Antiborgerliga sentiment i DN - är tidningen en populist?

Biträdande kulturchefen på DN, Åsa Beckman, gör sitt jobb bättre än sin urvattnade chef Wiman, vars floskelparad är något att beskåda. De få gånger jag läst något av Beckman har det varit mer sälta i texterna. Och vilken stockholmare som inte längre känner sig hemma i sin egen alltmer gentrifierade stad kan ignorera hennes senaste och träffsäkra krönika? 

Jag har tidigare nämnt det och kan upprepa: vid rask söndagspromenad genom Stockholms innerstad hör man fler konversationer på utländska språk mellan dem man passerar och möter än på svenska. Storföretagen har klagat på att svenskarna inte går att anställa och här är deras lösning: ta in högavlönade konsulter från utlandet. Hyresvärdarna gnuggar händerna och boendekostnaderna rasar i höjden. Stockholm håller på att bli samma kapitalistiska inferno som London, där inge ens landets egna höginkomsttagare har råd att bo längre. Globalismen och den interkontinentalism som unga popsnören som Andres Lokko en gång hyllade, är ett fanstyg.

Lyssnade nyligen om Good Humor, smarta popgruppen St Etiennes briljanta och garanterat opolitiska album från 1998, inspelad i Tambourine-studion i Malmö. I nyutgåvan från 2010 citerades Lokko några gånger och han drog den slitna historien om svenskarnas "lagom", ett begrepp som redan meningen därpå visade sig inte så unikt svenskt - britterna hade ju "just so". Så varför dra upp det? 

Lokko hamnade därmed i den pinsamma belägenheten han både röjde en provinsiell mentalitet som söker det egna språket och samtidigt inget hellre vill än att hänga ute med "de internationella". Jag noterar att Lokko har ett horoskop lika fylld av lokalt bojad JORD som Beckman som beskriver dem som får dåndimpen när de går från ett kvarter till nästa. Vad Lokko saknar är LUFT som ledigt rör sig mellan territorierna... Fast som vi strax ska se, är det just här det gnisslar som värst för Beckman...

Från långt tillbaka har jag horoskopet för en kvinna född samma år, månad och dag som Beckman, och ju mer jag läser texten i DN, desto mer går ögonbrynen i höjden. Det är som att i den ena iakttagelsen med kommentar efter den andra höra bekanten från över 30 år tillbaka. Apropå "raska promenader" hakade vederbörande upp sig på att jag gick med en hoppande gångstil - hon tyckte jag studsade fram som en "afrikan", vilket var en lustig liknelse. I den lilla staden fanns vid tiden väl knappt en enda mörkhyad. Själv hade jag aldrig formaliserat människor på det sättet. Beckman ägnar stort intresse åt det välmående borgerskapets lediga flanerande i citys shoppingstråk och återger en episod där en arbetarmänniska chockeras av hur annorlunda fint folk rör sig i sina distrikt!

Min far gjorde en halvkarriär på 1960-talet och kunde ståta med titlar som säljchef och t.o.m. vd - en man från underklassen som lyckades klättra uppåt i ett Sverige som var enklare då - en social positionering som jag ägnat livet att ödelägga för egen del i protest mot den ihålighet en oförlöst materialism skapar i människorna. Det går inte att båda vara vän med den här världens herre, Mammon, och hans befälhavare...

Min forna bekant med arbetarföräldrar fylldes av misstro bara genom att jag bodde på en "finare" gata än henne och kunde skämtsamt kalla mig "professorn". I undertexten hörde jag hennes distansering och dåliga självförtroende som del av lågutbildad arbetarklass. Hon hade enligt egen utsaga sovit sig genom grundskolan, så jag förmodar att ansvaret till del vilade på henne själv. Alla är inte födda med läshuvud.

När man granskar Åsa Beckmans födelsedag - samma som föredettingens - är det helt uppenbart varifrån i horoskopet denna förlamande klassfixering kommer. Klass- och rankningsplaneten Saturnus kontrollerar precis hela föreställningen! Och eftersom Beckmans lilla bildbyline visar en långhårig blond människa som i 50-årsåldern ser häpnadsväckande lik ut den jag minns från 20-årsåldern, kan man börja undra om kulturskribenten t.o.m. delar bekantens strävsamma Stenbocksascendent... 

Men problemen är att Saturnus hemma i sig negativa härskarläge "permanentar" maktstrukturerna och detta är vad den revolutionära Mars i jämlikhetssträvande Vågen vänder sig emot. Samtidigt blottlägger sig Mars i Vågen för Saturnus långa 270-graders kontrollaspekt och åter därmed på en "motreformation" som söker återställa den rådande ordningen. Det här horoskopet sammanfattar torrt den svenska socialdemokratins fullständiga misslyckande och hur de gamla landägarna (Saturnus med Jupiter) skrattar hela vägen till banken i det här landet. 

Födelsetalet 2016 för hela landet var cirka 320 nytillkomna själar per dygn, och om man bortser från att vissa tecken inte ens stiger längst upp i norr vintertid, kan man löst tala om runt 25 födslar per ascendenttecken under ett dygn i Sverige. Tänk att lokalisera denna lilla grupp från norr till syd och jämföra deras ansikten och attityder, ascendenttecken för ascendenttecken! En astrologins motsvarighet till svenskarnas vansinniga rasbiologiska studier för 100 år sedan och troligen betydligt mer givande och tankeväckande givet de besynnerliga paralleller som kulturskribenten och den anonyma företer.

Kan man misstänka att de kanske 600 svenska barn som föddes de här dygnen då Månen mer personligt anknyter till den stora kampen om resurserna inom den stora samhällsstrukturen rymde ett stort antal ineffektiva smygrevolutionärer, lika ineffektiva som Beckman själv eftersom de i likhet med hela den svenska arbetarklassen bara ville klättra lite på statusskalan. Är, kort sagt, Beckmans skriveri bara DN:s falskt "radikaliserade" fjäskande för sina läsare, nu när det står allt klarare att medelklassen i själva verket sitter lika löst till här som i USA under det att rovkapitalisterna tar en allt större del av kakan? 

Jag vill tro att den forna bekanten ändå hade en gnutta äkta revolution i sig även om hennes föräldrar svartjobbade så svetten lackade. ("Stora och lätta pengars" Jupiter - framgångsstjärnan - har en lätt främmande placering i svårmodets och Saturnus tecken Stenbocken och hur dessa motsatta principer på något sätt tar ut varandra.) Den fattiga människans enda sätt att protestera mot ett system som var riggat till de rikas fördel. Eller tecken på en urbota förfallenhet och den falskhet som följer när man lyssnar till den materialistiska ateismens falska försök att göra människan till alltings mått. 

(Jag noterade med en uttråkad suck hur belåtet satanssekten Humanisterna nyligen i Aftonbluddret applåderade sosseregeringens förslag till religionsförbud i skolorna, just det förslag de själva lobbat för genom infiltration av den svårt obildade svenska politikerkåren.)

Vad man kan säga om Beckmans lilla tårtbit av tid är att det har sina risker att ENBART vara disponerad mot det kroppsliga/materiella så att hela ens tankeförmåga BINDS fast vid status- och klasstänkande. För det är vad som verkar hända när Kronos - den kroniska Saturnus - tar kontroll över Mars-Vågen och eggar Mars att (lönlöst) söka kämpa för alltings jämlikhet. Gammal är äldst och det är Saturnus som verkligen äger den här perioden. 

Är alla dessa 600 svenska barn delar av ett överklassegment i ett annat samhälle och ett tidigare liv? Ny skyfflades de i linje med sin kollektiva karma ner på jorden igen och de som den här gången hamnade i arbetarklassmiljöer (till följd av sidoinfluenserna från ytterligare tidigare liv som förklarar grovsorteringen), de HATAR nu sin situation i djupet av sina själar som skadats av överklasslivens frihet från de normer som binder vanligt folk.

Ödet har sitt sätt att justera överdrifter från ett liv till nästa, men komplexiteten i Alltet långt större än jordvetenskapernas anhängare tycks kunna förstå, trots att de just ägnar sig åt mångfalden i det materiella.


Tillägg. Jag var svagt medveten om att ha skrivit om Beckman, men hittade inte inlägget eftersom taggen felstavats "Åsa Beckmen". Det nu rätt kul att se hur snarlika tankegångarna - hennes och mina - är, trots att 4½ år skiljer texterna åt. Även 2012 obsessade Beckman över gångstilar i DN - liksom jag. Det är väl min inre "afrikan" - möjligen två tidigare liv som färgad bara under det senaste millenniet. Han kände sig väl förorättad över att hans lätta, antigravitionationella gångstil inte uppskattades av ett barn av slaveriets saturnuiska sinnelag. Så återigen horoskopets "oheliga" allians mellan befriande Jupiter och förslavande Saturnus - allt detta inom samma lunära sinne/psyke!

(Saturnus = gravitationen som drar ner mot det materiella och det tungsinta.)