TT:s snabbproduktion av nyheter på en nivå som är snarlik Metros genidrag att skapa en gratis nyhetstidning för dumsnutar, och som sedan den erbarmligt påvra svenska pressen kan köpa in och publicera för korvören, inkluderar idag uppgiften att Jesus nog ändå hade en hustru (DN).
En egyptiskt papyrusbit är äkta men kol 14-metoden verkar här ovanligt skakig och textsnutten kan vara så sen som från 500-talet eller så tidig som 100-talet. Det är naturligt att den här texten är på koptiska eftersom det var i Egypten det kristna motståndet mot den framväxande manschauvinistiska kyrkan i Rom var som störst. Var inte Jesus gift så lär man ha försett honom med en fru bara för att jävlas med den avfallna romerska kristenheten!
Men Thomasevangeliet, måhända redan tillkommer på 50-talet i sina äldsta partier, är faktiskt en textsamling som understryker Nya testamentets texter om en Jesus som alls inte vara någon semitisk kvinnoförtryckare - som vår tids infama ateistiska debattörer försöker få det till genom okunskap och en rutten attityd. (Smutskastningen av de s.k. abrahamitiska religionerna i västerlandet har f.n. monstruösa proportioner och visar hur döende den här civilisationen av degraderade och djupt bildningsföraktade människor är.)
Rubriken kommer från det häpnadsväckande och avslutande logion 114 i Thomasevangeliet och lyder i sin helhet så här:
Simon Petrus sade till dem: "Låt Maria [från Magdala] lämna oss, ty kvinnor är inte värdiga livet". Jesus sade: "Beskåda! Jag ska själv vägleda henne för att göra henne manlig, så att också hon kan få bli en levande ande som påminner om er män. För varje kvinna som gör sig själv till en man kommer att träda in i himmelens kungarike."Simon Petrus blev sedermera symbol för den romerska kyrkan, vilket kan förklara varför han låter så extremt kvinnohatisk! Texten är mycket troligt en konstruktion som återspeglar två hela olika kristna linjer som vuxit fram, vilket minskar sannolikheten för att åtminstone den här versen har något att göra med det Jesus själv kan ha sagt.
Att det är den prostituerade Maria som får särskilda favörer från Mästaren påminner om romaren Plotinus som på 200-talet på många sätt lät mer kristen än den romerska kyrkan (för att inte tala om den misogyna aposteln Paulus och hans ord om att kvinnor ska tiga i församlingen). Bloggen har flera gånger nämnt hur Plotinus ser kvinnornas Afrodite som en mytisk representation för den fallna själen - jämför Venus fall till materialism och sjuklig självmedvetenhet och vinstlystnad i Jungfruns tecken. På samma sätt skildrar de egyptiska kristna Jesus som en som bemödar sig om den fallna själen - horan - och söker få henne att återfinna sina bäringar.
Jag vet inte vad koptiskan använder för ordpar för "levande ande" men det är rätt uppenbart att tanken går tillbaka till Gud som blåste in livsluft i den tills dess enbart fysiska kroppen Adam (= av jord) så att han blev "en levande själ". Viss terminologisk förvirring råder här, för själen är per definition feminin, tillhörig jorden (eller någon annan planet vars materia och en högre form själen medlar mellan).
I mina öron låter det Jesus talar om som den hinduistiska termen "jiva atman" (sammandraget till jivatman), den levande andesjälen. Genom att sticka in ett litet "ande" kopplar man tillbaka till livsluften Gud blåste in i Adam. Denna livsluft eller pneuma är en Princip som skiljer sig från de Principer som utgör mineral- och växtrikena. Pneuma är "solvindar" som utgår från Solen eller Logos, den centrala förnuftsprincip som just kallas andesjälen i indisk astrologi. Plotinus föreställde sig människosjälarna som sidoordnade med Solens själ, i grunden likvärdiga varelser. Bara att Solens själ är satt att verka från en noblare nivå, och med en annan elementsammansättning än de själar som sänker sig ända ner till planeten Jorden. (Romaren Plotinus hävdade att de himmelska ljusen inte kunde vara ren Eld utan krävde ett litet mått av Jord för att de skulle kunna bevara sin synliga form - av vilket följer att den Eld som är metafor för den kognitiva kapaciteten i sig är osynlig.)
Men livgivande ande finns också i djurriket och "pneuma" indikerar just det: dessa varelser kan röra sig. Pneuma eller hinduismens motsvarighet i "prana" är animalisk livsenergi och Solen är det stora djuret - ett levande väsen - i centrum av vårt system. Vad djuren inte har är människans rationella själ och det är mellan solstyrda Lejonet och saturnusstyrda Vattumannen astrologin indikerar väsensskillnaden mellan djurriket och människoriket. Saturnus vetter bort från denna värld på ett sätt som Solen i händelsernas centrum inte gör.
Men människans själ, representerad av Afrodite som fallit till en prostituerads nivå för att hela hennes håg stod till den här världens säsongsblomster, är alltjämt i grunden välvilligt inställd till sin himmelske Fader. I indisk astrologi är Venus och Saturnus ömsesidiga vänner, ett förhållande som inte ens är begripligt i den västerländska astrologitypen där filosofin tynat bort och kvar bara är en mycket banal astrologi för banala konsumtions- och egoodlande individer.
Saturnus är själens form i egenskap av att vara den verkliga varelsen som döljer sig inuti det bultande mänskliga solära hjärtat. Se Solen och Saturnus som dubbelexponerade på varandra. Inuti den levande själen, i dess centrum finns dess form. I Saturnus lagras själens många tidigare liv och härifrån delas karma ut i enlighet med komplexa lagar (ett liv på Jorden rekapitulerar mängder av tidigare liv och ur denna remarkabla komplexitet genereras nya situationer och utmaningar - alla karmiskt betingade).
Saturnus i människans inre är hennes medhavda "högre" eller rationella själ eller kanske mer korrekt, hennes äkta andeväsen. Det är den här delen enbart som kan återvända till himmelriket och då är inte längre Fadern synonym med Saturnus utan med Jupiter eller Zeus! Krångliga turer!
Den lägre förnuftssjälen tecknas av Månen och har det i sig att hos en människa nästan kunna förfalla till blind, irrationell sensationalism - individen är ett nästan medvetslöst stycke kött som ser och hör och luktar och reagerar rent instinktivt på alla intryck. Ofta hör man dessa väldigt tydligt när de öppnar sina munnar och kommenterar livets gång. Det är sällan mer än åsikter eller som en textremsa som säger samma sak som det som redan hänt eller pågår.
Själens högre fakulteter i astrologin illustreras i själva verket av ett komplext samspel mellan flera planeter (eller hus). Venus sensibilitet för jämvikt eller brist på sådan, Merkurius förmåga att enumerera, Saturnus visa tillgång till material som själen bär på. Ja, Merkurius är också minnet i indisk astrologi. På morgonradion hörde jag om vittnespsykologi i samband med mycket små barn och experten menade att barnets minne var en funktion av att det tillägnat sig ett språk.
Under programmets gång lät det klokt men det är fel. Barnet registrerar med de sinnen det förfogar över och bevarar allt i Saturnus - karmacentralen - barnet är ju en själ och skördar (Saturnus) ständigt upplevelser. Men ett språk är nödvändigt för att kunna återge innehållet i minnet, språket kan vara kroppsligt, bestå av bilder eller logiskt konstruerade meningar. Merkurius som minnets planet hos indierna förefaller mig mer vara Merkurius som en skyttel som reser som en skottspole mellan Saturnus och det låga medvetandeplan som Månen representerar och där planterar minnesinformation.
Men eftersom Månen är en notoriskt variabel (och påverkbar) planet som ofta felar till följd att den gränsar mot den grova materien, blir de återkallade minnena lite olika från gång till gång. Det är därför som det i populärvetenskapen brukar tjatas om att minnena inte existerar utan nyskapas varje gång. Det här påståendet lämnar ohyggliga problem som populärvetenskapen inte bryr sig om att adressera. De utgår från att åhörarna redan är indoktrinerade med myten om att minnena lagras i hjärnan.
Från earlychristianwritings.com med logion 114 om att kvinnan inte är livet värdig, hämtar jag några intressanta kommentarer (det finns fler). Bland annat detta:
Bentley Layton writes: "it was a philosophical cliche that the material constituent of an entity was 'female,' while its form (or ideal form) was 'male.'" (The Gnostic Scriptures, p. 399)"Kvinna" och "kött" är således synonyma och kontrasteras mot "man" och "nous" - intellekt. Notera åter hur Nous motsvarar Saturnus som är Världssjälens Form eller styrande princip. En enskild andesjäl med sin eviga Idé eller Form inom sig, kan också kallas ett logos, en förnuftsprincip - vårt solsystems sol har ett logos inom sig, svenske kungen ett annat. Dessa logoi är, så vitt jag förstått, odödliga och oföränderliga. Det är bara själens nedre regioner som kan solka sig och som är indragen i det karmiska ekorrhjulet.
En annan bra kommentator på samma sajt säger:
Here is the culmination of several verses about the dualities (esp. 22, 50). In her transformed state Mary will be both male and female-a living spirit-now part of the kingdom of heaven where there are no dualities. Jesus is again trying to shock us into awareness of that other dimension.Himmelrikets kungadöme befinner sig bortom alla dualiteter. Nu förefaller Vattumannen stå i en dual koppling med Lejonet, men som nämnts bör man betrakta dessa naturliga antagonister som en (instabil?) helhet. Framför allt tillhör de den positiva och högre verkligheten - Eld och Luft - där de eviga väsendena vistas. "Kött och blod kommer aldrig att nå himmelriket" säger ett bibelställe och romaren Plotinus talar också om själens behov att göra upp med sin fångenskap i den grova materien (Jord eller Jord och Vatten i gyttjig förening).
- iver
En själ som enbart drivs av planeter i Vatten och Eld - som artisten Madonna - är potentiellt på rätt väg även om det kan vara svårt att skilja den här "sensationalismen" som reagerar direkt och starkt - från vilket djur som helst. Men helt klart tecknar Eld och Vatten kristendomens två dop, Vattnet som rentvår det förflutnas synder och dopet i levande Eld ("kvinnor är inte värdiga livet"), vilket är en metafor för att hitta tillbaka till en känsla av sin verkliga natur som levande andeväsen.
På något lustigt sätt verkar ofta Luft, det romaren Manilius kallade det exklusivt mänskliga elementet, hamna i kläm. Elden tar över och tycks göra Luften onödig. Men när Vattumannen vänder på sin kosmiska kruka och häller ut en ström, är det därför att Luft - rationalitet och planering - har föregått världens fortsatta förlopp. Intelligent design eller kreationism som smådjävlarna nere i leran hatar så enormt eftersom orden påminner om kognitiva nivåer deras själar vet att de tappat bort. Kanske om tiotusen år att de återigen kommer att se klart...
Den indiska läran om kroppens sju energihjul (chakras) påminner kanske om varför Luften hamnar lite i skymundan (anden är impotent, sade Goethe). Lotusblomman med de 1000 bladen motsvarar det sjunde energisätet ("sjunde himmelen") och denna ligger inte ens inom den mänskliga kroppens grovfysiska konturer utan en liten bit ovanför kraniet. Det sjunde chakrat i människan korresponderar med Saturnus, formen som ligger bakom hennes unikt mänskliga själ som dess Fader och Arkitekt. Som hennes individuella nous skulle man också kunna säga att människosjälen på den här höga och transpersonella nivån är sin egen arkitekt. Åtminstone vissa tankeriktningar menar att det ÄR möjligt att bryta kretsloppet och bli en verklig frisjäl som kommer och går helt utan bindning till Nödvändigheten och den materiella verkligheten.
Det är möjligt att det är just så man ska uppfatta Jesus löfte till Maria från Magdala, att också hon ska få sina ögon öppnade för att hon är en evig rationell förnuftsprincip - ett evigt logos eller en i högre mening "levande själ". Första Mosebok lät Gud blåsa rationell luft in i djurkroppen Adam och det kallas en levande själ. Men vid tiden för den här egyptiska texten har tankarna om själen tagits längre. Den här "levande själen" tillhör livet bortom det jordbesudlade fysiska livet.
Möjligen är det ett liv i sjunde himmelen vilket skulle innebära att själarna alltjämt är klädda i kroppar av fin luft. Men genom den här friheten (i förhållande från de låga och fängslade sfärerna) kan andesjälen också blicka mot ett annat ljus som attraherar och lockar: Zeus eller Jupiters ljus från Vintergatans centrum. Ännu en metafor för ett Centrum som bara tycks öppna mot ännu ett.
I en memorabel dröm för många år sedan fann jag mig i ett slott och frågade desorienterad några förbipasserande om vägen. Ingen visste hur man lämnade det här slottet. Det sades att slottets ytterväggar faktiskt expanderade ju mer man färdades, så att det inte ens var möjligt att lämna det.
Så om vårt systems utpost kallas sjunde himmelen eller Saturnus och är en luftblå station men i det läget elden eller ljuset från galaxens centrum lockar, vad händer då när när man når nästa centrum. Svänger det igen och en ny plan av luft börjar skönjas - ett nytt luftslott att vandra genom tills det också är utforskat?
Är det därför Eld och Luft är de två högsta elementen? De representerar en alltigenom "maskulin" två-i-ett-princip som som kreerar världarna. Fadern och hans Logos, Sonen. Orden är från den här världen men Principerna är höjda över språket. Den som inte förstår Principerna har bara kvar att märka ord och befinner sig därmed i Platons beryktade grotta där man är fånge i sin egen kropp och dess förkärlek för sinnesförnimmelser av det "externa".


















