I det här sammanhanget avses då de "blå" och "rosa" polerna, eller - med en nostalgisk återblick på äldre kulturers visdom - den grundläggande axel som löper mellan Sol och Måne. Sågningen baseras på ett dictum antytt av rubriken: visa mig ditt födelsehoroskop så ska jag berätta på vilket sätt dina tankar avviker från den allmänna normen.
Jag minns exakt hur jag först blev övertygad om att vår personlighet står skriven i stjärnorna när vi föds (och att vi därefter aldrig kommer att kunna berätta sanningen utan bara om våra egna preferenser, vilka, det medges, kan vara mer eller mindre välinformerade). "Beviset" kom genom en begåvad bekant som i 22-23-årsåldern intensivt svärmade för artisten Van Morrison.
Jag hade nyligen räknat ut mitt eget horoskop, skeptisk men ändå lite nyfiken, och känt igen viktiga personlighetsdrag. Det här var första "objektiva" testen. Jag visste inte vad att räkna med genom att jämföra Morrisons födelsedata med bekantens. Men det skulle strax visa sig:
Vid den här tiden hade jag ännu inte upptäckt att den sideriska zodiak indierna använder ger betydligt vassare resultat än den västerländska. Ovanstående placeringar måste flyttas framåt 24 grader för att ge det intryck jag fick vid den tiden.
Där de två zodiakmetoderna nu skilt sig åt vad gäller bl.a. soltecknet, och Van Morrison enligt indierna anses vara ett dramatiskt Lejon (givetvis!!!), där tycktes båda vara födda med Solen i Jungfrun.
Morrison-beundraren VAR verkligen Sol-Jungfru (då såväl som efter övergången till siderisk zodiak), och av hans musikerbana blev intet. Han är idag en administratör och kontorsmänniska, just som Jungfrun så ofta är.
Men det är den generella överlappningen som då som nu, som är det anslående. Vad än Van Morrison uttrycker från sin himmel, har hans beundrare något matchande "sensitivt fält" på sin himmel. Grekerna talade här om sympatiska samsvängningar. Vill du garanterat ha bra recensioner på ditt senaste verk, kolla då i förväg upp vilka recensenter som har horoskop kapabla att falla in i din sång!
*****
Med denna uppvärmning, över till författarna som söker förringa livets grundläggande polarisering i ljus/mörker, man/kvinna och istället introducera ett flummigt svenskt smörgårsbord där inget är varken hackat eller skuret.
Törs vi gissa att båda författarna är födda under problematiska himlavalv, där i synnerhet de rena symbolerna för man och kvinna (Sol och Måne) har kollapsat? Skriv upp det!
Det är svårt att bedöma vem som lider mest av de här två, men mitt stalltips är på MT. Senast jag mötte en Sol och en Måne som bekrigade varandra via de totalt oförenliga Jord- och Eldelementen (90° skarp vinkel), så var kvinnan totalt ordblind, lesbisk och den mesta butch jag (en vanlig hetero) någonsin mött.
Min kroppskemi sade totalt nej till att bara vistas i samma rum - och jag är, utan att vara särdeles klärvoajant, mycket känslig för andras undermedvetna signalsystem. Den kvinnan hatade verkligen män! En ytterligare person i rummet omvittnade senare att rummet verkligen varit laddat av negativism.
I fallet KH är visserligen en fullmåne det mest neurotiska och destabiliserande som tänkas kan, men spänningen mellan det manliga och det kvinnliga utspelar sig åtminstone inte mellan tecken av den fixerade kvaliteten (sanskrit: tamas guna) som i det första fallet (lämpligt nog markerade med svarta färgzoner), utan mellan tecken av den rörliga kvaliteten (sattva guna).
Dessa kvaliteter är natt och dag. Den förra representerar tröghet och mörker, den senare rörlighet och ljus - ett sökande efter nya vägar. (Intressant att se två författare med så olika grundattityder till livet kunnat mötas över ett bokprojekt...)
Vad den arma genderteoretikern KH istället lider av, framgår dock strax via den pedagogiska infärgning av de element som hela hennes himmel framhäver: murrig vardagsrealism (Jordelementet) och känslosamhet (Vattenelementet) uppsugen och hi-jackad av de materialistiska betraktelsesättens jord.
Det finns inte en anstymmelse till Eld eller Luft på denna himmel och därmed varken intresse eller kapacitet att tänka radikalt utanför lådan. Därav den slätstrukna om inte rent av skadliga tanken om att röra till det ännu mer för barnen genom att inte ge dem en tydlig axel att orientera sig efter utan ett amorft smörgårdsbord av diffusa hållpunkter.
Den antike grekiske filosofen Herakleitos beklagade Vattnets och Jordens väg ner i totalt andligt utslocklande som "vägen ned". Kristendomen kallade det "syndafallet". Att skapa en genderneutral kuf är sannerligen inte en fullgod ersättning för den berättelse världens alla religioner alltid givit oss om vilka vi egentligen är. För den historien, se de två fristående inläggen på detta gendertema på min andra blogg Ockulta ögat.
Identitet genom många liv (1)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar