 |
| Folkhammar och Hansson |
I Aftonbölden sågar någon Kristofer Folkhammar riktigt illvilligt den märklige poeten Bob Hansson (vars unikt mesmeriska svada och förmåga att nå lyssnaren jag deltagit i några gånger invid morgonradion). Folkhammar avslöjar lite väl mycket om sig själv i recensionen; för den som läser aktsamt diskvalificerar han sig själv från uppgiften att uttyda och bedöma andras litterära alster: han vill först själv bestämma vad dikterna betyder och därefter fatta!
Detta, bästa läsare är en ytterst förvirrad utsaga från en diktator som försöker bestämma över andras texter och frånkänner dem deras objektiva innebörd - som det är läsarens förbannade skyldighet att söka penetrera!
Så när han i slutet himlar med ögonen och utbrister "herregud!" inför två separata versrader, hur ska man överhuvudtaget kunna tro att Folkhammar korrekt valt två bärande bjälkar som röjer diktens intention, han som just har förklarat att hans eget tillvägagångssätt är att begå våld på den andres intention i det makalösa självmordsuppdraget att pådyvla texten sin egen förståelse? Herregud, vilken idioti. Och den här mannen skriver för prestigemagasinet Ord & Bild!
När man ritar upp Folkhammars karta framgår det helt klart att han är ett fullständigt offer för en antireligiös och inomvärldslig subjektivism och det blir inte mindre talande att ställa Hanssons karta invid och notera hur de båda i flera avseenden är varandras motsatser. Inte konstigt att Folkhammar är helt fel man att läsa Hansson. En normal opposition mellan två tecken (axiom/principer) kan upplösas i en högre syntes, men Folkhammar lider under ett lika dissociativt horoskop som självaste tokfan Lady Gaga! Han är helt enkelt oförmögen att relatera till något som inte springer ur de egna förantagandena. Här fungerar överhuvudtaget inte den absorberande lunära sidan som tänkt. Hos Bob Hansson fungerar den istället utmärkt!
 |
| I vårt spel: Kristofer Folkhammar som Den Nervöse |
 |
| I vårt spel: Bob Hansson som Hierofanten (ἱεροφάντης) |
Jag lämnar bloggens få men erfarna läsare att se dessa två vitt skilda domslut över poetisk kapacitet och påminner om att Folkhammars multipla "dissociationer" tidigt i bloggens historia kallades "förlorat vid översättningen" (apropå filmen Lost in Translation med en Bill Murray som vandrade runt i en japansk kultur han alls inte kunde relatera till - en metafor för hans egen alienation mot sin inre själ, misstänker jag).
Bob Hanssons satansangripna Sol ska här inte jämföras med Jimmie Åkessons, Sven-Otto Littorins med flera skadliga högerpolitikers dito konfiguration. Här kommer slutligen Folkhammar till undsättning med en korrekt iakttagelse när han påminner om den "mjukt uppstudsiga" diktsamlingen Halleluja liksom. Det är den onda stjärnan Algol i en mildare form av Gycklaren (jfr Algol i horoskopen för t.ex. artisterna David Byrne och Bob Dylan). Recensenten noterar också att Bob Hansson alltid haft något "förmanande" och "agitatoriskt" i sitt författande. Recensenten tänker inte långt nog!
Med astrologin förstår vi bättre. Hansson tar på sig rollen av den traditionella Satan, Anklagaren och varför Folkhammar inte ens uppfattar detta, måste bero på att han själv tillhör samma mediokra borgerskap som vill titta på ("titta" snarare än "djupt betrakta") bilder som bara speglar deras egen förljugna värld, bilder som anknyter till deras egna outtalade politiska värderingar och i stort konsthistoriens egen självbild. Små Hitlers med andra ord, som likt Folkhammar i denna recension gärna försöker elda upp konstnärliga uttryck som avslöjar deras egen intellektuella dekadens.
Bob Hanssons horoskop äger förvisso ett dunkel snarlikt finanspolitikern Anders Borg, vars månascendent också flyttar in Solen i det mörka åttonde korruptions- och dödshuset. Men denna position passar bättre för en poet eller en gåtfull och mästerlig filosof som Herakleitos ("Den Dunkle") än för en fabricerad finansminister. Det viktiga vid placeringar i de onda husen (3, 6, 8, 12) är hur den fängslade planetens disponent förhåller sig till sitt "instrument". Här ser vi att Bob Hanssons Venus står ljuvligt till i det andliga och filosofiska nionde huset och i den supralunära Luftsfären.
Recensenten har också Solen inspärrad i oförståelsens åttonde hus, men här kan man resonera som så att Månen i Vatten och Solen i Luft dubblerar varningsominat. Bob Hanssons Måne i Luft (med den nåderika och intelligensbringande Jupiter) och en Sol i Jord, indikerar inte alls samma abrupta avbrott i den kognitiva processen eftersom både Jord och Luft på den sublunära resp. den supralunära nivån tecknar LOGOS, förnuft.
Faktum är att Bob Hanssons förankring i den supralunära sfären (Eld/Luft) för klarsynta andeskådare är alldeles utmärkt! Den "fallna" Saturnus i Väduren må ge ultrasubjektivism men eftersom recensentens motsatt "upphöjda" Saturnus inte fungerar i takt med hans eget psyke (Månen) kan man argumentera för att Bob Hansson använder sin Formgivare bättre eller åtminstone långt mer inspirerat (Eld):
Den arma litteraturkritikerns Saturnus pressar förutfattad Luft mot hans sinne (Månen i Kräftan) och sällan har jag sett en sån liten och sannolikt borgerlig världsbild som redan detta tecknar. Hans Venus (artisteri) är "upphöjd" i Fiskarna (och här ser man naturligtvis tydliga tecken för en själ attraherad av artisteri), men konjunktionen med Mars förgrovar hans sensibilitet.
Den stora triangeln i Vatten (initierad av Jupiter i Skorpionen) överdriver hans lyssnande nere i den sublunära och irrationella Själen, vilket åter kan vara ett skäl till att han inte hör budskapen från högre höjd. Han lyssnar bara till Luft-elementet i bemärkelsen "människans intellektualitet" och inte Luft-elementet i dess innersta mening: andemänniskan, en noetisk skapande princip. Jag skulle vilja påstå att Bob Hansson är en skapare på hög, gudomlig nivå och den påvert utrustade Kristofer Folkhammar förstår ingenting utifrån sina grundskolemanualer om vad som är god konst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar