Vilse i cyberrymden

Hörde söndagsreprisen av P1:s Livet & Döden, en mosaik lagd av intervjuer med Alexander Bard och Isobel Hadley-Kamptz, en slags panoramisk meditation över människans evolution från samlare till jordbrukare till industriarbetande och urban varelse. Hela vägen fram till vad båda dessa åsiktsproducenter på basis av sina nuvarande positioner tror är framtiden: den nätverkande internetbaserade kollektiva varelsen. 

Inte ett ord på en halvtimma som låter antyda att stora delar av mänskligheten redan genomskådat nätet och reclaimat ett liv utan Facebook och den ständiga uppkopplingen - ett klokt val som, till skillnad från Bards dyrkan av den schizoida, multipla naturen (tramsandet med alias på nätet) eller Isobels övertygelse om den essentiella individens icke-existens, återställer den faktiska individualiteten ur det tillstånd av jag-utsläckande psykos som de i själva verket beskriver. 

Det är en psykiater som pregnant kommenterar Isobels fortsatta meditation över det imaginära jaget inom ramen för en materialistisk världsbild, och med detta ord sätter foten i backen och förklarar vad hon pratar om: ett psykostillstånd där man inte längre kan skilja insida från utsida.

Naturligtvis saknas alla möjligheter att uttala sig om individualitetens vara hos den som redan fallit in i två samtidiga föreställningar: att våra medvetanden alstras av biokemi och att detta kemiska jag därför är falskt. 

Isobels H-K:s världsbild är så långt man kan komma från det Jesus avsåg när han talade om att himmelriket finns både inom och utom människan. Det var absolut inte ett artificiellt internet han talade om, med vars hjälp individen kan driva sig ut i upplevelsen av att vara ett större jag.


Alexander Bard, åtminstone tidigare anhängare av den persiska zoroastrianismen, verkar numera heller inte uppfatta antikens insikter i människans beskaffenhet som mer än kulturella artefakter, i radioprogrammet menar han att religionerna lever vidare inom Konsten med stort K. Dvs, det finns inga giltiga utsagor om tillvarons faktiska konstitution att hämta i religionens värld. Allt är bara föreställning. Så talar en postmodernistisk värderelativist.

Med utgångspunkt i det lidelsefulla och huvudsakliga zodiaktecknet Kräftan och dess härskare Månen (rådare över tidvattnen), har jag skrivit mycket om just Månen i hemmaläge i Kräftan som en symbol för psykets eller själens naturliga patologiserande. De rent fysiska vattenmassornas fluktuation till följd av månens dragningskraft derangerar psyken, om detta kan varje tjänstgörande polis med erfarenhet av folkmassor i tumult vittna. I utfrågningar av ett antal kvinnor för länge sedan upptäckte jag att många av dem var fullt på det klara med hur deras menscykler relaterade till månens faser. 

Men som metafysisk term använder bloggen Vattenelementet för att illustrera människans själ i nyplatonisk mening, dvs, som ett sent skede i tillvarons tillblivelse, bara ett snäpp innan myten om evolutionen och tiden tar psyket i besittning och den fallna mänskligheten vaknar upp på en planet de kallar jorden. 

Det är från den här nivån i drömmen Alexander och Isobel börjar överlasta vad som redan från början är psyket naturliga tendens till patologiskt fabulerande med ytterligare föreställningar. Som till exempel att det jag just sade bara var en nyttig fantasi i ett tidigare skede av mänsklighetens utveckling, men nu moget att dumpas eftersom vi har en eldriven dator så att vi kan formulera oss som "nätokrater".

Gud vare lovad. Vilket solitt tankebygge! Jag förmodar att ingen av dem minns det användbara bibelordet om dåren som byggde sitt hus på lösan sand medan den visa människan byggde på hälleberget.

Det finns till att börja med mängder av forskning som distinkt pekar på att Alexanders och Isobels grundbult, att jaget är en inbillning som produceras av en fysisk hjärna är ett felslut, och att världens religioner (nu bara estetiska tankebilder för Alexander) har rätt i föreställningen om att människan har en inre essens, en ande eller en själ. 

Den senantike filosofen Plotinus var känd för sina djupa mystiska tillstånd och han argumenterade kraftfullt för att den indiska monismen inte var korrekt, Brahman är inte den enda realiteten och den individuella själen en inbillning. Även om själen är en aspekt av Brahman äger den en tidlös individualitet.

Det finns redan idag så häpnadsväckande exempel på nära döden- och ut ur kroppen-upplevelser att det bara kan vara en tidsfråga innan forskningen hittar den rykande pistolen. I det läget rasar genast nätokraternas patetiska vision om en fysisk hjärna uppkopplad i ett gränslandspsykotiskt eller schizoitt tillstånd med alla andra hjärnor via nätet! Alexander och Isobel var bara ytterligare två stycken förlorade ute i en patologisk fantasitripp.

Och hur detta bekräftas av bådas Vattenhoroskop! Vid något tillfälle mångdubblades besöken till den här bloggen sedan Isobel tvittrat om att hon hittat vad som kanske var den bästa bloggen av dem alla (den här). Besökstoppen försvann lika fort som den uppstod, troligen för att ingen fattade ett skit. Och Isobel hade nog jublat mindre, hon med, om hon förstått att astrologin inte stödjer hennes fysikalistiska materialism.

Det är inlägget är lite mer filosofiskt än de otaliga exempel på Vattenelementets mer eller mindre godartade psykopatologi. Att bevaka skandalpressens löpsedlar har visat hur vanligt Vattnet är i sådana sammanhang, men alltid svårt förorenat. Det faktum att t.ex. Nobelpristagarna i litteratur domineras av de djupa vattnens Skorpion och andra "bra" uttryck tenderar att hamna i skymundan. För det stämmer, det som kommentatorn Kurt Wered, oaktat sin övriga palett, säger apropå Isobels blogginlägg:

Är nu inte detta en ideologi som passar den nivellerade och trivialiserande samtiden som hand i handske? Bort med det autonoma subjektet - bort med möjligheten att ens föreställa sig den inkarnerade Anden - geniet. Det är inget annat än dussinmänniskans ressentiment som talar. (källa)

Jag misstänkte att det fanns ett finlir i bruket av ett franskt ord, och mycket riktigt. Läs, om behov föreligger, den här artikelingressen på Wikipedia, det räcker (öppnar i nytt fönster).

I del två kommenteras Alexanders och Isobels födelsedagar astrologiskt.

Redan den 4 juni förberedde jag Bards karta efter hans uttalande om att svensken tar droger för att ha kul. Där slocknade gnistan, Bards kamp mot Myndigheten var inte sporre nog. När man däremot får höra i radion om hans nihilistiska eller postmodernistiska Nietzsche-tänk, då blev det på en gång intressantare, särskilt givet horoskopets utseende.

Båda de här åsiktsmaskinerna föddes, som sagt, till varsitt Vattentecken, och skillnaden i symbolik mellan dem illustrerar väl deras skilda sätt att närma sig den patologiska fantasin att jaget lika lite som Gud skulle existera.

*****

Se även, den buddhistiska termen skandha för varför cyberfinkarna är fullständigt på fel spår i sin fantasi om den nya jaglösa människan. Det räcker att man drar ur sladden till deras dator för att de ska inse vilket självbedrägeri de klängde sig fast vid! När aggregatet vi kallar internet brakar ihop vaknar egot till liv igen och hela nätokratins manifesto visar sig ha varit snömos.