David Camerons eftermäle och sann kungavärdighet

The Guardian låter ett antal pennfäktare skriva korta eftermälen om David Cameron, och några av dem är verkligt dräpande! 

Som det som ackompanjerar ovanstående bild av när familjen Cameron lämnar sitt hem - hårt beskuren för att betona polariseringen mellan Överheten och Folket. Originalbilden (se länken) lyfter istället fram just det författaren Lucy Prebble säger:

Jag kände för honom den där onsdagen där han stod i regnet med sin familj och vinden pinade Downing Street som om hans eftermäle stred mot den perfekta stormen. Jag tänkte, där går en sann representant för vårt land: en eländigt miserabel och frysande familj som oväntat tvingats lämna sitt hem.

I Sverige ägnade sig herrarna Borg och Reinfeldt åt att föröda bostadsmarknaden ännu mer och göra lägenhetsägare rika på bekostnad av de bostadslösa, rasande gentrifiering och alla de andra tecken som förenade dessa kryp med den karaktärslösa nyliberalen Camerons politik - män som ytterst kommer att gå till historien som dem som utlöste inbördeskrigen i Västeuropa därför att de utifrån simpla ekonomiska fixeringar önskade se vissa gå från sina hus och virvla ner i fattigdomsträsket medan andra började kalla sig hyresvärdar, fast ockrare var allt de var.

Shakespeare tvingades för att säkra sitt liv dölja kritiken över rötan i det samhälle han själv utgjorde gräddan av. Hans rätta namn var som bekant Edward de Vere, greven av Oxford och sannolikt en av den lösaktiga drottning Elisabets bastarder - därav Shakespeare-pjäsernas fixering vid förlorad status och frågan om kungavärdighet. 

Shakespeareforskaren Charles Beauclerk pekar på att Oxford, som alltid lekte med sitt namn och skapade varianter på det (förutom de olika pennamn han använt innan han hittade det ultimata "Skakande Spjutet", Shake-Speare), och att den namnteckning den mogne Oxford brukade använda har en diskret fyrataggad kungakrona infogad i ordbilden. 

De sju skårorna under namnet är just sådana som användas för att markera poängställningen under nostalgiska riddartorneringar - det skakande spjutet eller lansen igen! Sjutalet är förstås en allusion till fullkomlighet av något slag, de sju planeterna (Oxford hyllades som Englands bästa astrolog av sitt servila entourage), de sju veckodagarna, den sjunde himmelen (Saturnus, världshärskaren), et cetera.

Se, där kunde England ha fått en verklig efterträdare till Elisabet om inte blodskammen - han, drottningens lammkött till älskare under en kort tid var också skökans avkomma (!) förklarar enligt Beauclerk den extrema laddningen och identitetsproblematiken i alla Shakespeares verk (och dess ständiga fixering vid incestmotivet)! 

Likväl blir man nästan deprimerad över att se vilka degraderade människor Brittania valt till sina ledare efter att ha studerat grevens eldsprakande horoskop och den mäktigt djupa intellektualitet som hans Måne i den kosmiska Urnan (Vattumannen) tecknade, en Urna som dessutom rymde den vitaliserande krigaren och spjutskakaren Mars för en direkt sammanlänkning av hans Sol i martiala Väduren med Månen. Sol och Måne, kung och drottning!

Låt oss jämföra det som skulle ha blivit nästa Tudor-kung om inte för att tillkännagivandet av den kungliga bastarden skulle ha rasat Elisabets hela myt om att vara "jungfrudrottning", och Elisabet likt Reinfeldt och andra av hans kaliber satte sig själv i första rummet. Faktum var att Oxfords förlorade status vid hovet sedan drottningen och modern blivit hans fiende födde en genuin humanist i honom, en som såg längre än till de privilegierades inavlade krets och manierade lögnspel.

*****

Oxford, ett ungdomslöfte och vid denna tid ett ledarparadigm, men som förlorade sin elitposition efter att ha hamnat i onåd hos drottningen. Han valde då definitivt teatern och det skrivna ordet för att utöva inflytande. Jag väljer därför här Månen (folket, folklighet) som ascendent snarare än Solen (högdjuret, kungen, ledaren, chefen):

Det lunära psyket är Mars - stridslystet - och oroligt eftersom disponenten, makthavaren och ätten (Vere) hamnar i 12e huset för världsliga förluster. Makthavandets Saturnus således avpolletterat enligt månkartan. 

Detta leder istället till att den upphöjda Solen i Väduren, baserad på Oxfords psyke, exceptionell intelligens baserad på ett mycket luftig och intellektuellt psyke som dock drivs av inre 12e-husdemonen - "den onda daimonen" enligt hellenistisk astrolog. Detta begreppspar, den onda resp. den goda daimonen har bloggen mer eller mindre släppt efter flera försök att reda ut begreppen och den senkomna insikten att den simpla sanningen är denna: de hellenistiska folken importerade persisk astrologi man fattade sämre än hinduerna dess innebörd. 

I dag, i indisk astrologi, ser vi alltjämt hur den stora naturliga illgöraren Saturnus är "hussignifikator" (bhava karaka) för det 12e. Här är naturligtvis den "onda daimonen"! Och motsvarande är den stora naturliga välgöraren Jupiter det 11e förenings- och idealhuset signifikator, motsvarande Claudius Ptolemaios namn på 11e huset: "den goda daimonens tempel". 

Anm. Om astrologin blev så här urvattnad och ytlig i grekernas händer är det inte förvånande att man också missuppfattade zodiaken och satsade på den västerländska tropiska, som i dag är oanvändbar till följd av vårdagjämningens precession. (Babylonierna höll koll på denna zodiakens glidning, i två manuskript från olika århundraden har man hittat deras justering med 2 grader av Väduren, astrologins "uppfinnare" kanske inte förstod mekaniken med att himlavalvet gled baklänges i förhållande till vårdagjämningen, men de valde att justera sina planettabeller för att hålla sig a jour med den "verkliga" himmelen!

Shakespeares pjäser, när man inser att det är Oxford som skrivit dem, visar sig närmast sjukligt narcissistiska - det handlar om HONOM SJÄLV i varenda pjäs, det är Oxford som är prins Hamlet (som skapar en pjäs i pjäsen och således röjer det pjäsens adliga publik i vilket fall som helst redan visste). Chandra lagna-kartan, månascendenten, lyfter perfekt fram denna koppling mellan ett egofixerat psyke (som Oxford delar med den här bloggaren) och det unga Barnets (Väduren) brottningsmatch med sin identitet (Solen) via författarskap (3e skriftspråkliga och kommunikativa huset).

Vid åsynen av månkartan ser Oxford inte ut som ett ledarparadigm, men HADE hans öde utvecklats till ledarbefattningar hade istället Surya lagna kunnat betonas och med Solen i 1a huset flyttar hans Måne i Vattumannen till 11e. Den identitet han nu hade var älskad av folket. Han var den person (fast nu helt glömd) som i egen person skapade den nya fria tanken och det språkbruk som brukar kallas Englands insteg i renässanskulturen. Och detta efter hans förödande kostsamma och årslånga vistelse i Italien (som sedan gav honom bränsle för livet för sina Shake-Spaere-pjäser av vilka förbluffande många utspelar sig i just Italien (Se Richard Paul Roe - The Shakespeare Guide to Italy). 

Denne "Shake-Speare" myntade enligt litteraturforskarna (ordräknare av Guds nåde) 3000 nya termer i sina pjäser - en prestation värdig den "upphöjda" Solen i pionjären Väduren i tredje skriftspråkliga huset! Vokabulären eller ordförrådet har naturligtvis allt i världen att göra med Vattumannen (summan av alla rationella eller noetiska principer i tillvaron), och ett rikt ordförråd motsvarar ett rikt sinne. Därav den här bloggarens ständiga utfall mot it-teknologin som den korrumperats på senare år med smartphones vilka dödar folks lust att skriva och därmed på sikt deras begåvning.

*****

Vi backar nu några brittiska premiärministrar tillbaka för att studera vår tids engelska kungar. Först monstret Thatcher, konservativ, som startade krig och slutade sitt liv svårt senil. Knappt någon kom till hennes begravning.

Här skulle man kunna tänka mycket gott om ett psyke i storsinta Lejonet och därtill GRADEXAKT välsignad av den persiska kungamakaren Regulus - en av de fyra fixstjärnor som bildar en ungefärlig kvadrat i de tamasiska tecknen vilka spänner upp vår inbilska värld och håller den skenbart stabil. (Tamas guna har den fördummande effekten på människan att hon in i det sista tror detta är en bestående värld och något att sträva efter.)

Men Månen i Lejonet är inte en noblare lejonkung än vad Solen medger och här står Solen i 12e huset och således i den onda daimonens (Saturnus) våld. Lyckligtvis är Saturnus en verksam välgörare när Vågskålarna stiger i öster (här har vi till skillnad från Oxford en verifierad födelsetid), men maktplaneten Saturnus och 1a egohuset är en bedrövlig kombination, kanske den mest korkade urspårning som tänkas kan. Egot ska berövas makt och inte bli inbilsk! 

Dessutom har Thatcher den osköna kopplingen mellan Luft och Vatten, mellan Vågen och Skorpionen, mellan ego (1a) huset och pengar (2a) huset. Det är inte att undra på att detta var en snål och ogin människa (12 huset är det minst generösa av dem alla eftersom dess "ambiens" är just materiella förluster eller i bästa fall frivilliga offer).

Horoskopet illustrerar en vidrig ledarperson. Hade Thatcher istället förverkligat sin 12e-hus-Sol på något annat sätt - 12e indikerar också t.ex. klosterliv - hade hon kanske fått ett bättre eftermäle och några fler som deltog vid gravsättningen.

*****

Thatcher handplockade John Major som sin efterträdare, och möjligen var det den onda skuggan efter Thatcher som gjorde att bara 20% av engelsmännen tyckte han gjorde ett bra jobb under merparten av hans tid som premiärminister...

Här är klockslaget muntligt meddelat och inte exakt till att börja med, vilket leder AstroDatabank att säga en låg C-rankning på den sideriska Skyttascendent som resulterar.

Makthavandets Saturnus i 6e olycks- och fiendehuset är naturligtvis inte en höjdare och uppburenhetens och framgångens Jupiter står i väster (dödens väderstreck), vilket är dess världsligt svagaste position. Eftersom den presumtiva Skyttascendenten bär med sig folkets Måne får man förmoda att folket och uppskattningens Jupiter här indikerar just en opposition. John Major personifierade (1a huset) svag förmåga att, som token Reinfeldt sade när han var helt maktberusad, "bära folkets förtroende". (Tillit sorterar under Jupiter, skräckvälde eller tvång under Saturnus.)


Man kan notera att John Major har en ömsesidig reception mellan denna veka Jupiter, som samtidigt är disponent till hans soltecken (ledarskap), och kommunikatören Merkurius. Här uppstår den otydliga eller ibland desinformativa "dissociationen", Luft och Vatten, rationalitet och instinktsliv glappar och slirar runt. Solen i Fiskarna är zodiakens mest egosvaga tecken, så det är inte svårt att förstå att Major förknippas med enbart skandaler inom partiet och dåliga tider under det vidriga yuppieårtiondet (se AstroDatabanks korta summering av stämningen runt Major. 

*****

Sen kom bedragaren och krigsprofitören Tony Blair och högervred Labour och blev tokfanskapet Bush Juniors lydiga knähund i det illegitima kriget mot Saddam Husseins Irak.

Den här monstruöst penninghungrande, självförljugna och egofixerade (1a huset) kartan har kommenterats tillräckligt, så raskt vidare!

****

Labour-ledaren Gordon Brown lämnade inga nämnvärda intryck förutom att han var en butter buffel med problem att hantera sitt humör. Han örfilade anställda på 10 Downing Street. Ännu ett lågvattenmärke i det brittiska ledarskapet.

Nu är det så mycket problem i den onda daimonens 12e sektor att Thatcher närmast verkar normal! För surmulenheten kan man notera samma problem som i Fredrik Reinfeldts horoskop: ascendenthärskaren har trillat in i det onda 12e huset. Ockult talat indikerar detta att individerna i detta liv ofrivilligt domineras av "onda spöken från det förgångna" - en indisk tradition menar att det 12e huset är en indikator på själens föregående inkarnation. Där 1a och 12e är tajt sammankopplade och 12e uppvisar svåra problem, är det bäddat för problembarn.

Makthavandets Saturnus ligger maximalt starkt i 7e huset, medan den lyckosamma axeln 5e/11e är av modest typ: Kräftan och Stenbocken indikerar den lilla människans strebrande mot makt och en bättre position i livet. Så långt från en värdig politisk ledarfigur man kan komma med andra ord, om man inte vill ha halvbakade strebers som sina ledare!

****

Och efter Browns få år var det alltså dags för Reinfeldt-parallellen David Cameron, båda födda i Kräftan som i egenskap av Naturens eget tecken är en lika neutral symbol som någon men som inte alls är lyckad som politiker eftersom Naturen är en egoist och helt utan ideal. Närigheten i Naturen söker bara sin egen överlevnad genom avkomman (och det är därför självuppoffringen kommer först i Naturens eller Vatten-elementets tredje och sista akt, Fiskarna, där man i bästa fall är redo att växa ur den här förkrympta animaliska och instinktsdrivna mentaliteten och vara redo till uppoffringar för en ädlare Idé.

Cameron var inte fullt lika usel som Reinfeldt eftersom han insåg vilket helvete svenskarna höll på att skapa sig med friskoleidén. England tackade nej till ouvertyrerna från de svenska monster som profiterar på skolbarnen och försämrar undervisningens kvalitet. Cameron ledde dock ett litterärt land och såg att den svenska högermodellen i detta avseende var ett direkt angrepp på allt det landet sedan Shakespeare har att vara stolt över: finslipade sinnen och förmågan att tala ur skägget. Något svenskarna helt tappat bort på vägen.

Samma deprimerande fixering mellan 1a egohuset och 2a huset för "min plånbok" som hos Margaret Thatcher, dotter till en specerihandlare om jag inte minns fel.

Man kan se hur kungavärdighetens Regulus är aktiverad men dödfödd hos David Cameron och detta eftersom den ligger i 12e huset för förluster. Det är i vilket fall olycksplaneten Mars den hittar en ingång i, en planet som dessutom är en "verksam illgörare" för Jungfrun i första huset. "Verksamt skadlig" är också Camerons Jupiter för stor rikedom invid hans familjeplanet Månen i "lilla kretsens" tecken Kräftan: fadern tillhör dem som smusslade undan rikedomar enligt Panama-skandalen som briserade kort före premiärministerns politiska självmord vid omröstningen för utträde ur EU).

Säger ett annat eftermäle till Cameron i The Guardian:

Arvet från Cameron är svårt att ringa in eftersom det är så lite som definierar honom. Det är en ödes ironi att Brexit-omröstningen eldades på av dem som var arga för att de saknade politisk röst i denna nya teknokraternas värld. I slutändan var det en man som saknade politiska visioner som drogs ned av dem som förfrämligats efter att ha förlorat sin politiska röst. /Kernan Malik

Apropå Camerons vänskap med Reinfeldt (Mån-Kräftan Cameron svarade direkt på Sol-Kräftan Reinfeldt) kan man påminna sig att det var den nymoderata statsministern som varnade sina partikamrater för att "visioner är farligt" och vars självbiografi avslöjar samma brist på substans som Cameron. Båda männen har pinsamt tydlig emfas på det själsdödande ämnet pengar i sina horoskop.

*****

Och det för oss fram till Camerons arvtagare, den enda som blev kvar att ta tag i skiten Cameron lämnat efter sig. Theresa May saknar (än så länge) offentliggjort födelseklockslag, men eftersom jag började med Oxfords månhoroskop - mannen berövad sin rättmätiga makt som Tudor-ättling - avslutar jag med en solascendent för May. Närmare förklaringar överflödiga.

Nu börjar vi nå ett andligt mörker på nivå med trojkan Borg, Reinfeldt och Hägglund under de vidriga åren då pengar togs från de fattiga för att berika de bättre ställda! STORKORSET I MÖRKRETS (DEMONINS) KVALITET!

I den nya konservativa premiärministern har vi verkligen en folkets fiende och hennes vidriga ställningstaganden i diverse sakfrågor (alltid MOT folket) har detaljerats på Aftonbladets politiska sida om än ingen annanstans i svenska medier.

Självtjänandes Sol i Jungfrun som Surya lagna (solascendent) är en logisk fortsättning på David Camerons fysiska Jungfruascendent, och även här tonar kungavärdighetens Regulus bort genom placeringen i det 12e huset där den onda daimonen regerar. Här är det riktigt allvarligt eftersom Solen indikerar hennes potentiella handlingsliv som ledare och att då få välmåendets Venus och folkets Måne in i 12e huset säger en del om klasshatet i England. Det som svenskarna inte fattar ett skit av pga. den tillrättalagda bild som Downton Abbey och liknande underhållning serverar.

Horoskopet är vidrigt och jag kanske återkommer till det i den händelse ett exakt födelseklockslag blir känt.

Sammantaget råder det ingen tvekan om att Oxford/Shakespeare kommer närmast idealkonungen av alla dessa kartor. Det sätt varpå Solens klarsyn och intelligens via disponenten Mars står rotad i hans psyktecken Vattumannen (som indikerar att man omfattar HELA REGIONEN, HELA FOLKET, ALL LÄRDOM - en renässansmänniska var vad Oxford var - detta vittnar om en förståelse som ingen av inläggets övriga sju drönare är i närheten av.

Först nu inser jag att signaturen hos äldre Edward "Oxenford" indikerar att han lägger sju fiender under sig och själv är deras krona. Symmetrin med detta inlägg ser jag först när jag räknar hur många premiärministrar jag inkluderade (börjar bli trött i ryggen av allt skrivande). För den som vill ännu en parallell mellan den här bloggaren som en gång må ha varit ett löfte av något slag men där kapitalismens arbetsmarknad väljer bort de som är så kapabla att de nominella ledarna känner sig hotade. 

Parallellismen mellan EDWARD och SEWARD har bloggaren dock trixat till som en egen finurlighet. Vilket påminner mig om att jag hade planer på ett eget företag för tjugo år sedan vilka bordlades då jag fick anställning på ett större it-företag. Efter många namnidéer återstod till sist bara en som jag verkligen gillade, engelska ordet DEVICE, vilket fungerade perfekt som en smart allusion till både dataprogrammearens påhitt eller idé och till själva den virtuella manick eller anordning som resulterade av programmeringsarbetet. 

Föga visste jag 1995 - tjugo år före den dröm om någon Oxford som kickstartade ett historieintresse jag aldrig ägt - att detta var Oxfords favorituttryck, jag hade läst religions- och konsthistoria på universitet men inte någon litteraturhistoria eftersom skönlitteratur aldrig intresserat det minsta. I vågsvallet efter Oxford-drömmen inser jag nu att i Elisabets England betydde "device" ett litet teaterstycke - som en liten mobilapp för att anknyta till den moderna imbecillens verklighet.

*****

Postskript.

Så sent som den 12 juli förklarade jag att säcken Oxford nu knöts ihop (efter en serie inlägg under några veckor). Men så tog denna odöda ande kontroll igen, kapade ett inlägg som bara var menat att kommentera Camerons eftermäle och formade om det till något helt annat! 

Bloggläsaren serveras bara delar den närmast oabrutna ström paralleller till mitt eget liv jag upplever vid studien av Edward de Vere, och även om mycket är generella eller arketypiska motiv, når en del fynd häpnadsväckande specificitet. Mitt planerade företagsnamn DEVICE är ytterligare ett av denna växande hög av ekon från en annan tid, vilken förklaringsmodell för dem man än tillgriper. 

Karaktären Bottom (en teaterman) in A Midsummer Night's Dream:

I have a device to make all well. Write me a prologue, and let the prologue seem to say we will do no harm with our swords.... (III.i.15)

Djuppsykologen Carl Jung var medveten om det fenomen jag upplever men fruktade att bli utstött ur psykologisamfundet och definierade sitt "kollektiva omedvetna" som GENETISKT ÖVERFÖRT, vilket direkt bryter mot i princip alla faktiska fall av direkt hågkomst från tidigare liv - vilket mitt fall hursomhelst inte är, då allt började med en märkvärdigt detaljerad dröm som var enkel att googla fram en faktisk historisk kontext och förklaring till. 

Med den senaste polletten som trillade ner, att Oxford var Elisabets son med vilken hon bedrev otukt i hans unga år, gav slutligen nyckeln till varför jag hör en "grekisk kör" (som i de antika tragedierna) i drömmen men som - unikt i mitt drömliv - skanderade orden QUEEN och MOTHER på engelska. Med Beauclerks "Shakespare's Lost Kingdom" (från 2010) fattar jag plötsligt min dröm (från 2005). Den bråkige ynglingen som skrider fram sida vid sida med hans värdiga äldre dam (på NK i Stockholm - drömlivet förnekar sig inte!) är således Mor och son. Elisabet med sin unga son och älskare. Beauclerk har givit överklassens dekadens ett helt nytt ansikte som väl förklarar varför Sonetterna säger att dess verkliga författare måste dö för världen och försvinna in i ett anonymitetens töcken. 

Men där har hans ande osaligt svävat under 400 år innan bloggaren plötsligt dras in i den bokflod om Oxford som kryptiskt råkar sammanfalla med att han når sin hinduiska Merkurius-cykel sommaren 2005 och vid samma tid halkar in på ett textjobb som på ett bananskal (flera år innan han lär känna den indiska läran om planetcyklerna, bör upprepas). 

När man tar några steg bakåt blir reinkarnationsperspektivet - som för egoister bara bearbetas på egonivån - ganska trivialt. Här pågår uppenbarligen större saker och i ett föregående Oxford-inlägg försökte jag åtminstone snudda vid frågan om vad Själen egentligen är,  för att slippa den besvärliga och troligen felaktiga problemformuleringen: "var jag Oxford-Shakespeare i ett tidigare liv?"

Min misstanke är att alla dessa extremt begåvade hjärnor som löst tidernas största författarmysterium (med början redan 1920 men särskilt intensivt de senaste 15-20 åren) mycket troligt skulle kunna uppleva samma ego-kopplingar till ämnet och sina egna liv om de vände blicken ditåt. Men eftersom bloggaren inte var litteraturhistoriker eller ens road av böcker vid tiden för drömmen, var det parallellerna till det egna livet som direkt angav perspektivet, i synnerhet det möte med hans "mörka dam" kvällen innan drömmen (tidigare redogjort för).

Jag vågar inte säga att jag knyter ihop säcken Oxford en gång till. När som helst kan hans genie infiltrera den här fattigmansbloggen med knappt några läsare.