Till den judiska riktning som blev kristendomen hör Jubiléerboken, en parafras på de fem Moseböckerna med tillägg och varianter, från andra hälften av 100-talet fvt. Den fick varken plats i den judiska versionen av Bibeln eller i den kristna, men är intressant eftersom Mastema (Den Fientlige, Åklagaren = Satan och tanken om predestination (ödet skrivet på Himmelens tavlor) och utvaldhet tydligt kopplar samman texten med Dödahavsrullarna och esséerna (Mastema kallas också Belial, Den Värdelöse, i såväl Jubiléerboken som i texter från Döda havet.)
Ingen ska dock räkna med en hård partilinje - i Jubiléerboken sitter t.ex. Abram (blivande judiska patriarken Abraham) i sin hemstad Ur och studerar himlafenomenen för att bedöma framtiden. Plötsligt får han en insikt om att det är helt onödigt eftersom Gud i vilket fall kontrollerar allt som händer. Bättre att slappna av och helt lita på det välvilliga ödet! Det är i det läget han får en personlig upplevelse av Gud (sensmoral: astrologin är ett onödigt mellanskikt som snarare står mellan människan och hennes kapacitet till att vägledas av sitt inre = det gudomliga). Trots traditionen om Abram/Abraham studerade asketerna i Döda havet astrologi med stort engagemang!
Jubiléerboken skrevs av en okänd präst, den tar tydligt parti för leviterna och anbefaller, precis som Dödahavsrullarna, bruket av en solkalender istället för den månbaserade kalender som judarna oavkortat övertog från babylonierna (namnen på årets månader är närmsta identiska). Solkalendern (med hjälp av fyra skottdagar som "försättsblad" till vart kvartal) leder nämligen till att de judiska högtiderna alltid infaller på samma veckodag (vilket är viktigt med tanke på vilodagens, sabbatens, betydelse för den här kulturen).
I forskningen om esséernas koppling till de första kristna har ofta påpekats att det troligen är skillnaden mellan den traditionella månkalendern och esséernas solkalender som förklarar varför Jesus verkar fira påsk (Pesach) på olika dag beroende på vilket av de fyra evangelierna man läser. Författarna förmedlar samma tradition men i två varianter, där den ena måste ha börjat på "insidan", av individer som själva tänkte och verkade inom ramen för solkalendern. Den andra traditionen placerar Jesus sista måltid enligt månkalenderns dag.
Den snåriga kalenderfrågan (som tydligen var en het fråga för den prästdominerade grupp som påbörjade den historiska rörelse som till slut mynnade ut i kristendom) är nu inte lika intressant för den här bloggen som eventuella spår efter astralt tänkande i de gamla judiska traditionerna. I Jubiléerbokens 19e kapitel, där Abrahams öden har återberättats sedan en bit tillbaka, hittar jag följande.
Författaren är knappast någon höjdare och första person i berättelsen vacklar betänkligt, ibland är det en eller flera änglar som talar, men här verkar det vara Gud själv som förklarar att Abrahams son Isak är den som Gud favoriserar och att av Isaks två söner, Jakob och Esau, är den förstnämnde den som för Guds välsignelse vidare.
Jakobs avkomma kommer att vara till välsignelse för Guds namn (ära), och ättlingarna kommer att bistå med
Att lägga Himmelens fundament
och stärka jorden
och förnya alla himlakropparna på himlavalvet ("firmamentet").
Som i judiska texter i allmänhet haglar repetitionerna - samma sak sägs två gånger men på olika sätt. "Himmelens fundament" är exakt detsamma som "firmamentet" eftersom den verkliga Himmelen ligger ovanför sitt fundament, det vill säga det synliga himlavalvet (firmamentet). I antiken tänkte ett "okunskapens draperi" skilja den synliga himmelen från den gudomliga Himmelen och firmamentets små ljuspunkter var de ledtrådar människan hade om att det existerar en högre verklighet.
Således tänktes de lysande stjärnorna bara utgöra den lägre aspekten av väsenden som bortom de mänskliga sinnenas förmåga också hade en själ. Man kan jämföra den indiska astrologins tanke att den synliga planeten, säg Solen i Vattumannen, bakom sig har en planetär själ, vilken ekonomiskt identifieras som en annan av de synliga planeterna - nämligen Vattumannens härskare Saturnus. Solen i Vattumannen indikerar alltså en aktiv livsgärning besjälad av Saturnus! När Solen står opposit i Lejonet är planeten och disponenten en och densamma. Solen i Lejonet visar redan allt den är. Sådan är SOLEN i sitt eget majestät (på gott och ont).
Här är då Abrahams säd på jorden för att "stärka" den genom att bygga eller lägga den gudomliga Himmelens fundament - kartlägga den gudomliga planen som Abram redan borta i Ur satt och studerade! Författaren till Jubiléerboken är inte den smartaste författare jag sett, för nu verkar han ha glömt bort sin anti-astrologiska position han intog några kapitel tidigare! Det är naturligtvis ett väldigt arbete att parafraser och komprimera den judiska bibelns berömda berättelser men det här är ändå en ganska viktig doktrinär punkt.
Det enda överlevande exemplaret av Jubiléerboken är från Etiopien och en översättning med många felaktigheter i. Originalet torde ha varit skrivet på hebreiska. Jag vet inte vilket ursprungligt ord som blivit "förnya" eller "renew" i den engelska översättningen, men som sista raden står, verkar judarna, Guds utvalda "folk av präster" också fungera som stoff som förnyar, föryngrar eller vitaliserar himlakropparna. Tanken är helt främmande för t.ex. grekisk kosmologi där stjärnor och planeter ses som eviga, upphöjda och utan kontakt med den ynkliga värld som är specifik för planeten Jorden.
Den här judiska tanken liknar mer Lamarckisk evolutionslära (till skillnad från den tokgalna darwinistiska), där livet på Jorden ÅTERVERKAR på de evolutionära processerna så att arterna i själva verket själva styr sin framtida utveckling.
Jubiléerboken skulle därför kunna antyda en annan idé som var känd i antiken: att varje själ på Jorden har sin egen stjärna, att vi är "fallna", men att den viktigare delen av vårt väsen egentligen förblivit i Himmelen och via vårt födelsehoroskop kan visualiseras via en eller annan stjärna eller kanske stjärnbild. Jag tror inte det är någon mening att ta de här poetiska föreställningarna alltför bokstavligt som en pseudovetenskaplig lära om hur en själ "faller" och materialiseras som en människovarelse.
Likväl kan man se det så här: varje gott jordeliv "förnyar" oss som stjärnvarelse, som evig själ! Varför skräpliv där ego och simpla fysiska passioner tillåts leva rullan (se de två homosexuella i det svenska morddramat nyligen) HAR INTE FÖRNYAT VÅR STJÄRNA. (För stjärna som metafor för själen i judendomen, se detta blogginlägg om Henoksboken från samma judiska tradition.)
Som minimum kan sägas att det utvalda folket av präster genom en korrekt vandel "förnyar" himlakropparna - håller kosmos på rätt köl! (Det framgår inte av den engelska översättningen om här avses planeterna, stjärnorna eller bådadera - planet betydde "vandrare" på grekiska).
Detta kan sättas i samband med att Gud är med sitt folk SÅ LÄNGE de följer Guds lagar och förnyar sitt förbund med Gud. Torah eller de fem Moseböckerna ansågs bara vara en jordisk kopia av en högre lag och här ser man vagt en astral koppling i hjärtat av judendomen som kan förklara varför astrologi och astral pietet så tydligt märks i många av Dödahavsrullarna.
Det här är en annan viktig gren av judendomen än den som syns i dagens rabbinska judendom som formulerades först efter att esséerna/kristendomen startat upproret mot den aggressiva ockupationsmakten Rom. Det är begripligt att judarna blev brända av den astrologiska tradition de haft, och som kopplade samman "tidens tecken" med löftet om en politisk ledare, en messias från det egna folket.
Det gick milt sagt fullständigt åt helvete med både Jesus (korsfäst på nolltid så fort han tog sig ton) och hans bror Jakob, som ledde den viktiga Jerusalemgruppen intill folkupproret startade år 66 med resultatet att Jerusalems tempel brändes år 70 - samma tempel som hedningarna och avfallna judar vanhelgat enligt den mest nitiska fraktionen av esséerna, seloterna. Judiske historikern Robert Eisenman har gjort ett mäktigt arbete som synliggjort grunddragen (och i hög detalj dessutom) av de politiska turerna vid den här tiden och hur Jesus närmaste grupp kan ha varit selotisk.
Judas Iskariot är en uppenbar korruption av sicarii, en kniv varmed extremister skar halsen av de män som ens tog Moses (laggivarens) namn i sin mun utan att vara omskurna (partimedlemmar). Det här är, menar Eisenman, till del en del av smutskastningen från de sekulära landsförrädarna - våra dagars intellektuellt likgiltiga livsnjutare och konsumtionsdårar - fienderna till den präststyrda och mycket populära rörelsen. Men ryktet stämde säkert när saker hettade till i upprorets hetta.
Kniven som åsyftas användes främst till att omskära små gossebarn på den åttonde dagen (Jubiléerboken nämner den åttonde dagen, men senare judendom eliminerade det exakta kravet). I allt det upprörda dammet skymtas alltså rättrogna esséer som - precis som Dödahavsrullarna stipulerar - kräver omvända människor för att få uttala sig om Lagen. Jesus har alltså i sin lilla kontingent en man som kanske gick under namnet Judas Omskäraren - färdades Jesus på vägarna med medhjälpare som sedan LÄRAREN omvänt lyssnare till det NY-GAMLA FÖRBUNDET, stod redo att utföra det lilla kirurgiska snittet som markerade medlemskap?
När situationen flera årtionden efter avrättningen av Jesus åter blev radikal och ilskan steg (selotiskt "ivrande" - jfr. engelskans "zeal", hängivenhet/fanatism, urspr. grekiskans "zelos"), kan det mycket väl hända att kniven som användes för omskärelsen sattes mot strupen och individerna avkrävdes ett avgörande på stället! (Omskärelse var symbol på medlemskap i antingen det noaitiska - för hedningar - eller abrahamitiska - för judar - förbundet.)
Allt detta hände under Jesus yngre bror Jakob zaddikens tid som ledare. (zaddik = en rättfärdig). Nya testamentet har EN text på grekiska som kan härröra från Jakob själv, Jakobs brev. Forskare betvivlar dock att det är äkta, men onekligen finns i texten typiska tankevändningar som exakt stämmer med Dödahavsrullarnas stämningsläge och attityder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar