"Shakespeare" offer för verkligt mörk dam

Lite Tudorhistoria som en inledande parallell till den svenska mentaliteten av idag, och inte bara småorternas utan även Stockholms:

Xenophobia was rampant in London, and increased after the 1580s. Many immigrants became disillusioned by routine threats of violence and molestation, attempts at expulsion of foreigners, and the great difficulty in acquiring English citizenship. Dutch cities proved more hospitable, and many left London permanently. (Wikipedia)

Om vi låter Shakespeare själv avslöja sig för oss genom sina huvudsakliga temata, vilka bygger en bild av hans psykologi, kommer vi att se en författare besatt av sin bräckliga identitet, vilket leder honom från självförhärligande visioner till direkt avsägelse. Vi kommer att se en som till sist helt underkastar sig sina arbeten så att pjäserna blir förkroppsligandet av hans identitet, hans corpus.

Shakespeare själv, verkar det som, ville engagera oss i frågan om sin identitet. Med andra ord hjälpte han själv till att skapa det som kommit att bli känt som "frågan om författarskapet Shakespeare". Om vi ignorerar denna realitet kommer vi att missa många av de essentiella elementen i hans konst och lämna hans budskap begravd i tidens sanddyningar.

Från förordet till Shakespeare's Lost Kingdom (2010) av Charles Beauclerk

Och nog har "Shakespeare" lyckats engagera den här bloggaren! Efter att 2005 blivit dragen vid näsan av sin världs drottning Elisabet, som lurade ut honom i tron att det vankades en fredagsdejt när allt hon egentligen var att fylla en tom timma i sin kalender innan det tilltänkta helgligget klev in på restaurangen (en journalist som idag skriver för DN), vankade bloggaren missmodigt hem, sur över att denna väninna var en så gäckande, lockande men omöjlig figur i hans liv. Vaknade på småtimmarna exakt när de två påbörjade sin älskog - fullt medveten om det! Jag var i rummet i drömmen, och såg dem! (Tidpunkten, "runt kvart i tre" senare bekräftad av en något förbluffad "Elisabet".)

I vånda över sin svekfulla och självtjänande väninna (och en gång flickvän in spe) resulterade den oroliga nattsömnen framåt morgonen i drömmen där "Oxford" spatserade hovsamt med en drottninglik gestalt. I första scenen har hon en moderlig inverkan på honom och har klätt upp honom i kläder i ljusblå ton vilka han bortskämt underkänner. "ALLA VET VÄL ATT MIN FÄRG ÄR SMARAGDENS!" hojtar han som en överförfriskad dramadrottning. (Till saken hör att bloggaren i sjuårsåldern fick en ljusblå polotröja han reagerade ytterst negativt på. Hämtade vuxendrömmen stoff från barndomen? Eller var det barndomens negativa reaktion på den blå färgen som bottnade i "minnesfragment" från Tudor-England?)

I drömscen nummer 2 är kvinnan död och ska begravas. Drömmaren befinner sig nu innanför kläderna på sagde ungstropp och förnimmer hans bitterhet och t.o.m. hat gentemot den döda haggan till drottning. Fast inte synliga i drömmen hörs en tragisk kör repetera på engelska (för första och enda gången i mitt liv) "Queen" och "mother". Drömmaren beseglar graven med någon slags förbannelse med sitt svärd så att hon aldrig igen måtte återuppstå från de döda! Det kallar jag hat.

Jag har relaterat drömmen förr, och sådan (med några nya detaljer i det här återberättandet) var upprinnelsen till att jag på en halvtimma googlat och eliminerat hypotesen att drömmen handlade om staden Oxford och identifierat ordet som den kortform som den 17e greven av Oxford ibland använde när han undertecknade dokument. 

Ordet "Oxford" kom till mig just som drömmaren vaknade med en närmast preverbalt formulerad fråga av typen "vad / vem / var detta nu om?" Det var alltså om en manlig person och, skulle nätforskningen strax visa, en trolig allusion till en kort romans mellan Oxford och den dubbelt så gamla Elisabet som fungerade som en perfekt parallell till mig och min nyckfulla "Elisabet" som ständigt gynnade nya män...
 
Det visade sig att min lilla missräkning angående den principlösa kvinnan resonerade remarkabelt väl med dramat den unge Oxford i klorna på den sexmissbrukande drottning Elisabet. Det här livets "Elisabet" hade till och med en period i sitt sexmissbruk då hon jagade yngre män (någon av den knappt ens myndig), medan bloggaren tyst och bedrövad stod vid sidan av i insikten om att bara tiden kunde läka den här kvinnans djupa trauma. En verkligt skadad själ.

Hittade jag verkligen en sådan djup resonansbotten den där höstkvällen 2005 att ett för mig helt okänt hovdrama mellan en för mig helt okänd greve och den förvisso världsberömda Elisabet spelades upp som lämplig illustration för den inre våndan? Det är inte konstigt att bloggen återkommer till händelsen, det är en av de allra märkligaste "visionära" episoderna i hela mitt liv, och särskilt berör insikten att identifikationen av "Oxford" i princip var perfekt förberedd i drömmen: alla viktiga attribut fanns där - inte minst det tunga svärdet som Oxford i sin befattning som Lord Chamberlain som årligen presenterade statens Svärd inför drottningen! Nu förbannar han henne med samma svärd då hon går till sista vilan! Tungt är bara förnamnet. I drömmen är svärdet så tungt att jag för göra om ritualen flera gånger innan jag blir stadig på hand. 

För den som vill eliminera magin ur livet (mördarna bland oss!) kan jag hjälpa till genom uppgiften att jag som tioåring var helt förtrollad av kung Arthur-sagan och kungavärdighetens svärd Excalibur. Detta faktum leder emellertid bara till ännu fler fascinerande frågetecken. Min forskning i personen Oxford (som jag aldrig hört talats om 2005) visade sig själv ha närt drömmar om sin egen kungavärdighet, och enligt forskaren Hank Whittemores sammanställning och fördjupning av en tidigare luftad teori, fanns t.o.m. en kunglig tronarvinge med Elisabet - om hon bara medgivit det. Oxford hölls tydligen gisslan av en självisk och knappt tillräknelig åldrande drottning och fick gömma berättelsen om den kungliga sonen i sina sonetter (publicerade efter hans död under pennamnet Shake-Speare).

*****

Jag vill här be tålmodiga läsare om ursäkt för det nyliga inlägget "Fåfängans fyrverkerier" som jag glömde rättstava och reparera korrupta meningsbyggnader. Upptäckte flera dagar senare hur osedvanligt illa det såg ut.
Ärendet var som vanligt "Oxford" eller Edward de Vere, som Shakespeare's Lost Kingdom naturligtvis kommer att zooma in på - boken kom 2010 och är redan utgången, men jag upptäckte dess existens bara häromveckan och beställde hem ett exemplar från England. 

En unik dag i bloggarens liv. Full aktivitet i alla hans tre mest
betydelsefulla zodiaktecken, Tvillingarna, Vågen och Lejonet.
Viktiga paket hämtas hos postutlämningen kanhända
gradexakt då Vågascendenten passerar hans medfödda Sol.

Ankomstdagen var ovanlig. Fyra paket med småköp anlände samtidigt från utlandet trots beställda vid vitt skilda tillfällen (bland annat en liten reservdel i metall som tagit god tid på sig från Hongkong). Alla dök de nu upp under nymånen i Tvillingarna. Är det planeterna som visar hur "arketyperna" fungerar som magneter och klumpar ihop stoff i vår värld?

Dessutom var detta ett år med både Merkurius och Venus på plats i Tvillingarna. En ganska unik dag för bloggaren således, som har Månen och ascendenten i tecknet. Tvillingarna är budbärarens tecken och som i brist på högre kallelse kan nöja sig med postgången som uttrycksform. Den här boken landade alltså under en extrem himmel som om något tecknar såväl "luftens andar" som Bardens skriftspråklighet. 

Och glöm inte bloggarens upptäckt av att Tvillingarna i Indien representeras av ett älskande heterosexuellt par (Mithuna) som dock inte ingår hymens band - på pricken den passande den usla affären mellan en ung Oxford och hans drottning som kom att förbittras med årens gång vartefter hon dansade vidare och plockade upp och släppte män som det lyste henne...

Jag har bara hunnit igenom bokens förordet (varifrån citatet hämtades), men ser genast hur författaren kommer att dra precis samma psykologiska slutsatser som jag gjort i några av inläggen om Oxford. Ynglingens identitetsproblematik som följde på faderns död, den vidrige styvfadern Lord Burghleys entré i hans liv vid tolv, och inte minst drottningen som någon märklig figur som både blev en modersgestalt och en åtråvärd kvinnosymbol för den tonårige greve från vars penna finns bevarad en intressant dröm om en rödhårig "gudinna". Jag kan tilläggas att det här livets "Elisabet" plägade frekventera nattlivets krogar iförd röd peruk i sin ungdom!

Jag har försökt sälja in den här kuriösa parallellismen till kvinnan men utan framgång. Och sannerligen, jag skulle heller inte vilja vara den drottningens reinkarnation! Det faktum att hennes val av ragg den ödesdigra kvällen var med en man av utländsk härkomst och viss status rimmar kusligt väl med drottningens kallsinniga lek med män av börd (klicka på textskannnen från bokomslagets flik för en summarisk demaskering av "Jungfrudrottningens" verkliga natur!)

Det sista någon människa skulle vilja är förstås att upptäcka (eller börja inbilla sig) att man är en återfödelse av en av världens mest kända kungligheter eller författare, så jag försökte än en gång hitta en väg ut ur den här rävsaxen genom en alternativ hypotes i den långt mindre lästa uppföljaren till "Fåfängan". (Mindre läst kanske för att den första delen var så illa stavad eller väl spretig.)

Jag slimmade historien om min barndoms favoritleksak - favorit för att dess namn, Bedford, så tjusade mig - och publicerade på den halvsovande engelskspråkiga bloggen: Bonfire of the Vanities heter inlägget nu. Det innehåller färre utvikningar och snuddar vid uppföljarens problematisering och alternativa hypotes till själavandringen, att alla kan fritt hämta från en SuperSjäl, där enskilda själars livsöden samlats som i en gemensam pool, fritt tillgängliga som arketypiska paralleller för dem som i detta liv upplever något som världen har sett tidigare...

Och jo, jag kan nämna att också dagens Oxford-spaning på nätet skördade en av de mer remarkabla bekräftelserna på att bloggarens intuitiva koppling till den elisabetanska eran. Sedan jag började småspana jag haft skumma känslor kring två portar i Londons gamla stadsmur som jag såg på en liten ful illustration på nätet. En port benämnd Aldgate och den andra Aldengate. Jag har t.o.m. funderat om min far studerade en historisk karta vid sin Englandsresa vid 21 och sedan bytte bort sitt vardagliga familjenamn till Aldenryd.  

Men Aldengate tycks ha varit ett minnesfel från min sida, för när jag nu finner en historisk genomgång av hur norrsidan av The Strand började bebyggas som en överklassgata efter att katolska kyrkans mark beslagtagits (av Henrik VIII), finner jag just platsen för gamla Aldersgate (som porten hette). Den togs för övrigt ner bara något årtionde efter Oxfords död (wikipedia) men nyuppfördes i ny design.

Men nu blir det märkligt eftersom det verkar ha funnits två platser med samma namn, dels porten och sedan ett Aldersgate en bit bort utanför stadskärnan. För första gången sedan min Oxford-dröm för nio år sedan inser jag nu att denna andra Aldersgate låg i samma östra ände av gatan dit den lille Oxford flyttade efter att ha blivit faderlös vid tolv!

Och den närmast oläsliga illustration som medföljer stadsspaningen blir kusligare än så: det visar sig att leksaksbilen Bedford, som fyllde mig med en dunkel glädje som barn (jag ska inte gå så långt som att kalla det ett igenkännandets glädje), och som motsvarade namnet på en Lord Bedford någonstans längsmed The Strand, en man som sålt mark till Oxfords styvfar för denne skulle kunna utvidga sin trädgård bakom huset, denne Bedford visar sig äga Bedford House som bara ligger ett kvarter bort från Cecil House dit den unge Oxford tvångsflyttades från sin mor efter faderns död! 

Och Lord Bedfords hus uppfördes på det som tidigare tycks ha varit känt som Aldersgate - men inte stadsporten med samma namn!

Aldersgate - stadsporten (västra London)

Nu har den pågående spaningen blivit så märklig att frågan kan ge sig: är det rimligt att utifrån en enda detaljrik dröm hitta så många överlappningar mellan historiska realiteter och mycket specifika pusselbitar ur den egna barndomen och senare livet? 

Är bloggaren världens mest kreativa när det gäller att koka sopa på en spik?

I så fall, skulle det vara mer dramatiskt att faktiskt spekulera över möjligheten av att bloggaren övertagit minnesfragment som matchar Oxfords unga liv i London? 

Vissa positiva (eller extremt negativa) ord som Bedford kanske kan leva kvar under ytan och vänta på att "triggas" i nästa liv, eller livet efter det...  Dessutom tycks nu London-pusslet lägga sig själv, det är inte ens bloggaren som kokar soppa på spiken längre. Bitarna låg alltid redo, men det har tagit nio år att verkligen börja granska detaljer, som Londons faktiska utseende vid Elisabets tid...

Lord Bedford måste i så fall ha varit en vänlig äldre man som den faderlösa pojken tydde sig till på den nya gatan och som satta DJUPA minnen i själen - jag hade en likadan figur vid fyra-fem, livsmedelshandlaren Hermann Levin som hade butik 70-80 meter längre bort på gatan. Där höll jag till så mycket jag kunde, med en stark känsla av samhörighet med denne man. Idag inser jag förstås att han var en kristnad jude - svenskar heter inte Levin utan namnet var ju i botten Levi, den judiska prästsläkten. Det är kanske ingen slump att bloggaren studerade judendom på universitetet - själen söker sig nostalgiskt tillbaka till platser och ämnen den har mött tidigare...  

Som synes driver jag provisoriskt en tankelinje om tydliga parallella upprepningar mellan livsöden som kan ligga många hundra år från varandra. Det är nästan som att man kan visualisera en underliggande MODELL eller schematik som glimtar fram och materialiseras på lite skilda sätt från gång till gång. Jag skrev ett utkast till en riktigt lång pjäs vid tolv - om monster och deras veklagan under en konferens i Drakulas slott om att ingen längre trodde på den. Började sedan skriva ut pjäsen vartefter jag spelade in den på bandspelare och antog olika röster för var och en av figurerna. Men jag tappade intresset efter ett tag - projektet var för stort och ambitiöst. 

Pjäsens ämne, ser man i efterhand, är typiskt för en pojke som inom ett år kommer att gå in i puberteten. Han tror inte längre på sin barndoms monster och skriver en pjäs om det - ur monstrens perspektiv! Något som kommer närmare Oxfords troliga alter ego, pjäsförfattaren, har jag inte i min egen historik, men jag antar att detta är ett tillräckligt udda tilltag av en barnslig tolvårig grabb, särskilt om man lägger denna pusselbit till de andra som börjat samlas på hög...

Vem var i så fall min avlidne far som jag bråkade så med i tonåren och flera år därefter? Oxfords vedervärdige styvfar Lord Burghley, Elisabets skattmästare? Penningfixerad och expansionsgalen när det gällde boende var han, på ett sorgligt medelklassigt sätt... (Jag nämnde min fars ständiga bråk om trädgårdsgränser med grannar, vilket generade mig som barn.) Att han utövade något slags inflytande var uppenbart när han lyckades värva Lill Lindfors - 1967 Sveriges hetaste sångerska - till en reklamkampanj för det italienska tvättmaskinsmärke han stod i färd med att introducera. Ytterligare, om man så vill, en pusselbit till Oxford och hans slösaktiga årslånga resa genom Italien.

Och en fråga fick aldrig något svar medan far levde: varför far bytte till ett halvt engelskklingande familjenamn några år innan min födelse? Jag har kontaktat patentverket och gjort horoskopet för dagen då hans önskan om att byta efternamn godkändes i Stockholm: 30 maj 1955, Stenbocksascendent (vid midnatt, vilken antyder en fråga rörande "formalia"), Saturnus i Vågen i tionde huset, Solen i Oxen och Månen i Jungfrun. "Triggern" Mars i Tvillingarnas 10e grad - det som fyra år senare kommer att bli min ascendentgrad. Mars - det skälvande spjutet, särskilt i skrivdonets tecken Tvillingarna. Det är lätt att börja se mönster i efterhand och just därför har jag valt att förhålla mig skeptisk till och med till detta egna spanande!

Det kan dock vara värt att påminna sig att satanistsekten Humanisterna ännu inte lyckats döda magin och själen i världen genom sin sterila räknenissementalitet (scientism). Bara häromdagen publicerade Aftonbladet/Omni den här märkliga nyheten:

De två systrarna, enäggstvillingar, bodde i skilda delstater och blev gravida samtidigt. Planerad nedkomst skilde fem dagar åt. När de väl fött sina barn visade sig ungarna vara fötts samma dag, samma minut! Detta trotsar allt förnuft men stämmer väl med tanken om att samma själ samtidigt kan ta kroppslig gestalt i flera människor - en tanke jag återbesökt i samband med Oxford för att ta minska pressen av hela den befängda tanken att vara en mindre talangfull reinkarnation av den verkliga författaren till de hyllade pjäserna. 

Jag tror för övrigt hela Shakespeare-haussen är ett nationalistiskt påfund och en masspsykos, den superba litterära kvaliteten hos Shakespeare en "tidningsanka"! Vem har språkkunskaper och estetisk sensibilitet nog att jämföra detta svårlästa material med andra författare från samma tid? Jag finner Shakespeare mest krystad när jag läser ett litet utdrag  av pjäserna här och där. Sonetterna är hopplösa. Jag har för min del hittat andra elisabetanska författare under mina Oxford-spaningar som jag tycker är mer intressanta och vars språk ännu funkar, åtminstone för mig. Robert Greene är en av dem. Också han, likt Oxford, insatt i sin tids astrologi.

Men givet själavandringsteorin, hur många fler i Stockholm i dag kan tänkas vara Londons societet återfödd? Stefan Löfven? Skulle inte tro det. Förre statsministern Fredrik Reinfeldt? Mycket möjligt. Precis som på Elisabets tid praktiserade Reinfeldt CENSUR i samråd med Dagens Nyheter (tidningen råkade sedan själv ut för despotens nyckfullhet). Denna blogg svartlistades och syntes plötsligt inte längre under den tid man kunde koppla blogginlägg till tidningarnas artiklar. Skälet? Två eller tre smått raljanta inlägg om Reinfeldt!  

Satiriker satt löst till även i Elisabets London och det var just därför Oxford inte skrev i eget namn. Är det därför bloggaren klagar så mycket på stockholmarna? Oxford gav heller inte ett vitten för Londonborna på sin tid!

Här är ett förtydligande av skissen som bifogades stadsspaningen i en länk här ovan. Klicka för läsbarhet. Nu förstår bloggaren också bättre varför han tyckte Covent Garden (även och mer korrekt stavat Convent Garden) kändes så bekant. Nämnde i ett tidigare inlägg att jag trodde mig ha hört det nämnas i barndomshemmet men det kanske också var ett "triggerord", redan planterat i själen och redo att sätta det passionerade hjärtat i brand första gången man hörde det...
 

Sträcka av the Strand - tidiga historien med
ett område också kallat Aldersgate.
Klicka för läsbarhet.

På den här sidan räknas motsägelsefullt namnbytena på Cecil House upp baklänges! Den tidigare länken förefaller bättre underrättad. Dock en fascinerande karta där man kan zooma in The Strand och under Co(n)vent Garden se byggnaden (Burleigh House = Exeter House = Cecil House) där Oxford tillbringade tonåren. 


Tillägg: transiter och kompanjonskap

Bloggaren har kommenterat knakande förbindelser i ett par tre inlägg under den senaste tiden. Även det hittar förstås sin förklaring i planeternas transiter. För den som är född med en planet i 7e allians- och äktenskapshuset är det viktigt att också granska hur den här planeten förhåller sig till sin disponent, dvs. den planet som råkar äga 7e huset. 

Bloggaren har Saturnus i Skytten i 7e huset men eftersom husets positiva och lyckobringande Jupiter befinner sig i olyckans och till och med fiendskapens 6e hus, är BASEN för allianser klen i det här horoskopet. Visad favör kan lätt slå över i otur eller ren fiendskap. För att tala i termer av Shakespeares London: nåd och onåd är hyperaktiverade i bloggarens av karma indränkta horoskop (med tidens herre Saturnus gradexakt i väster).

Och vilken tid i livet kan man nu räkna med att känna av den sån här medfödd akilleshäl? Tja, varför inte när Saturnus rör sig genom sjätte huset och påverkar den där belägna Jupiter? Eller ännu värre, att samma Saturnus för tillfället också blockerar den transiterande Jupiter via sin långa 270-gradersaspekt.

Inte undra på att bloggarens tankar gått mot gamla havererade bekantskaper och misslyckade omstarter några gånger det senaste halvåret. Men tydligen ska man bara sitta still och vänta på att de mörka molnen skingras... Detta säger vilken nybörjarbok som helst, men bloggaren har det problemet att han inte lever fullt så astrologiskt som han lär! :-)

För att vara helt klar: det är helt lönlöst att "så" när skördemannen Saturnus passerar ägaren till 7e partnerhuset! Saturnus skördar FÖRRA VARVETS AKTIVITETER (löst fattat), precis som Saturnus som symbol för staten alltid i sin lagstiftning ligger steget efter de uppfinningsrika brottslingarna. Att som bloggaren FÖDAS med Saturnus i 7e huset är den hinduiska astrologins "sämsta" placering men indikerar - om man ska vara neutral - att relationsfrågan i princip är 100% karmiskt betingad i detta liv. Här serveras EXAKT det själen själv har "ställt till med" i tidigare liv, om nu Saturnus är riktigt risig i födelsehoroskopet. 

Paradoxen med Tvillingarna (det fria paret) stigande i öster är förvisso att fasta relationer aldrig är en del av Budbärarens uppdrag på jorden! Så att hitta Saturnus tillfälliga ägare Jupiter i 6e fiendehuset är trots allt helt logiskt för just den här Tvillingascendenten!