Martin Scorsece om gatans ondska

En intressant artikel om bioaktuelle Martin Scorseces senaste film i SvD, som går in på regissörens katolska barn- och ungdom och hur den återspeglats i hans filmverk. Författaren klargör:

Det onda, syndens källa, har i kristen tradition aldrig beskrivits som ett vara i sig. Allt som Gud skapar är gott. ... Det onda har därför i den kristna traditionen snarare förståtts som en brist i varat, en spricka eller ett tomrum i det som är. Det onda har ingen egen substans. Hat är en brist på kärlek. Ondska är en brist på godhet. Synd är att vända sig bort från kärleken, det verkliga, och låta sig konsumeras av den tomhet som aldrig kan skapa eller bygga upp något, utan endast bryta ner och korrumpera det goda, det som är.

Det här är ren metafysik, eller teologi som de kristna föredrar att kalla ämnet. Ur bloggens synvinkel måste några invändningar höjas. Författaren introducerar haltande dikotomier, det går inte att sidoordna det Goda och det Onda med distinkta dualismer som kärlek/hat eller fyllnad/tomhet.

Eller jo, det går, men det förutsätter att man frånkänner Ondskan en ontologisk status som författaren på kristet vis gör. Men detta var inte den ursprungliga kristendomen utan en senare, redigerad form. Jesus själv levde med föreställningen om att det verkligen existerade en "denna världens herre", vilken här och var namnges i Nya Testamentet. Det är Belial, "Den Värdelösa", och som är ett regionalt och historiskt uttryck för den Djävulen som västerlandet sammanfogats av judisk-kristna strömningar och naturrådaren Pan (varav kristendomens dilemma att den båda hävdar att Naturen är god eftersom den kommer från Gud och samtidigt ser den som ond eftersom "köttets lustar", dvs vår naturliga hälft, attraheras av det obeständiga).

Den ursprungliga kristendomen var också en obekväm hybrid, det judiska insisterandet på enbart sin stamgud, vilket förfinades till en konceptuell monoteism luckrades upp betänkligt medan den judiska eliten befann sig i exil under den babyloniska fångenskapen under 500-talet fvt. Där levde eliten gott och tillägnade sig kunskaper långt över deras gamla nivå och när perserna till slut erövrade tvåflodslandet tågade judiska ätter hem igen med en märkligt uppblandad fädernestro som nu innehöll Zoroasters lära om det eviga kriget mellan den Goda och den Onda Tanken, ren dualism mellan två dispositioner inbyggda i världen så länge den består, och precis lika verkliga i termer av en aktivt verksam attraktionskraft på den veliga själen.

Det är därför den här bloggen anknutit till Aristoteles (så viktig för katolska kyrkans teologer) i hans lära om form och substans. Djävulen eller den ontologiska Ondskan FINNS, det är den sista utposten långt nere i mörkret och efter vilken enbart den helt formlösa urmaterien återstår (tänk kvantfysikens värld i något mellantillstånd mellan existens och ickeexistens i vår världsliga mening).

I den meningen har artikelförfattaren rätt på en punkt:

Scorsese visar hur denna [maffians] värld, som lockar med glamour, pengar och makt, inte är något annat än just syndens förförelser ... synden mynnar ut i och är ... en tomhet, ett totalt ingenting.

Den som valt den Mörka Sidan möter till sist Djävulen öga mot öga och då själen har strävan som sin inbyggda motor kommer bedrägeriet att uppenbaras först då den fallna själen förverkligar Djävulens falska sken - materialismen - och transcenderar, går bortom, denna värld, bara för att upptäcka att den nu är fånge utom räddning - bortom den sista och uslaste av alla de gudomliga Formerna, inmålad i hörnen mellan den formlösa urmaterien och i Djävulens buk. Jag kan bara anta att det är ett analogt resonemang som fick Platon att underkänna "jordatomen" vars symmetri avvek från de övriga element som ännu kunde övergå i varandra (och där Eld är den enda vägen till själens frälsning. Därav Johannes koppling till dop i vatten och Jesus som förbådade andens/Jupiters dop i eld).

Om Platons solider/atomer, se senast: Den falskt sociala människan och materiens kvävande inverkan

Utifrån tanken om Djävulen som den ultimata förnimbara Formen (före Tartaros bråddjup från mörker till än mer mörker) googlade jag och hittade den typiska representationen här ovan när jag skulle illustrera den onda planeten Algol. Läran om denna punkt av intensifierad "djävelskap" i zodiaken står säkerligen att finna i de traditioner som tvåflodslandets innevånare knöt till stjärnbilderna i äldsta tid men som nu är bort glömda. 

Bloggen har dock redovisat ett antal spår som alla konvergerar i Oxens stjärnbild för åtminstone en känsla av hur tankarna måste ha gått för mycket länge sedan. Inte minst graverande är de karaktärssvaga judarnas dans runt guldkalven fast de ännu knappt hunnit lämna Egypten, symbolen för inpiskad materialism. Detta påminner starkt om att kreaturet dyrkades som en gud såväl i det gamla Egypten som i Indien (helig ko). Från Mindre Asien finns arkeologiska fynd från den tjurkult som t.o.m. historiskt passar in på den Oxens tidsålder som föregick Vädurens och som övergick i den Fiskarnas tidsålder vi just nu lever i (Jesus till fiskarna vid Genesarets sjö: "Kom, jag ska göra er till människofiskare".)

Mithras- eller tjurkulten blev långt senare populär bland romerska soldater utposterade över hela den första västerländska imperialiststaten runt Medelhavet och en bit in i Levanten. (USA blev den tredje och sista efter att de sjöfarande européiska stater som nu bildar kärnan av det onda EU tillsammans utgjorde Västs andra stilövning i förtryckande kolonialism.)

Det finns därför goda skäl att uppfatta zodiaktecknet Oxen som existens på en lägre verklighetsnivå än de andra, som ren materialism som lätt lånar sig till Djävulens - denna världens herre - och hans ränker. Se bara horoskopet för Svenskt Näringsliv!

De här tankarna har dragits åtskilliga gånger på bloggen redan, men tills dess man tränger in i dem och förstår deras existentiella sanning kommer man att förbli - som Reinfeldt föraktfullt kallade svenskarna - en av "det sovande folket" - och sömnen passar lustigt nog också väl in på Oxen, vars 2a naturliga hus i antiken kallades "dödsrikets port" - platsen dit de drogs som eftersträvade Plutus och hans rikedomar. 

Oxen som plutokraten, som djävulsdyrkaren, som avgudadyrkaren - som kapitalisten. Inte konstigt att Sverigehoroskopet med dess störning på månsidan av Oxen och Algol tecknar ett folk som så villigt går i de onda rovkapitalisternas ledband - oförstående som boskap!