Skeptiker hävdar att det var efterlevande eller vänner till den verklige författaren, troligen en högreståndsperson givet den våldsamma och vida bildning som pjäserna röjer, som iscensatte den historieförfalskningen.
Jonsons förord ber t.ex. läsaren bortse från den groteska illustrationen av "Shakespeare" på titelsidan och enbart fokusera författarens texter. En antydan om att "bilden" av Stratford-mannen är en falsk, planterad bild?
Whalen nämner att Jonson var väl förtrogen med den romerska retorikern Quintilius (1a årh.) och hans tankar om tvetydighetens konst:
"For it is time now to come to the very common device, which I am sure the reader especially waiting for, in which we drop a hint to show that what we want to be understood is not what we are saying--not necessarily the opposite (as in irony) but something hidden and left to the hearer to discover..."Flera Elisabetanska författare nämns men Whalen menar att det var Shakespeare som var mästare av tvetydigheter. Han säger: "Jonathan Bate noterar med beundran att, 'Shakespeare gav Empson fler exempel på tvetydighet än någon annan poet.'"
(The Orator's Education 9,2)
Så sluts en liten cirkel eftersom det var en generande usel artikel av Shakespearekännaren och litteraturprofessorn Jonathan Bate som fick bloggaren att upptäcka att författarfrågan blossat upp helt nyligen och att inköpa den årsfärska skeptikerbok (Shakespeare Beyond Doubt?) till vilken Richard Whalen bidrog kapitlet om Ben Jonsons tvetydiga förord.
När jag nu börjar fundera över dissociationssyndromet (Luft/Vatten tassar runt varandra - se förra inlägget!) slår det mig att "tvetydigheten" kan vara den litterära motsvarigheten till den fula "desinformation" som jag gärna velat koppla till just dessa element sammantvingade.
När jag söker bloggen inser jag dock att jag aldrig publicerade inlägget betitlat "Jonathan Bate, den oförskämde" som skrevs den 10 juli. Jag infogar därför texten här.
***********
Via diverse länkar landar jag i en spydig artikel
av brittiske akademikern Jonathan Bate, som hånar ett hundra år av
berättigade tvivel - som stora konstnärer som Mark Twain och Orson
Welles - om verkligen rätt person länkats med Shakespeares verk. Han
använder rent skamliga argument för att bevara de brittiska
akademikernas försvar av sin traditionella bild av teatermannen från
Stratford som författaren till Shakespeare-pjäserna. Han anför samma trötta argument som hörts så ofta, att det skulle vara snobberi från dem som sett igenom den officiella myten, att de inte unnar en vanlig enkel människa stort författarskap, att en habil poet som greven av Oxford omöjligt kunde ha den känsla för spelets regler som Stratford-mannen, som själv var skådespelare, förmodas ha ägt. (Bate råkar händelsevis själv ha gjort små skådespelarinsatser och identifierar sig förstås med den konventionella teorin!)
Så lägligt av Jonathan Bate att glömma bort hur greven under många år finansierade två teatersällskap ur egen ficka och troligen själv var inte så lite av teaterapa - det saknas sannerligen inte skrönor om hans beteende. Men det säger verkligen något om Bates sjaskiga attityd, som försvarare av status quo i frågan, när han försöker smutskasta greven som pederast! Han är tydligen väldigt generös mot sig själv när han väljer källmaterial att argumentera från.
Sant är att greven var amorös, men inte med gossar - här använder Bate det fulaste och mest korkade argument jag sett: han tycks acceptera, för en stund, en av anti-Stratfordianernas teser och väljer att se kärvänligheten i Sonetterna som ett sexuellt intresse från författaren riktat mot den Sköna Ynglingen. Men enligt hans egen logik är det därför inte greven av Oxford som är pederasten utan Will Shakspere i Stratford!
Nu har jag bara läst några böcker som tagit Oxfordianernas sida (de har inte på något sätt sökt skyla över grevens tillkortakommanden), så det är bäst att säga att Bate kanske känner till något källmaterial som obegripligt undsluppit någon av de grundliga böcker jag studerat (och tagit anteckningar om).
Liderlig var han, greven. Drottning Elisabet spärrade in både Oxford och sin hovdam lady Vavasour i Towern en kort tid sedan Oxford raggat upp drottningens uppasserska och gjort henne på smällen. Liderlig sälle, definitivt, men knappast pederast. Oxford var gift två gånger, hans första hustru dog ung, sedan följde affären med hovdamen och senare i livet ett andra äktenskap. Inte mycket som talar för bögeri, annat än gammalt förtal som Jonathan Bate tycker det är okej att dra fram för att svärta mainstream-teorins kritiker.
(Oxford anklagades för allt möjligt i den politiska hetluften, bl.a. för att ha hemliga katolska sympatier. I verkligheten var hans trohet till drottningen sådan att han angav två katoliker i bekantskapskretsen - säkert inte hans stoltaste dag...)
Den här sidan förklarar varför Jonathan Bate och hans intressegrupp känner sig pressade och varför han försöker förringa och minska ner både antalet tvivlare och digniteten hos dem som "fattat".
*****
Det är nästan skrämmande att upptäcka att Bates, som valt helt motsatt sida till min egen i frågan om författaren bakom Shakespeare, också visar sig ha min Sol och Måne i ombytta tecken!
Skulle man enbart gå på Jonathan Bates djupt störda horoskop är det ingen tvekan om att jag, som före 2005 inte hade en aning om den här författarskapskontroversen och aldrig sett annat än Romeo och Julia, har haft större tur än den brittiske akademikern.
Det är verkligen ett häpnadsväckande starkt material som talar för greven av Oxford som författaren och via drömmar och egen nätforskning har jag "ockult" grävt fram en kontext till denne greve, vem han var före det brittiska livet och vart hans själs karma flöt vidare därnäst. Vi lever alla i Världssjälen kan därför i princip alla göra anspråk på att vara vem som helst. Varför jag uppsöktes av Oxford i en dröm i mörka november 2005 och blev så stimulerad av den drömmen att jag började studera Tudor-Englands historia är en svårare fråga att få svar på...
Jonathan Bate har alltså sällat sig till de reaktionära akademikerna, som vill att Englands lukrativa Shakespeare-industri ska fortgå utan någon besvärande historierevisionism (lite som det ligger i Sveriges intresse att hålla ABBA-geschäftet vid liv, nu senast genom ett museum som DN:s kulturchef kände sig kallat att göra lite gratis reklam för härförleden).
Hur britten kan ha valt den mörka sidan hellre än sanningen, som betydde så mycket för Shakespeare (se detta gamla inlägg), syns inte av Solen i Tvillingarna och Månen i Vågen i sig. Båda Ljusen i Luft är naturligtvis ett tydligt tecken på en intellektuell, en akademiker. Han är både kritiker, romanförfattare och fanbärare för mainstream-uppfattningen om Shakespeares identitet.
Men går man ner på disponenternas nivå börjar saker hända.
Månen får duga som ascendent i brist på exakt tid. Månen i Vågen ger direkt kopplingen till de fina konsterna och med Solen och författarkonstens Merkurius i kommunikatören Tvillingarna inser man direkt att här är en gammal klassisk "man of letters"! Med den i passionerade Vågen ovanligt begärsfyllda Månen i Vågen hamnar - åtminstone i Bates månstyrda fantasi - hans egen sceniska och agerande Sol bra nära Gud och nionde huset. Frågan är om det är Gud han tillber eller bara sig själv...
För Månen ska inte underskattas om det är ett sunt omdöme man efterlyser. Norske rasistmördaren Breivik hade möjligen århundrades mest störda Måne, angripen av ungefär allt ont som kunde angripa den. Men den reaktionära brittiska akademikern ligger inte långt efter.
Ett ord först om "reaktionär". Saturnus är i sig konservativ och eftersläpande jämfört med mer lättfotade och opportunistiska planeter. Saturnus tar ofta maktens sida, när den inte själv symboliserar innehav av makt. Den här Saturnus är gräsligt negativ i Skorpionen och det är rätt typiskt att Bate föddes året före mig så att han har traditionalisten Saturnus i just det tecken som vägrar släppa det gamla för att i pånyttfödelsens Skytten vara med om det nya. Jag föddes när Saturnus nått Skytten och hittade direkt fram till Oxfordianernas fascinerande argument för att en brittisk greve skrev pjäserna.
Bakåtsträvaren Bate (minns hur indisk astrologi t.o.m. anser att planeterna åldras baklänges i Jord- och Vattentecken) har dessutom en gräsligt svag disponent till denna Saturnus, Mars i Fiskarna är knappast en särskilt vital position, men den passar för individer som går in i hysteriska tillstånd eller försjunker in i rollspel. Jag tror Vatten har en del med skådespelarkonsten att göra.
Med tanke på att månhoroskopet är subjektivt är det svårt att säga vad Saturnus baserad på olycksplaneten Mars i Olyckans sjätte hus kan tänkas innebära. Vattenelementet drar mot neuros och halsstarrighet (och pessimism) men med ett sinnelag som söker artikulera sig i det mentala, via tankar och skrivna ord känns det som om det finns en djup negativism som driver honom i hans författande. Om man läser artikeln får man verkligen en obehaglig känsla av närapå en rättshaverist. Detta är inte alls vad man skulle tro om man bara tog notis om Sol, Merkurius och Måne i Luft!
Men sinnet (Månen) har mer problem, dels demonen Rahu som förstärker upp sinnet och troligen gör honom lättretlig och överkänslig, men framför allt verkar som en megafon på den planet som disponerar över sinnet och fyller det med sin egen orientering. Och det är nu horoskopet skiter sig rejält.
Konstkritikern drivs av en Venus som i Oxens tecken är stockkonservativt, helt stillastående (som Oxen är känd för) och som vägrar att ta del av ny kunskap. Och dessutom är Venus starkt under den perverterande onda stjärnan Algols inflytande. Det här kunde tolkas som att han har ett svårt problem med omdömet och att den "tomluft" han nu producerar solärt/merkuriskt, som författare, bottnar i en patologisk vägran att lämna de gamla hjulspår hans arbetsoxe traskat så länge i. Han är helt enkelt reaktionär, både på Skorpionens sida (Saturnus) och på Oxens sida (Venus/Algol).
Det här ger den sataniska axeln, som är egoistisk och slö. Något man märker i hans dåliga och tendentiösa artikel. Mån-Vågen med dess förstärkning från Rahu avslöjar alltså en trångsint och illvillig grundnatur, och det här känslo- och attitydmässiga budskapet skär sig djupt med den lätthet som Solen och Merkurius i Tvillingarna i horoskopets bästa hus indikerar. Men minns, detta är hur hans störda sinne uppfattar sin egen solära insats. Och är man så här grumlig om sig själv, då finns inga garantier alls för att Solen och Merkurius verkligen producerar så gott som de, tagna för sig, avgör.
Det här horoskopets närmast schizofrena brist på samarbete mellan mån- och solsidan blir därför så komplext att man MÅSTE ha klockslaget och den avgörande fysiska ascendenten för att våga säga mer...
Notera hur den officiella och hyggligt framgångsrika berättelsen på Wikipedia skiljer sig från horoskopets negativism och intellektualistiska snobbism - eller kanske perfekt bekräftar den!
Snobbismen kommer i hög grad från Saturnus opposit Venus, samma aspekt fanns också hos förre påven Bemedikt XVI - typiskt att Bate placerade sig i styrelsen för The Royal Shakespeare Company och Ratzinger gick till Vatikanen. Högtidliga och traditionsbundna fysiska institutioner i båda fallen. Jord och Vatten - dyrkan av döda monument.
Det bör understrykas att Bates dominant negativa Jord och Vatten är PRECIS VAD MAN VILL HA, om man ska ägna ett liv åt forskning och att skriva andras biografier. Det är Eldens och Luftens styrka att de LEVER (ofta lever rullan). Det är Jorden och Vattnets förmåga att leva genom andra som gör t.ex. Jord till den självklara naturvetenskaparen.
Med två oppositioner mellan Jord och Vatten är det inte förvånande att Bate skrivit två "ekokritiska" böcker! Det är nog främst Jungfrun/Fiskarna som söker renheten (när de inte har fullt upp med att främlingshata och söka "renhet" den vägen) medan "sataniska axeln" mellan Oxe och Skorpion representerar hat mot smuts och solk. (Ibland hittar man dock den värsta formen av sexuell degradering, frossare och liknande - det hänger på vilka planeter som bildar den sjävefterlåtna axeln.)
*****
Jämför med en annan Shakespeare-forskare, en amerikan, som också varit skådespelare. Hank Whittemores tegelsten till genomgång av Sonetterna är det enda AV "Shake-Speare" jag läst. Gradvis gick det upp för mig att Whittemore egentligen bara sammanställt ett stort antal forskare av Oxfordiansk övertygelse i sin flitigt kommenterade version av sonetterna ("The Monument", 2005).
Men det var ändå en fantastisk läsning på grund av den märkliga inblicken i en plågad femtioplussare som via dessa dagboksanteckningar gradvis inser hur han tappat greppet om inrikespolitiken. Hans kärleksbarn med Elisabet kommer aldrig att bli erkänt och få ärva tronen. Detta på grund en serie komplikationer där inte minst hans hemliga son ställer till det för sig själv och fängslas av sin egen mor (Elisabet hade skyfflat in sin forne älskare Oxford i fängelse också, en despots sätt att markera sin makt).
Över det här horoskopet vilar inga sorger! Mars i Fiskarna (Vatten) är visserligen lite av en monstermagnet, men dess inlevelse är närmast oslagbar. Typiskt att en Mars i Vatten verkar under det reaktiva sinnelaget i eldiga Väduren. Disponenten tycks således dra sig bakåt medan Månen i Väduren normalt reagerar häftigt och impulsivt. Det här är en mjukare version av vädurssinnet, en kanske mer själfylld. Men framför allt slipper Whittemore den brittiska surpuppans Mars-Vatten-attack mot en Måne i Luft. Amerikanens Eld/Vatten-kombination urladdar sig friskt och konstruktivt.
Det är också lustigt hur väl Whittemore anknyter till grevens eget horoskop, Solen i Luft och Månen i Eld är omkastade element jämfört med Oxfords Solen i Väduren och Månen i Vattumannen. Whittemores timma är inte känd man nog vore det fascinerande om hans Måne hittades gradexakt med grevens upphöjda Sol i Väduren. Whittemore har själv Solen mitt i Vågen men dess fall ska inte tolkas som att Vågen är ett svagare tecken (utom möjligen hälsomässigt).
Vad upphöjelse och fall innebär för just detta teckenpar är mer "självtillit" kontra "kooperation". Solen i Väduren "vet" att den är bäst, Solens fall i Vågen är visserligen inte liktydigt med dåligt självförtroende, men väl en upplevelse av att vara halv - det är den sociala instinkten som kanske är som tydligast i Vågen. Parbildning.
En fullmåne antyder ett vässat men inte helt stabilt intellekt. Jag tror det är en utmärkt sak att ha för en skådespelare.
Dessutom är den drivande Solen i Vågen fint understödd av Venus i Eld och det är lustigt att bloggaren, själv Våg med Venus i det andra Eldtecken som den här planeten kan nå under Vågens period (Lejonet). Luft och Eld är lika progressiva som Jord och Vatten är försiktiga, konservativa eller ibland rent reaktionära, och det kanske är positiv polarisering som krävs för att komma i kontakt med nya idéer - som frågan om Shakespeares författarskap.
Före min underliga "medeltida" dröm hösten 2005, där en person namngavs som "Oxford", hade jag överhuvudtaget aldrig tänkt på att författarens identitet kunde vara ett problem. Jag var inte ens intresserad av drama och slutade läsa skönlitteratur redan runt elva-tolv - en ålder då jag lustigt nog skrev min första och enda pjäs, om "kongressen i Drakulas slott där de samlade monstren diskuterade problemet med att människorna inte längre trodde på deras existens". Förklaringen till den bisarra storyn var att det gick en reprisserie med gamla svartvita monsterfilmer samma år.
Whittemores karta påminner också om grevens av Oxford genom en tung klump i Oxen. Faktiskt föddes de på samma ställe i Jupiters tolvårscykel, när rikedomens planet passerar Oxens tecken, så att Jupiter får ett naturligt fokus i just frågan om materiella tillgångar.
(Att läsa Oxfords personliga korrespondens är en nedslående läsning om en materiellt fixerad individ, flänger runt och försöker få ut sin rätt hela tiden. Det här är nu inte enbart Jupiter-i-Oxen, grevens Sol i jagiska Väduren bidrar säkert till helheten. Det fanns dock skäl till den här korrespondensen, staten lurade av honom hans ägodelar och han lyckades aldrig helt få tillbaka dem.)
Whittemores Oxe innehåller också Saturnus som hos greven lustigt nog också befinner sig i Jord (Stenbocken). En allmän "synergi" mellan Shakespeare-forskaren och hans studieobjekt är en tanke som ger sig.
En Saturnus som mottar Algols onda inflytande har inte dykt upp tidigare på bloggen (vad jag minns) och jag har ingen aning om hur det ska tolkas. Som att Shani, den långsamma, blockerar Djävulens korrumperande eller nej-sägande inflytande? Jag vill minnas några fall av Saturnus som hindrar den goda stjärnan Regulus från att nå världen (Jorden), och fast det i några fall var bloggens ideologiska fiender, tror jag också en av "de goda" fötts på det sättet. Kanske Saturnus, med sin typiskt senkomna stil, fördröjer men inte fullständigt sinkar Regulus välsignelse?
Kanske Saturnus inte helt kan hålla Algols negativa inflytande borta? I Oxens tecken drabbas det materiella och sanningen är att Whittemores privat utgivna "The Monument" lider lite av dålig typsättning och kanske något fler stavfel än man är van vid med litteratur om litteratur. Men Whittemore är en äldre herre och Algols korrumperande inflytande har kanske rätt att visa sig på äldre dagar... Hans kunnande är enormt.
Hans försök att korta ner och variera innehållet i "The Monument" i en uppföljare har bara fått försiktigt positiv kritik av köpare på amerikanska Amazon. Det gnisslas lite om en brist på struktur och att det kanske känns som ett hastverk. Det kan vara Whittemores fullmåne. Vågen och Väduren kan skapa en flyktighet, het och engagerad ena stunden och så plötsligt utan intresse i nästa. De presterar ojämnt. Kanske scenen var en bättre plats för författaren än skrivbordsforskarens - där har Jordelementet en mycket större uthållighet när det gäller att få allt perfekt.
************
Det var det skrinlagda inlägget om Jonathan Bate.
För att återvända till frågan om den tvetydighet Bate så beundrade Shakespeare för, och om den bör placeras under direkta störningar mellan Luft och Vatten, kan man se på Bates karta och notera Mars i duala - tvetydiga! - Fiskarna och hur omoralens planet attackerar Solen i duala - tvetydiga! - Tvillingarnas tecken.
En värre Vatten/Luft-dissociation får man leta efter och den här traditionalisten drar sig alltså inte för att fara fram med en rent bedräglig diskurs.
Går man till den här bloggens favoritkandidat till författarskapet, greven av Oxford, finns där ingen störning mellan Luft och Vatten alls, så han måste ha använt någon annan "astrologisk tillgång" för att producera sina dubbelmeningar.
Det betyder nu inte att offren för den bristande samarbetsviljan mellan Luft och Vatten inte producerar tvetydigheter, tvärtom! Men dessa är olycksfall i arbetet, "förluster vid översättningen" eller som jag noterade om den skyldiga egoisten: åsynen av människors lidande får moderater att rationalisera vilt och söka förklara att individen minsann kan bestämma över sitt eget öde (trots att moderaterna arbetar dygnet runt på att skapa sin egen komfort på andras bekostnad).
Moderater är så falska att de inte ens kan erkänna för sig själva att de anser människan vara ett djungeldjur enligt myten om djungelns lag, att de med andra ord tappat bort sig själva i en sagovärld vars enda syfte är att döva deras skuldtyngda samvete (vilka hemska nästföljande liv dessa svenskar just nu bygger sig). Med så låg intelligens är det tveksamt om t.ex. astrologin skulle hjälpa dem att nyktra till. Jag befarar att människor som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg kommer att dö som de dårar de var i livet.
Edward de Veres månascendent förklarar perfekt en tidigare citerad Shakespeare-sonett där poeten hyllar sin kreativitet under Eldens och Luftens inflytande men lamenterar Jord och Vatten som drar ner honom i melankoli.
Det vitala och t.o.m. stridslystna sinnet (Månen + Mars) i Vattumannen bottnar här i melankoliska Saturnus i sitt negativa härskarläge i Stenbocken i tolfte huset för sinnets föreställning om världsliga förluster och ett mörkt omedvetet att rentvå. Det är mer än en föreställning om förlust, för när Edwards far dör då han är tolv år tar Kronan kontroll över släkten de Veres alla egendomar och det är precis vad månascendenten tydligt illustrerar. Faderns Saturnus i offer- eller förlusthuset och även Kronan som den auktoritet som bereder honom förluster.
Elisabet och hennes närmaste rådgivare, inte minst Lord Burghley svek gruvligt Edward i ekonomiska frågor, de Vere var en av Englands rikaste släkter och frestelsen blev för stor för staten när de såg den faderlösa sonen och en änka (som naturligtvis inget hade att säga till om). Jämför regeringen Reinfeldts vansinnesaffärer med folkets skattemedel - fast här var det enbart 30 miljarder i förlust för alla!
Månhoroskopet vittnar om hur bildad Edward de Vere måste ha varit, givet den intelligens som sägs åtfölja den upphöjda Solen i Väduren i tredje intellekts- och författarhuset. Månen/sinnelaget behöver därför bara svara med Vattumannens klassiska känsla för systematik på den energiska Vädurens alla utfärder i vetandets värld och vi ser något av ett encyklopediskt vetande växa fram.
Ett flertal yrkesmän, inte minst läkare, träder fram i Shakespeare Beyond Doubt? och intygar att de ser en djupt kunnig människa ledigt svänga sig med yrkeskunskaper i pjäserna. Särskilt road var den här bloggaren med sina "astrologiska syndrom" av att höra att Edward de Vere tycks ha hyst en närmast morbid fascination av psykiska åkommor - att döma av hur många pjäser som har psykisk sjukdom som ett viktigt eller t.o.m. bärande inslag. Författaren till Sonetterna talar också om en punkt då han tappade förståndet.
I grevens horoskop skulle det kunna vara en Måne som närmar sig olyckans Mars som indikerar detta, särskilt som de båda disponeras av Saturnus i "förlustens" eller den onda daimonens tolfte hus. Här ger månascendenten fascinerande tajta besked, vilket faktiskt också det styrker Oxfordianernas identifikation av författarskapet. Den upphöjda Solen och skrivaren Merkurius i tredje skriftspråkliga huset går inte av för hackor, heller.
Väljer man istället att se horoskopet utifrån en solascendent - utifrån hans aktiva handlingsliv, är det svårt att undvika slutsatsen att faderns frånfälle vid tolv kom att definiera hans öde. Här är berättelsen om Makten, Fadern och Sonen - kända teman, vad jag förstår - jag är inte litteratur- eller Shakespeare-vetare - i nästan hela bardens produktion.
Solhoroskopet ger också Eld/Jord - egenmäktigheten eller kampen för att hävda sin rätt. En förråande influens som ofta ter sig som en bråkig och socialt problematisk person - precis som Oxford, som inte bara satt av tid i Towern (Vavasour-skandalen) utan också landsförvisades för en kort tid.
Oxfords relation till Makten eller drottning Elisabet är, som krypterad i Sonetterna, den kanske mest komplexa tråden i hela hans livsväv och det är inte underligt att den dyker upp så tydligt som i grevens solära horoskop. Man kan också noterar hur ekonomiskt fixerat den dagverksamma greven är: både andra huset och det elfte är livfulla!
Unikt för Oxford var det årliga apanage som Elisabet betalade ut till honom. Tusen pund motsvarar cirka 600.000 kronor i dagens pengavärde. Dessa statliga pengar lade Oxford emellertid inte som dagens usla moderater i egen ficka utan lät direkt gå tillbaka till kulturen i formen av de teatergrupper hans underhöll och det pjäsförfattande han trakterade åtminstone Londons befolkning med. Oxford var känd i eget namn som författare till komedier och rankas i en samtida bok som Englands främste dramatiker. Shakespeare nämns överhuvudtaget inte i den listan enligt debattboken Shakespeare Beyond Doubt?. Vilken slutsats kan man dra av det?
Den nattdröm i november 2005 som gjorde mig medveten om Oxfords historiska existens innehöll just en mäktig kvinna i den dubbla funktionen av "Queen" och "Mother" enligt den talkör jag hörde viska på engelska medan paret majestätiskt skred framåt mot bakgrund av den kulissvägg mitt undermedvetna konstruerade - tydligen för att bättre förstå vad scenen handlade om. I drömmen vandrade dessa uppenbart adliga personer i förnäma munderingar genom det exklusiva varuhuset NK i Stockholm och dess många små klädbutiker för de fisförnäma.
Se tidigare inlägg om Oxford för samma historia med andra ordval.
