På sistone har flera inlägg refererat åter till den moderata mytomanen Ulf Kristersson, och så plötsligt hittas samma vidlyftiga axel mellan Tvillingarna och Skytten även hos DI-rektorn som nu för all framtid förbrukat sin trovärdighet och därför lämnar inte bara rektorsbefattningen utan även arbetet med att utse framtida Nobelpris i medicin.
I det här fallet kan man eventuellt lindra rektorns fall genom att påminna att det är dödskirurgen (se horoskop) som stod för det mytomana och rektorns synd har varit oförmågan att genomskåda falsariet.
Vad som får den nominellt mycket avancerade axeln mellan Tvillingarna och Skytten att helt spåra ur i Hamstens fall ses helt tydligt genom månkartan (månascendenten). Utifrån psykets perspektiv förmörkas medvetenheten om det som ligger i 12e huset för fängelser andra institutioner som undandrar sig allmänhetens insyn.
Eftersom Nobelprisets och den allmänna celebritetens Jupiter fängslats på detta sätt, tecknas inte bara Hamstens eget förflutna arbete "bakom ridåerna" med kommande medicinpristagare utan paradoxalt nog faktiskt hans egen inblick i kandidaternas faktiska anspråk på celebritet! Det är i princip som att säga att rektorn inte haft någon som helst koll på om meriterna varit genuina! Att Jupiter, nobless och ära, är en styggelse för den neutrala rapportören Tvillingarna tycks inte ha varit behjälpt av att planeten så att säga inte gynnat Hamsten själv, hela frågan "Jupiter" blir till en gigantisk förlust i världen för honom själv.
Samtidigt får man inte missa hur den ultrafysiologiska satansaxeln mellan hals och anus (Oxen och Skorpionen) faktiskt befinner sig i två sjukdoms- eller medicinrelaterade hus. Eftersom ohälsa till att börja med är ett oönskat tillstånd blir det väldigt svårt att avgöra vad som varit professorns legitima yrkeskunskap och vad som är hans egen "sjukdom" (oförmågan att se igenom forskningsbedrägeriet).
Ett är säkert: det är aldrig ett lyckligt omen när Olyckshusets (6e) tillfälliga ägare stiger in i det effektiva och lyckosamma 5e huset vilket sker här. Saturnus i Vågen är en formalist av Guds nåde och passar egentligen inte i det fria och kreativa femte, men det blir absolut inte bättre av att Olyckshusets ägare - olyckans Mars - slår följe. Vi får både de naturliga illgörarna i ett hus som har turen på sin sida. Man kan tänka sig att Hamsten själv varit något av en lycksökare på oklar grund i livet, eller att detta var första och enda gången han hade oturen att möta en formidabel fiende i den italiensk-schweiziske vetenskapssol-och-våraren.
Ju mer man tittar på detta horoskop ur Månens (sinnelagets) perspektiv, desto märkligare ter sig den intelligensbringande Solen med dess pissuselt placerade disponent Jupiter i 12e. Vänder man kartan och gör en solascendent av den, hamnar likväl Jupiter i ett av de onda husen, nu det 6e för fiender och olyckor. Och nog kan man säga att Hamstens egen position som "lysande Sol" skadats rejält av bedragaren Paolo Macchiarini. Missa inte att ordet "krig" ingår i hans italienska efternamn, även om det ligger en lika stor poäng i att läsa det som en dilettant, en som bara duttar:
Den konstnärliga rörelsen Macchiaoli "ansåg att ytor av ljus och skugga, eller "macchie" (bokstavligen "fläckar") var huvudkomponenterna i ett konstverk."
Jämför även Robert Greenes text Planetomachia från Tudor-Englands dagar, en redogörelse för gudarnas (planeternas) ständiga krig på himlavalvet. Från den andra länken ger det här citatet en liten inblick:
"Planetomachia bears witness to Greene’s wide-ranging knowledge and proclivity for self-presentation and generic experimentation; it also holds literary-historical importance for the dialogic interplay between its tales and its framing dialogue, a literary mode, according to Das, which was “virtually unprecedented in the literature of the period” (xl).
Greene’s ample prefatory material includes “A briefe Apologie of the sacred Science of Astonomie,” a tract in defense of astrology that for the most part is a translation of Lucian’s De Astrologia, and a Latin dialogue between “Robertus Greenus and Franciscus Handus” on the question of planetary influence over the will of man, a work Greene adapted from the writings of Giovanni Gioviano Pontano."
Ämnet kränger direkt mot den här bloggens handfull inlägg om den 17e greven av Oxford och dennes djupgående astrologiska intressen. Man kan ana en vänskap mellan de två genom att Robert Greene dedicerade en av sina böcker till Edward de Vere. Jag noterade inte sol-och-vårarens suggestiva namn i inlägget om dödskirurgen för några dagar sedan, men att "ljus och skugga" fördes på tal som ett typiskt uttryck för Lejonet/Skorpionen borde ha fått mig att stanna till även inför bluffmakarens namn. Herregud, t.o.m. den italienska konstteoretiska gruppen macchiaoli på 1800-talet avslöjar ju hur de såg på konsten - den är föga mer än en illusorisk (bedräglig) växelverkan mellan ljus och mörker - exakt vad Yin/Yang-filosoferna i Kina också hävdade drygt 2000 år tidigare.
Från dessa tankar är det inte svårt att sträcka tanken vidare och se en läkare som "duttar" eller ser sitt arbete mest som något att lappa ihop i syfte att imponera på den godtrogna och lättlurade massan, den typiska svensken vars ateistiskt grundade fixering vid sinnesintrycken och avsky för det rena platonska Intellektet för landet till världen möjligen mest korkade plats att vara på för den som vill utbyta verkliga tankar med verkliga människor.
Hälsar Oxfords ande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar