Jag var reggaeälskare när Bob Marley levde och musiken ännu inte blivit ett slickat moderat soundtrack för den förljugna och mainstreamade livsstilen, då när låtar fortfarande berättade om den osminkade verkligheten.
Tanken slog mig att jag noterat ganska många skivmärken med ett eller annat stjärntecken inom just reggaemusiken. Men hur många? En liten trivia-spaning vidtog och resultatet förvånade.
Bara under de år jag var som mest uppslukad av den främmande baktakten, senhösten 1974 till 1981 (ungefär) hittade jag nästan alla zodiaktecken som obskyra reggaeetiketter, en del av vilka idag är sällsynta och åtråvärda samlarobjekt.
Som sig bör var Lejonet ett populärt tecken, reggaemusiken blev väldigt trendig ett tag och mängder av posörer spelade religiösa och odlade långa dreadlocks. Det brukade ge ett skivkontrakt. Till och med Bob Marley insåg sent omsider att det var så man måste se ut och hans västerländska skivbolag bytte sedermera ut omslaget till andra lp:n mot en Bobban på god väg att odla dreadlocks, vilket han inte haft på det betydligt elegantare originalomslaget!
Så här en liten bildsvit med etiketter från en svunnen tid, jamaicanska men även engelska och amerikanska, så små att de var närmast icke-existerande redan då. Jamaicanerna idag struntar fullständigt i 1970-talets tunga reggae. De har sedan länge köpt trist och slätstruken amerikansk R & B med hull och hår.
VÄDUREN:
Rapparen Jah Stitch (felstavat som Stich på etiketten) prat-mumlande sig genom Johnnie Clarkes massiva Ride On Girl från 1978, en remake på en äldre riddim från Studio One. Aries började som en obskyr brittisk etikett året före, men hade nu, enligt etikettens text, fått till en deal med det mer kända Pye Records, nu kanske mest kända för att ha haft The Kinks i stallet under 60-talet.
OXEN:
Okej. Jag hittade inte alla tolv på etikett. Men här en detalj från baksidan på reggaesmörsångaren John Holts lp A1 Disco från 1980. Man kan särskilt notera den uruselt satta texten på det här Bronx-baserade lilla amerikanska bolaget. De här källarbolagen satt och tillverkade omslagen med hjälp av gnuggbokstäver (Letraset) ännu in på 80-talet. Svårt att föreställa sig i denna digitala tidsålder!
TVILLINGARNA:
En personlig favorit. Brutal 12-tumssingel från 1978 med duon Hot Rocks (som sjunger så rösterna nästan spricker) och en livlig, nästan manisk toast av rapparen Jah Loxley. Tung rytm från studiobandet The Revolutionaries, innan Sly och Robbie hoppade av och bildade eget produktionsbolag. Brittisk etikett. Låten var ute redan 1977 på Jamaica.
KRÄFTAN:
Rapparen U Roy födde en drös av copycats. I Roy var ytterligt originell men U Brown, för att inte tala om U Black eller New Roy, tillförde inte genren något nytt. Här är året 1978 och U Brown tar den populära deckarserien som motiv för en okej toast till samma riddim som användes av Johnny Clarke för hans cover på Freedom Blues en äldre reggaehit. Brittisk etikett.
LEJONET:
Ännu ett obskyrt New York-bolag. Gangstern Leroy Smart vrålar för full hals, men låttiteln på den här amerikanska singeln är en fantastisk freudiansk felsägning. Sångaren sjunger inte "Gud, förlåt mig" utan "Gud, förlåt dem (...för de vet inte vad de sysslar med)".
Låten var ute 1977 på Jamaica, men givet ett eftersläp som var normalt innan Satan tog över underhållningsindustrin och började med globalt tajmade lanseringar, kan den här singeln ha släppts under tidigare delen av 1978 i USA. Fantastisk Sly & Robbie-version på en riddim som först blev känd som "My Conversation" med The Uniques 1968.
Men Lejonkungen är som sagt ett populärt religiöst tema på Jamaica, eller var under reggaens glansdagar. Peps Perssons trummis Bosse Skoglund hade t.ex. Lee Perrys etikett "Lion of Judah" klistrad på sitt trumset:
"Return of (The) Super Ape" kom 1978 och var Lee Perrys förvirrade uppföljare till den mästerliga "Super Ape" från två år tidigare. Det är så mycket felstavningar i låttitlarna att man inte alltid förstår vad saken rör.
Jah Lion eller Guds Lejon är förstås samma som Lejonet av Juda stam. Ännu ett obskyrt brittiska skivmärke med Winston Jones coverversion på Jacob Miller & Inner Circles skrämmande "Roman Soldiers Of Babylon". Den här versionen från 1978 är habil men inte i närheten av Jacob Millers originalversion från 1976 (när Inner Circle fick amerikanskt kontrakt med stora bolaget Capitol senare samma år gjorde de en ny och mycket lamare inspelning).
JUNGFRUN:
Vem idag, när varumärket ska vara så perfekt och förljugen, skulle ens komma på tanken att döpa ett skivmärke till Virgo Stomach, "kräsmagad"??? Helt otroligt. Detta nedsättande begrepp visar att den som skapade etiketten hade ett gott grepp om astrologin eftersom det just är sådan Jungfrun beskrivs i västerländsk astrologi. (Att sedan 4 av 5 födslar till den tropiska Jungfrun i själva verket är sideriska Lejon, är en annan sak.)
Lion Youth var en brittisk yngling som hade en massiv discohit med den här 12-tumssingel. "Times so hard that even rat a cut bottle. It's a hard situation fe de poor man to tackle." Halvägs in den långa mixen exploderar den mesmeriska rytmen när en vild dj tar över temat med gettoråttor med trasiga glasflaskor i händerna som vapen. Moderaterna vet inte vad de har startat när de återinförde fattigsverige... Året var 1981.
VÅGEN:
Tänk, vid mitt eget soltecken tog det stopp! Är det så att ens egen utpost är en slags blindfläck? Jag känner till ett reggaemärke som hette Libra Force men har aldrig sett det. Men strax hittade jag den perfekta synonymen i den här brittiska etiketten:
För vad är Vågen om inte rättvisans princip, Saturnus upphöjelse i tecknet och allt? Extra passande var att den souliga sångaren Delroy Wilson, fastän född i Jungfrun hade fyra planeter i Vågen, bl.a. Månen (hans horoskop här).
Wilson är på sitt allra svartsjukaste humör och låter som om han skulle kunna hustrumisshandla i vilket ögonblick som helst för att få kvinnan att erkänna vem hon prasslat med. I låtens dj-halva förvandlar Jah Stitch (nu rättstavad) samma tema till humor. Han spelar godtrogen lantis och muttrar i tre minuter hur konstigt det är att kvinnan bedyrar att det bara är en kusin som hörs andas inne i garderoben!
Låten är äldre än 1978 men med tolvtumssingeln började producenter klippa ihop förlängda versioner, gärna med en rappare som bryter in på halva vägen när sångaren rycks ur mixen i ett gigantiskt eko. Ofta är effekten dramatisk.
SKORPIONEN:
Det hade funnits äldre jamaicanska Scorpio-etiketter men här fick jag acceptera en inspelning från 1992 under den väjmeliga period när "digital reggae" var het. De tajta studiobanden hade bytts ut mot syntar och reggaen lät som själva fan. Dennis Brown var visserligen en veteran, och ingen visste vid den här tiden att hans rastalockar dolde en dubbelnatur. Han var heroinist som hycklande lovprisade Guds kraft att hela! Han dog några år senare, inte ens fyrtio fyllda. På något sätt en passande historia till bilden som jag fick syn på på eBay.
SKYTTEN:
EBay ja. Sålde av mina reggaerariteter för länge sedan och det var med knapp marginal jag kunde fylla den här platsen. Kvar hade jag en liten suddig scan av brittiska etiketten Black Lion/Sagittarius Records (med Sagittarius stämplat överallt på det vita ytteromslaget - som om en manisk människa suttit och varumärkt skivorna en och en).
Den överstrukna låttiteln är en klassiker i reggaesammanhang. Tittade man noga såg man gruppen Morwells förra skivsläpp och tydligen hade de etiketter över. Vad den här låten hette fanns ingen uppgift om, men av refrängen att döma var det en "tillbaka-till-Afrika"-låt, "We waan go a yard" eller något liknande. Årtalet är också manuellt ändrat från 1977 till 1978 på varje exemplar av den här 12-tumssingeln! Vilken bransch!
STENBOCKEN:
Till sist skar det sig. Jag har inte lyckats hitta något reggaemärke under Capricorn. Men under några år existerade faktiskt ett litet indiebolag i USA med rock på repertoaren, så här är den extremt sällsynta debutskivan med tunga och aningen bluesiga gruppen Hydra - en bra rockplatta som det bara inte går att få tag på längre:
VATTUMANNEN:
Tillbaka till ordningen. Den här etiketten indikerar med 1975 andra pressningen av världens första dub-lp som kom 1973. Jag köpte en nypress för tolv år sedan och den lät horribelt. En sliten originalskiva hade körts genom ett brusreduceringssystem så inget av originalets fräschör fanns kvar, inga hi-hats, inga cymbaler. Bara burkljud. Jag har hört den här andrapressningen och den är i en klass för sig.
Reggae som återutgivning är en extremt riskabel business. De här svarta lirarna är helt skrupelfria och säljer vilken smörja som helst överförd till cd. Förutom allt piratande är det också ofta så att originalbanden är försvunna sedan årtionden och allt eftervärlden nu har är gamla och illa medfarna vinylskivor. Sällsynt musikhistoria.
FISKARNA:
Och så krisade det ännu en gång. Men soul-reggaesångaren Ken Parker lämnade som så många andra Jamaica och flyttade till Florida. Där skrapade han hop tillräckligt med pengar för att bekosta en verklig lågbudget-cd med några av sina gamla 60- och 70-talshits. Det är baksidan på cd:n som räddar finalen i den här genomgången av zodiaken som reggaeskivmärken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar