 25e graden av varsitt tecken vinner den planet som hunnit längst i zodiaken eftersom symbolerna på ett generellt sätt tycks växa, mogna och fördjupas från starten i jag-står-åtskild-från-allt-och-alla-tecknet Väduren. Insikten i zodiakens sista tecken Fiskarna är betydligt större, där själen nu inser att "jag-är-förenad-med-allt-och alla"!Planetens latitud är nu inte samma som dess deklination och vad man gör av de här båda attributen, beror på vad man läser in i tanken om en himmelska ekvatorn respektive solens egen bana. För mig är det naturligt att den himmelska ekvatorn är ett "större mått" - siktet är här ställt mot hela vår rymd vari Helios bara är en ljuskälla, låt vara den som jordborna är närmast beroende av.
Ur gudarnas perspektiv däremot, själar som brutit jordandens drömlika slöja, är inte nödvändigtvis Solen den viktigaste stjärnan, även om det förefaller som hybris att påstå att man helt förbipasserat det här systemets Logos och Herre!
Men de andra stjärnorna på himmelen är också solkungar i sina domäner, och det är fascinerande att i nybörjarboken i indisk astrologi, "Light on Life", få traditionen kring den persiska kungastjärnan Regulus som den utvecklades i Indien.
Det är i samband med de 27 månpalatsen (nakshatras) författarna de Fouw/Svoboda nämner Regulus. Inte som den viktigaste stjärnan i Lejonet utan i det tionde månpalatset Magha, motsvarande 00°00'-13°20' Lejonet. Dvs. Lejonets 1a t.o.m. 14e grad om man tänker ålderdomligt, i heltal.
Magha, säger de, symboliserar det kungliga tronrummet över vilket förfäderna (sanskrit: pitris (pl), jämför pater/fader) råder. I detta lunära palats fungerar Regulus som fokuspunkt. Tronrummet är diplomatins, taktfullhetens och ceremonins hemvist.
Ascendenten eller Månen i denna nakshatra ger ett kungligt uppträdande, men författarna dömer ut månnodernas och Saturnus passage i den här zonen. (Märkligt nog är södra månnoden Ketu "härskare" över detta palats...)
Ovidius födelsetid är okänd men eftersom Månen når Lejonets 15e grad först 11.30 på förmiddagen är oddsen rätt goda för att han har ett sinne med detta "majestätiska uppträdande". Eftersom sinnet är avhängigt av Solen och Solen i sin tur försvagas av den fallna Mars i Kräftan (i exilens hus ur sinnelagets perspektiv) så anas direkt problem med makthavare!
Skulle Ovidius vara född senare under dygnet befinner sig Månen i nästa månpalats, Phurva Pulgani, vars sexuella och äktenskapliga konnotationer faktiskt verkar stämma bättre in på den erotiske poeten. Han lyckades gifta om sig tre gånger i livet och sista äktenskapet var med en kvinna av högre börd än honom själv.
Se återigen poetens Månen i Lejonet opposit Venus och pluralismens Jupiter, en Jupiter som ur månascendentens perspektiv "välsignar" sjunde partnerhuset. Jämför med den kroniskt otrogne Tiger Woods Jupiter i Fiskarna, i sjunde huset relativt hans fysiska Jungfruascendent!
Anmärkning. Inlägget inspirerades av BBB-rapporten om de funna statyerna. En lös koppling finns också mellan poeten Ovidius "Metaforfoser" och den brittiske 17e greven av Oxford, som har figurerat i några inlägg. Här är ett bildat föredrag (på engelska) om bl.a. den unge grevens relation till Ovidius.
De Vere was the rare prince who reached across history and art to understand himself. Ovid's' 'Metamorphoses' in [his uncle] Golding's translation so resembled De Vere's language and is so much a young man's book, we are entitled to wonder if Golding and De Vere mutually translated it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar