En skicklig och ordknapp poet är en budbärare av högsta kaliber. Den långa texten på gnosticteachings handlar om mycket, men återknyter bara nödtorftigt till astrologin - se exempelvis under stycket Kabbala där Merkurius i Tvillingarna summariskt avfärdas som en ytlig pladdrare! Den här skribenten tycks angelägen att dissa Tvillingarna, ett nyckeltecken i hinduisk astrologi och som där anses ha filosofiska böjelser och enligt den här bloggens rekonstruktioner ytterst sett indikerar noes, de levande intelligenserna i Guds medvetande (Nous) - ”andegnistan” i centrum av varje levande själ. Det är mellan andegnistorna den gudomliga leken representerad av det älskande paret Mithuna (Tvillingarnas namn på sanskrit) först pågår, här är arketypen eller förlagan till människors besatta sökande kärleken på jorden.
I den meningen att artikeln lovsjunger Merkurius i Jungfrun och dissar Merkurius i Tvillingarna, har länktipsaren kanhända tagit på sig Satans roll, för texten intar exakt motsatt ståndpunkt mot denna blogg!
Men så är det med Kungens slott, börja vandra i vilken riktning du vill och rum på rum kommer att uppenbara sig. Olika frågor leder fram till olika svar beroende på individens eget dolda bagage. (Minns indisk astrologi som påstår sig kunna avslöja själens hemliga begär - "atma karaka"!)
Den här bloggen har tydligt drivit driver tanken att Merkurius via Jungfrun förklarar det mesta om vår världs tilltagande förlust av ett högre vetande genom själens val att borra sig ner i materien I länkade inlägget ovan går bloggaren till och med så långt att fråga om frågan som rymmer sina givna upptäckten bara var möjlig att ställa för den som har Saturnus i rätt läge till Jungfruns symbol. Detta är "djupt", det anknyter till den på bloggen ventilerade frågan om vi alls tänker våra tankar själv eller om vi bara kanaliserar kosmos via våra mer eller mindre störda horoskop. Detta var en öppning (av flera) för en intressant diskussion. Nu landade en våldsamt spretig text som påminner om att allt ute på nätet inte är guld som glimmar...
Jungfrun – som renodlad symbol utanför ett personhoroskops många och konflikterande budskap - är i vår tid en teknolog, någon som fullständigt struntar i om det finns en himmel eller om de har ett liv efter detta eftersom analysen knyts till Jordelementet. Jungfrun älskar prylar mer än människor och med ting avses även människor och träd, inte bara teknologiska mojänger. Kärleken ligger nu inte till träden i sig utan i intresset för att kultivera och ingripa i naturens gång, förbättra den och ta fram nya växtarter. Det är atomfysikern i en annan tagning.
Men det räcker med att en enda planet i ett personhoroskop ska stå mittemot i Fiskarna för att denna renodlade bild av Jungfrun ska spricka. Fiskarna och Inlevelsen utmanar nu Jungfrun och intellektets kalla instrumentalisering frågar nu hur långt man kan avla sönder djur innan man upptäcker att själen i sitt sökande efter materiell förfining har närmat sig de monster som dagens fantasy-filmer via datoranimation skildrar så grafiskt. Jag säger det igen, orkerna!
(Ett av flera inlägg som knyter orkerna till Jordelementet när det börjar bli så mörkt att inte längre Formerna förmår gestalta något. Jag har tidigare påpekat att Jungfrun tillhör Sattva guna, medvetenhet som söker mer medvetenhet, men att Jordelementet avslöjar att hela sökandet är en futil återvändsgränd. Ju mer man förvinar materien, desto mer ork-aktig blir man själv.)
Astrologins mest spännande sida, tycker jag, är hur zodiaktecken frambringar förändringar genom deras kombinationer och hur planeterna som är inblandade ger sina bidrag. En fantombild av en Vädur kan skapas utan en enda planet i tecknet, om bara några andra snarlika inflytanden kommer samman, naturligtvis en prominent placerad Mars och gissningsvis en hel del Eld. Stäng in Elden bakom Jord och du får en person med mycket låg frustrationströskel.
Bloggaren har citerat NASA-matematikern och vetenskapsfilosofen Wolfgang Smith som misstänker att detta Jungfru-intellektets borrande ner i kvarkarnas värld – i materiens innersta – och vad det där finner (en tom och innehållslös härmapa som anpassar sitt beteende efter experimentledaren) i själva verket är tecken på Djävulens existens! Den negativa kraften som verkar själen från ”underjorden” söker se till att dess tappade vingar aldrig mer kommer på plats.
Vid läsning av artikeln stoppade sunda förnuftet mig två gånger på bara några rader och jag upplevde att det var okvalificerat new age-pladder. Men när jag tittade längre ner på texterna runt stycket om de tre gunas förefaller författaren vara bättre på hinduism/teosofi än på gnosticism (vilkas läror han motsäger åtminstone en gång i de stycken av texten jag läste).
”Pausanias, the great geographer, in his fifth book, shows Mercury sharing a common altar with Jupiter...”
Synkretismen i Medelhavsområdet var utbredd under hellenismen, då geografen levde (2a årh.). Allt rördes ihop med allt, ibland på väldigt lösliga grunder. Just denna kombination av ”dubbeldyrkan” på ett altare pekar väl snarare mot den hellenistiska astrologins POSITIVA AXEL mellan Gudens tempel (hus 9) och Budbärarens tempel (hus 3), dvs Jupiter och Merkurius/Hermes i deras positiva aspekt. Om författaren vill prata hellenism får han/hon väl hålla sig till tiden och den NEGATIVA AXELN är sannerligen inte värd något altare: den onda daimonens tempel (12) respektive olyckans tempel (6).
Men den gudomliga axeln har inget med tecknet VIRGO att göra, vilket inte verkar bekomma artikelförfattaren. Möjligen knyter han ihop detta med Jungfrun längre ner i texten men efter några stycken ser det ut som det vanliga hopkoket av allsköns ting som man ser så mycket av på internet, men presenterat som en lektion i astrologi och då Jungfruns tecken.
Författaren noterar att prefixet ”mer” i Merkurius kan vara latinets ”mare” (hav) – och att andra ledet ”curia” betyder ”budbärare” – ordet är latin och betyder ”hovförsamling”. Men sedan när behövde havet – den omedvetna Vegetativa Principen en röst – Vatten har ingen annan agenda än att i stillhet reflektera Eld och i upprördhet sluka allt och alla? Sedan när låste sig Merkurius till att färdas med båt – den noetiska principen som existerar före tid och rum och därför med lätthet tar sig genom ”alla tre världar” med vilka som helst till buds stående fordon. (Merkurius kan vara den första ”shapeshiftern”, på senare år så populär i scifi-serier.)
Den verbiosa artikeln förbluffar genom – om nu ämnet var Jungfruns tecken - utelämna att Merkurius, handelsmannaskråets skyddspatron, normalt går tillbaka, inte på ”mare” utan på ”mercari” – ”bedriva handel” – som i merkantil. Istället för artikelns urspårning är det uppenbart att andra ledet betyder ”bekymrad omsorg” som i latinets ”cara” eller engelskans ”care”. Då ger sig en väl underbyggd tanke som t.ex. ”havet vårdar sig oroligt om...”, dvs havet kränger oroligt och visar i Hydrans eller näringslivets skepnad omsorg om sitt eget, hungrig att sluka de sjöfarande (storsjöodjuret)!
Bloggen har tidigare noterat hur sjöfarande handelsmän i antiken bad till Zeus Soterios (Jupiter Frälsaren, Jupiters negativa välde i Vatten-Fiskarna!) för att deras materiellt goda inte skulle gå till havets botten. Vattnets omättliga hunger är en uråldrig symbol och bloggen har använt den för att beskriva just svenskt näringsliv eftersom näring och fortsatt fysisk existens sammanhänger med Vatten.
Vill man forska astrologiska symbolers ursprung brukar man sällan stanna vid de romerska namnen som ibland röjer sekundära tillägg till äldre traditioner. För Saturnus är det viktigt att minnas att detta är grekiska Kronos med tidsaspekten. Romarnas Saturnus var en skördegudomlighet så att den berömda bilden med Saturnus och hans lie (Döden) är ett senare tillägg, men ett som helt hittar rätt när det gäller den ursprungliga Kronos arketypiska väsen. För Fader Tid är både givaren och tagaren.
Vad gäller Merkurius borde därför en ambitiös artikel som denna ha gått på den grekiska förlagan Hermes, vilket inte alls sker eftersom författaren verkar angelägen att få till någon Maria-koppling till havet, en historia så underhållande som någon om man inte bryr sig om den vetenskapliga sidan. Typiskt nog förlorar sig Hermes ut i intet – Wikipedia som jag 99 av 100 gånger föredrar framför synkretistiska presentationer som den här ”gnostiska” artikeln - för att först få fakta rätt innan spekulationen sätter in - berättar att Hermes etymologi tyvärr är okänd. Så typiskt guden som just kommer från den osynliga världen att inte kunna härledas till något jordnära pyssel!
http://en.wikipedia.org/wiki/Hermes#Etymology
Vad jag saknar i artikeln (så långt jag läst ett stycke här och där) är en rimlig redogörelse för skillnaden mellan den FÖRSTA och den ANDRA AXELN, den mellan Jungfrun och Fiskarna. Här hettar ämnet till eftersom hinduisk astrologi gör Merkurius till en essentiell Jord-planet (alls ingen association till vatten som artikeln så gärna vill se). Den merkuriska principen kan dock i tillämpliga horoskop (och metafysiskt) kopplas till noes, de många intellekt som befolkar den tidlösa världen (gestaltad av Luftelementet). Det är i det materiella kosmos Merkurius ”upphöjs” i Jungfrun via sin jordkontakt, för eftersom själen ”empiriskt” har fallit i detta element är det också genom Jungfruns vilja till renhet och distinkt (logiskt) tänkande som vändpunkten måste komma till stånd. (Alternativt genom städarens karma yoga, osjälviskt arbete i trälens position.)
Men som jag skrivit tidigare, man ser bara det i en text som ens själ är redo att se, och om det inte ringer varningsklockor för en artikel som gör ”Jungfru-Merkurius skicklig och en som gräver på det materiella djupet medan Tvilling-Merkurius reduceras till en ytlig pratmakare, ja då beror det på att läsaren behövde, sökte och fann denna uppbyggelse. Man nästan anar en partisk agenda hos författaren bakom Jungfru-artikeln. Är författaren måhända själv född i tecknet?
Artikeln förefaller vid första påseendet beskriver hinduisk kosmologi mer opartiskt än betygsättningen av Merkurius i Luft resp. Jord , men är likväl ett bisarrt lapptäcke av ”internetkunskap” och jag förstår inte vad författaren ytterst vill med denna utläggning om de tre gunas i en artikel som fortfarande inte har börjat tala om Jungfruns tecken. Det är en orgie av faktaonanerande och man ser fortfarande svagt sömmarna trots att det inte är en uppenbar klipp- och klistratext. Men var är Visheten? Nyplatonismen noterar mycket riktigt att GNOSIS bara är själens andra nivå, underordnad VISHETEN. Artikeln är av faktatyp och sorterar under den lägre formen av ”vetande” men där det brister lite här och där och en typiskt ytlig internetjakt på etymologier leder författaren åt pipan. Just det ytliga pålästa som Merkurius-i-Tvillingarna anklagades för!
Förnuftsprincipen Merkurius är den enda som kan rädda själen ur dess fall i Jungfrun, men så hårt som tecknet associerats med arbete med att framlocka rikedom ur jorden, är det mycket svårt för en själ att upphöja sig – så sade Platon utan att ens i texten nämna Jungfruns tecken eller Jordelementet.
Sedan tycker jag mig se att artikeln sammanlänkar Jungfrun med Prakriti vilket i mina ögon är total urspårning, och därtill ser den fullständigt androgyna och sterila Merkurius som en befruktande princip! När artikelförfattaren likställer det femte Eterelementet med Prakriti är det verkligen inte bra. Den här bloggen har kort nämnt förhållandet mellan Purusha och Prakriti, bl.a. i detta inlägg.
En vederhäftig källa till den hinduiska kosmologin som så många under tvåtusen år lånat från (inte minst romaren Plotinus som bloggen studerat) är framlidne orientalisten Alain Daniélou och hans ”While The Gods Sleep”, som visserligen beskriver shaivismen men också samkhya-kosmologin. Visserligen håller Wikipedias artiklar i ämnet Hinduismen hög klass men det är något speciellt med att läsa en expert (den engelska översättningen av det franska originalet är så precis som krävs). Det råder ingen tvekan om att författaren på gnostic-sajten rört ihop en del fakta i den indiska skapelseberättelsen. Där Purusha är den kosmiska planen (arketypisk maskulinitet) kan Prakriti (dito femininitet) liknas vid samlingsbegreppet Naturen eller Själen. Men det är inte korrekt, som artikelförfattaren gör, att jämställa Själen med Eterelementet. Följer man Plotinus, som inte alls tycks ha gillat shaivismens (eller liknande filosofiers) uppfattning om att de enskilda själarna går under när världsskapelsen når slutet, är det bisarrt att jämställa Själen med det kosmiska eterrummet. Detta eteriska rum som rymmer universum kommer att förgås då Planen är genomlevd (och de fyra verksamma elementen återgå till omanifesterat läge), men den arketypiska Själen – Prakriti – kommer aldrig att förgås och det är denna romaren Plotinus menar att människosjälen har som sin primära förlaga (att själen träder in i kosmos och kladdas ner av de sju planeterna är accidenser, påhäng och uttrycker bara det nät/karma av aktiviteter själen är snärjd i.
Men Prakriti har inget med Etern (som lagrar karma för referens framåt och bakåt i tiden) att göra, hon är ju Purushas värdiga gemål. Eter och Prakriti är således två skilda storheter i indisk tanke, vilket man också lär sig av Wikipedia. Gnosticteachings har tyvärr rört ihop saker, vilket är lätt om man gapar över för mycket för snabbt...
Sök även på den här bloggens fläckvisa kommentarer kring hinduismens Purusha och Prakriti och se eventuellt Merkurius, som hinduerna kallar Buddhi (Intelligensen), som Purushas representant i världen (Alain Daniélous observation). Vanligare är dock att den här aspekten av Gud-i-Världen går under termen mahat. Jag har varit inne på den kristna relationen Fader/Son i samband med både Saturnus/Merkurius och Jupiter/Solen.
Men den gnostiska artikelns idé om att Merkurius skulle ha befruktat Prakriti, den lägre Naturen, är återigen ett missförstånd. Författaren tycks ha rört ihop stoicismens ”logos-spermier” med den gnostiska hårdvinklingen av nyplatonismens hypostas-lära, av hur den negativa och frånvarande Guden, Den Ene, först distanserar sig från sig själv via sitt intellekt (Nous) och sedan Själen, som borde ha kontemplerat sin del i himmelen, råkar ut för en partiell kollaps och där i ett ”syndafall” utvecklar en materiell värld utanför Själen. Det är över denna lillepluttvärld – vårt gigantiska universum, astrologin skissar ett kosmos i sju våningar och en åttonde himmel.
Men axeln Lejonet/Vattumannen – central Sol och den omgivande rymden som en hovstat – är tillämpbar på varje stjärna/sol i den åttonde himmelen. Det är inte alls otroligt att antikens filosofer tänkte så eftersom de redan hade mikro/makroparallellismen klar för sig. Tar man zodiakens sex axelpar som distinkta kosmiska realiteter, har bloggen tidigare talat mycket om Lejonet/Vattumannen som själva den levande spelplanen inuti Världssjälen – men som sinnebilder fungerar de också på en högre nivå.
Även den här bloggen har förvisso tjusats av stoikerna eftersom de var benhårda astrologianhängare, men t.ex. Plotinus kritiserar dem för deras panteism och menar att människans själ är sidoordnad med Världssjälen och har sin hemort i den arketypiska Själen, Prakriti och är fylld av noes, intellektsprinciper som tillhör den kosmiska människan. Jag vill påminna igen hur märkligt artikeln svajar mellan högt och lågt när den kallar dessa noes ytligheten hos Merkurius/Hermes (via Luft-Tvillingarna). Jag känner igen problemet när jag skriver dessa inlägg. Plötsligt känner man att man måste jorda ett metafysiskt resonemang och så slänger man in några rader om ”tecknet X eller planeten Y i den praktiska horoskoptolkningen...”
Det är uppenbart att kunskapsnivåerna är extremt haltande när artikelförfattaren söker sy ihop sin grandiosa astrologikurs med hjälp av ett paket kabbala, ett paket hinduism och så blickar mot kristen tradition! En sådan våldsam ambition har aldrig den här bloggen haft och det är jag glad för. Saker får finna varandra i större helheter bäst de vill när tiden är inne.
