Imitation är den mest uppriktiga formen av smicker

Bysantinsk ikon föreställande ärkeängeln Gabriel

Inför den här texten tycktes rubrikens kända citat passa bra. Tyvärr tog sig uppslaget en knepig vändning när det visade sig att Oscar Wilde sagt något betydligt elakare: "imitation är den mest uppriktiga form av smicker som mediokriteten kan visa storheten." Och så satt rubriken inte längre som en smäck.

För nog prövas trovärdigheten hos de sekulära barnen och deras garanterade hänvisning till slumpen efter att jag den 1 juli lagt ut en med persondata kryddad spaning kring livsödet Edward de Vere - inklusive lite självskryt över en slogan som inkluderar den gröna smaragden - och en skribent på Svd/Näringsliv bara ett dygn senare lägger ut sin lilla exposé över några kända diamanter.

Jag menar, hur ofta läser man en svensk tidningsartikel som handlar om ädelstenar i dessa dagar? Och framför allt: bara ett dygn efter att en svensk blogg placerat en grön ädelsten i en viktig roll?

Och det blir än mer kuriöst, för det verkar nästan som om SvD:s skribent är begåvad (!) och spinner på bloggens tema om det efemära eller flyktiga i fåfänga ting som smaragden genom att via en subtil missuppfattning istället hävda det motsatta, att "diamonds are forever"! 

Glidningen i subjekt mellan tesen och antitesen beror på att bloggaren glider redan i sin "förtätade" ordbild EPHEMERALD - som dessutom, och det glömde jag nämna, högst avsiktligt avslutades med en tredje ordbild, ALD, eller början på bloggarens efternamn. (Därav inläggets omnämnande av Londons stadsport Aldgate och den trädgårdsanläggning som låg just därutanför i Elisabets tid. Att min far besöker London och kommer hem och byter sitt efternamn Pettersson till Ald(en)ryd, får mig nästan att tro att han studerat historiska stadskartor under sin ungdomsresa 1955...)

Förstå vilken begåvning SvD lagt vantarna på, som med samma diaboliska skicklighet som systertidningen Aftonbluddret skannar av nätet (kanske med ett extra öga på vissa bråkiga bloggar) och plockar russinen ur kakan för att i vissa fall profitera på. Tidningarna klagar på nya folkliga gratismentaliteten, men är själva samma andas barn.  

Första gången jag noterade att egna uppslag med viss fördröjning kunde dyka upp i medierna var sedan jag förklarat den skorpioniska månen lika dolsk som traditionen alltid hävdat. Det var den 2 augusti 2011 och granskningen av 161 mördare. Några veckor senare hade någon allmänreporter på Afonbluddret lyckats skrapa ihop tillräckligt med material från nätet för att mot betalning erbjuda en text om hela 163 mördare. Det är de tvenne faktorerna snarlik mängd och närhet i tiden som visar hur kapitalismens mentalitet liknar Oscar Wildes ord om medelmåttighet (avbilden) som imiterar sann storhet (förlagan).

Men diamantspinnet på det spretiga blogginlägget med smaragden var snyggt förenklat till något även en byidiot skulle kunna ta till sig. Och dessutom, möjligen, rent genialt i kontrasterandet av det efemära med det eviga. Jag var helt enkelt tvungen att se vem som stämde in och producerade en sång som skulle ha gjort de afrikanska slavarna på de amerikanska bomullsfälten stolta. Tänker på "call and response" där ena sjunger något och "kören" - de andra bomullsplockarena svarar. När amerikansk militär använder samma grepp blir det bara löjeväckande och ett vittnesbörd om hjärndöd solidaritet med vad saken än gäller...

Diamant-spinoffen visar sig skriven av en ung kvinnlig påläggskalv på SvD. Lustigt nog reagerade jag på hennes förra alster helt nyligen. Jag läste det visserligen inte men gillade det starkt för dess goda vilja att hjälpa unga kvinnor från den sexualisering och det förytligande som den kapitalistiska västvärlden alltjämt tvingar in kvinnor i (pengarna är roten till allt ont, vilket den här bloggens astrologi intygar genom att notera Satans stjärna Algol i Oxens andra hus för resurser - dansen kring guldkalven på Wall Street).

För den som jagar kuriösa sammanträffanden - som är en del av mina privatspaningar om smaragdmannen Oxford -  nämndes i inlägget med den gröna stenen att OM nu människor lever och dör, var och en i sin tid, och bakomliggande kosmiska processer portionerar ut karma som "drabbar" senare generationer till deras irritation ("varför händer detta just mig?"), då misstänkte jag att greven av Oxford odlat sin avsevärda snobbism tack vare erfarenheter från ett annat liv jag drömt om, nämligen den arabiske handelsmannen och inköparen Al-Rajhi. 

Namnet skymtade förbi i en av drömmarna men jag är inte säker på att jag fick det helt rätt när jag skrev ner det. Kuriöst nog hittade jag det på nätet som namnet på en ärevördig arabisk bank, bara det är en lustig koppling eftersom drömfiguren verkade så materialistisk...

Figuren i drömmen ägde och förestod marknadsplatsen i Fez cirka 1100-tal, kanske 1200. En av drömmarna innehöll en ledtråd till datering, handelsmannens privata skam över att syssla så mycket med pengar att han inte hade tid att studera "sina landsmän som gjort sig ett namn som filosofer". 

Drömmen föregick internets ankomst men idag är det bara att granska Wikipedias lista av kända arabiska filosofer och gissa sig till ett århundrade. Jag får en "minifrysning" varje gång jag ser namnet Al-Ghazali. Just den här listan har jag aldrig konsulterat, men för några år sedan googlade jag på staden Fez eftersom ordet funnits med mig sedan barndomen och alltid haft samma laddning som ordet Bedford som var upprinnelsen till "smaragdinlägget". Det visar sig att Fez grundades på 700-talet och kom att bli en dominant handelsstad i samband med islams expansion västerut. 

Så långt stämde verkligheten väl med vad som låg underförstått i drömmen, men naturligtvis hämtade drömmen säkert information som bloggaren snappat upp någonstans (förutom då själva berättelsen). Vad om en barnanpassad kortversion av Tusen och en natt som jag läste runt åtta? Historierna i den boken har jag inte längre något minne av, bara att jag gillade de färgmättade illustrationerna som hade en väldigt annorlunda stil jämför med mina andra barnböcker. 

Är det samma här som med leksaksbilen Bedford (se Fåfängans fyrverkeri från den 1 juli) - att bloggaren alltid fastnar för det avvikande, det som inte är mainstream? Varifrån kommer då ett sådant karaktärsdrag, att till skillnad från borgare som tror de är individualister när de alla springer och köper precis samma iPhone, verkligen söka de ting som är exotiska på hemmaplan? Se bara den här bloggen, visserligen inte först i Sverige med den sideriska zodiaken, men väl den första att söka plugga ämnet. 

Annat exempel: bloggaren har t.ex. det troligen enda exemplaret i Sverige av en stereoförstärkare gjord av en liten familjefirma, far och son, i Hongkong. Den är inte alls märkvärdig och kostar bara några tusen, men det var med stort nöje jag nätforskade mig fram till denna "exotiska" produkt - jag kallade den faktiskt en "dold juvel" i brev till någon bekant. Genom en formidabel Sherlock Holmes-forskning drog jag slutsatsen att den var lika bra som saker som efter svenska importörer och detaljister skulle kosta säkert fyra gånger mer, och det stämde. Svenskarna tror de är i centrum och har koll, men de har i själva verket noll koll.

Men åter till huvudfåran. Vad skådar nu mitt norra öga när jag med ett drömbagage av ömsom historiska och ömsom overifierbara figurer ser att diamant-spinoffen skrivits av en kvinna av åtminstone partiell arabisk härkomst - precis som smaragdgrevens fingerkänsla för det yppersta kunde tänkas stamma från en "andlig förfader" som varit arab!

Koncidenserna haglar. Mystik döljer sig i det vardagliga för den som har ögonen på skaft (se denna fördjupning av själavandringsmotivet i Fåfängans fyrverkeri.) Nu var det bara nödvändigt att rita upp ett horoskop för SvD-artikelns författare för att se hur en "omtolkare" av smaragdinlägget kan tänkas fungera "astrologiskt". 

Gabriella El-Bied Pettersson visar sig ha en fascinerande form av "dissociationen" som kanske förklarar den tematiska glidningen från "det efemära" till tanken om att "diamanter är för evigt". Här har vi Solen i intellektuella eller rationell Luft och Månen som Platons lägre värld av återspegling och den korruption som Månen i Skorpionen säga bistå med. Vakna människor känner denna korruption starkt och slåss mot den och artikeln om objektifieringen av kvinnan tyder på att journalisten tillhör den sorten. 

Den andra typen såg man i testet av mördare, där korruptionen istället anfräter individens eget psyke så att världen ser helt grotesk ut inifrån vederbörande! Vattuman och Skorpion ger också det bloggen kallat "det sociala utstötningssyndromet" så det är passande att hitta en människa med arabisk, kanske muslimsk bakgrund i snävsynta Sverige med dess islamofobi och från amerikansk Hollywood-film importerade arabskräck. Kvinnan kunde ha haft ett "bättre" horoskop för den som vill "ta sig ett jordeliv" och känna hur hjulen i maskineriet kärvar!

Här finns en traditionalistisk fundamentalism via Saturnus i negativt härskarläge i Stenbocken. Principer, pekpinnar, käpphästar. Den solära handlingsmänniskan i Vattumannen bottnar således i det jordnära (Stenbocken) och vad vi har här är ett prima exempel på rationalism av den högre ordningen, Stenbocken och Vattumannen är båda universalistiska tecken som tar det stora eller principiella greppet om saker och ting medan psyket och familjehemmet ligger steget efter i det sista av de fyra individcentrerade tecknen, döendets Skorpion. Dessutom stärks ominat genom att bekräftas av Skorpionens härskare Mars som ligger i det skorpioniska åttonde huset enligt denna månascendentkarta. Man kan bara spekulera över vilket familjeöde som gjorde att skribenten hamnade i Sverige. 

Ett är säkert, så här mycket Jord och Vatten i kombination med "rationalismen" förklarar mer än väl varför det är på Näringslivssidorna texten om diamanterna dyker upp. Jag tror inte det var hennes intention men den som publicerade materialet såg det bara som lättviktigt "fluff" som investerare - de onda pengamänniskorna - kan unna sig att läsa mellan sina viktiga affärer. Judarna döpte sina barn efter de kvaliteter eller omständigheter de hoppades se förverkligade i sina barn - avkomman var ju inte minst en "pensionsförsäkring"  för föräldrarna själva. 

Att ett liknande bruk kan ha förekommit i den arabiska världen anar man av journalistens mellannamn Kenza (mest känt via en framgångsrik ung modebloggerska), vilket tydligen betyder "skattkammare" på arabiska! Den som studerar de materiellt löftesrika indikationerna i det här horoskopet, särskilt den "upphöjda" Venus i näriga Vatten i femte huset för ledarskap och de lyckosamma i dess opposition till storfinansens Jupiter i egocentriska Jungfrun som psykets ideala orientering, kan knappast bli förvånad.

Men häri uppstår en distinkt konflikt eftersom den luftiga delen förefaller stå så mycket högre. Den normala så krisande splittringen mellan psyket i Vatten och dess disponent i Luft (i åttonde dessutom!), tar sig en annan vändning när man granskar hur den i sig välplacerade energiplaneten Mars i intellektuella och kommunikativa Tvillingarna faktiskt räddas genom att DESS disponent, Merkurius, står tryggt i Vattumannen i ett "neutralt" hus, det fjärde för skyddade och säkra förhållanden ("Hemmet") vilket förstås är en förutsättning för att kunna utveckla någon högre intellektualitet.

Och frågan är om inte det förnamn skribenten gavs av sina föräldrar modifierar innebörden av "skattkammaren". Gabriella är ju den ärkeängeln Gabriel med feminin ändelse och denna ängel som är känd i både judisk, arabisk och kristen tradition beskrivs av katolikerna så här:

Gabriel is recognized as the patron saint of messengers, telecommunication workers, and postal workers. His feast day is celebrated on September 29, along with St. Michael and St. Raphael.
http://www.catholic.org/saints/saint.php?saint_id=279

Håll med om att den här ärkeängeln påminner besynnerligt om astrologins Merkurius/Hermes, gudarnas budbärare och som likaledes på ett lågt och världsligt plan kan uttrycks sig som posthantering eller journalister! (De senare har uppdraget att utan tendenser objektivt återge fakta som de hände - här har den svenska höger- och vänsterjournalistiken helt spårat ut). 

När man besinnar att Gabriella har Solen - sin andliga identitet - invid Merkurius (förvisso mycket vanligt) så kan det inte råda någon tvekan om att namnvalet antingen var gudomligt inspirerat eller att föräldrarna hade höga förhoppningar om henne. 

För de som läst bloggens åtskilliga tidigare försök att uttyda Vattumannens tecken vet förstås att babylonierna (före araberna) kallade detta zodiaktecken "Den Väldiga" och att hinduernas tradition ser den stora rikedomens Jupiter som signifikator för det 11e Vattuman-relaterade huset. Jag har sett Vattumannens krus ritat som en urna fylld av pengar på någon webbsida, vilket tydligt plockar upp den här aspekten. 

Samtidigt har bloggen understrukit att detta inte handlar om materiella pengar, för i den inomvärldsliga Gudens eget Intellekt (grekernas Nous), vilket Vattumannen också kan symbolisera, är det de levande andeväsendena - oss människor i vår högre och eviga gestalt - som är den verkliga rikedomen, den väldiga skattkammaren eller urnan bräddfull av verklig, andlig rikedom! 

När Gabriella växer ur den döende västkapitalismen kommer hon alltså att bli en Guds / Nous budbärare, som berättar om vari verklig rikedom består och inte bara imitera ett uppslag om ädelstenar. Men vad vet jag, det kanske hon redan är fullt medveten om! Den äldre artikeln om objektifieringen om kvinnor tydde på en önskan om att hjälpa svenskorna bort från deras ytliga kroppsfixering, den sataniska svenska kunskapsindustrins bästa mjölkko. 

Svensk scientism, ständigt predikad av ateistsekten Humanisterna, handlar om att hålla befolkningen i en så infantil dumhet att de tror de bara är en yta av kött och därunder ett reglerande biologiskt system med kartritningen dna allra innerst. Bara struktur men ingen själslig djupdimension alls, enkla spelpjäser som ska gå på gym och göra fitness för att behaga sina monster till förytligade arbetsgivare.

Vilken som bäst halvfärdig berättelse och i värsta fall en berättelse som gör Sverige till ett av många helveten på jorden, ett land som krälar i sitt mörker och frusit fast i sina felsteg! Jag säger det igen: Löfven, Damberg och deras brunkolshantering, och detta år 2016 när den postkapitalistiska Vattumannens tidsålder redan är på väg för den med ögon att se.


PS. För tanken om en ängel eller t.o.m. en ärkeängel som en "SuperSjäl" som innefattar "tusentals" enskilda själar, se återigen den fristående uppföljningen till Fåfängans fyrverkeri, där just det fåniga uttrycket används.