Efter att ha renskrivit föregående inläggs stycke om de fyra elementen och rättstavat det (beklagar obegripligheterna tidiga läsare utsattes för), finns några små saker kvar att säga om hur Empedokles i Väst kom att förknippa Vatten-elementet med den sicilianska varianten Nestis av mer kända gudinnan Persefone (som av förefaller vara en gammal import från Persiens parser - som så mycket annat).
https://en.wikipedia.org/wiki/Persephone
Av sicilienaren Empedokles fyra element är Nestis oproblematisk eftersom mystiker kopplar henne till tårar. Det var de övriga gudafigurerna krävde en duglig klassicist som Peter Kingsley att äntligen associera med rätt element efter århundraden av undermåliga studier i Väst. Egendomligt nog nämns knappast astrologin i hans banbrytande studie "Ancient Philosophy, Mystery, And Magic" (1996) och jag kan tillägga att Sideriska varit inne på Persefone flera gånger i egenskap av Hades våldtäkt och hennes tvångsäktenskap med dödsrikets herre - i samband med Venus "fall" i Jungfruns tecken.
Den "unga flicka" Jungfrun anknyter till Persefones alternativa namn Kore, som var en omskrivning eftersom det fanns ett tabu över Persefone/Nestis som DÖDSRIKETS DAM. I härvan av mytologiskt stoff nämner Wikipedia-artikeln att Persefone sågs som dotter till äktenskapet mellan dödens flod Styx och Zeus. (På Styx i Underjorden skeppas själar på väg från jordelivet och kan tänkas stå för någon form av uppvaknande från jordlivets dårskap eftersom själar som ska återfödas färdas längsmed en annan flod, glömskans Lethe, så att den återfödda människan i allmänhet inte har tillgång till sitt högre medvetande och vetskapen att hon levt förut.
En förkristen grekisk myt varnar själen för att dricka från Lethe eftersom den inte släcker törsten och att den som dricker för mycket får ett undermåligt medvetande i sitt nästa jordeliv (helt befriat från intuitionens högre förståndsgåva. Platon använde detta mytologiska material när han talade om att människan måste använda sin tid på Jorden till att "återkalla" sitt högre vetande.)
Peter Kingsley påpekade att Persefone var direkt länkad till källor och strömmande vatten (även den sicilianska underjordens välkända heta vattenströmmar), och det är här man inser hur hårt klassicisten silat sitt material vid rekonstruktionen av Empedokles fyra personifierade element. Inte ett ord om att Venus "fall" i Jungfrun (Kore, ungmön) motsvaras av att hon "upphöjs" i det strömmande vattnets (Sattva, Ljusets kvalitet) mittöver i Fiskarnas tecken. Indisk astrologi inflikar att det är i Fiskarna den solkiga sexualitetens signum Venus återfår sin renhet och man kan bolla över till 200-talsfilosofen Plotinos som betecknade Platons tredje fas av det gudomliga utflödet, Själen, som Afrodite. Kopplingen mellan Persefone och Afrodite kräver lite eftertanke för detta är inte synonymer för samma gudinna.
Nyckeln förfaller ligga i att Venus är "ren" i sitt positiva härskarläge i Vågen men degraderad till sensualitet i Jord-tecknet Oxen där själen härskar i sitt simpla animaliska tillstånd (kan degradera till ren hedonism).
Venus som bara "köttsliga kärlek" motsvarar väl Venus astrologiska "fall" från Vågen i väster (där den härskar i domstolsscenen Vågskålarna) ner till underjorden i Jungfruns sjätte zon (hinduernas koppling av 6e huset med Fienden påminner om Hades bortrövande av Persefone).
Myterna bildar ett komplext mönster med indirekta kopplingar bevarade i astrologins för den som nystar upp dessa kosmiska gåtor. Nyplatonistisk filosofi kallade dem "logoi", orden eller förnuftsprinciperna Världsskaparen (Demiurgen) planterat i kosmos efter att ha kontemplerat den platonska Idévärlden (det gudomliga Intellektets rikedom).
Kingsley påminner också att Persefones koppling till Vatten inte bara härrör från modern Styx utan också ledare över nymferna (vattenväsen) som var Oceanens döttrar. Spekulationer att Persefone var dotter till den maskulint uppfattade Oceanen förekommer också. och här blir det intressant att Månen inte är maskulin eller feminin utan med Solen en neutral planet i indisk astrologi. De pekar mot platonismens lägre och högre själsnivå för de själar som befinner sig ionom kretsloppet.. Venus är den enda feminina planeten medan Mars enbart pekar mot maskulinitet. Återigen i den "lägre värld" dagens sekulära kulturer tror är den enda.
Thomasevangeliet: Jesus sade, 'När du ser en som inte fötts av en kvinna [enbart?], fall på ditt ansikte och dyrka vederbörande. För det är din Fader.' (logion 15 - jag inflikar "enbart" här eftersom yttrandet påminner om ett om att både födas i vatten och eld och som förekommer i Nya Testamentet. Med vatten och eld kan man se biologisk resp. andlig födelse.)
Berättelsen om Persefones öden som neddragen i dödsriket kanske kan ses som en dold berättelse om den nitlott den drar som föds biologisk kvinna och därtill har druckit från Lethe. Den nitlotten söker kanske den tilltagande lesbianismen (och homosexualiteten) i vissa kulturer åtgärda på sitt primitiva sätt. Ytterst är dessa djupa kosmiska rörelser i Själen (Psyket) som yttrar sig olika beroende på hur djupt ned i helvetet kulturen befinner sig. I verkligt förfallna kulturer finns ingen andlig insikt kvar och allt måste uttryckas i termer av sociala realiteter (som i Sverige).
Thomasevangeliet: Jesus sade, 'Om köttet/kroppen blev till som en följd av anden är detta är mirakel men om anden blev till som följd av kroppen är det ett miraklens mirakel! Jag förundras över hur så stor rikedom kommit att samexistera med en sådan fattigdom.' (logion 29)
Logion 29 kan lämpligen jämföras med professor Ruth Majercik i sin introduktion till de Kaldéiska Oraklen (cirka 150 men sannolikt med äldre rötter i den kaldéisk/babyloniska kosmologin och astrologin):
...Den region [i den skapade världen] som befinner sig närmast den intelligibla [ung. andliga] kosmiska nivån, dvs. den aitheriska världen av fixstjärnor och planeter kvarhåller en signifikant del av "Faderns ljus". Även om den här nivån är implicerad i materia är den aldrig DRÄNKT i materia som i den lägsta, sublunära världen. Se orakelfragmenten 134 och 163 där den materiella världen betraktas som "ljus-hatande", "mörkt glittrande", "stinkande" och "illusorisk".
De olika gnostiska systemen var ofta extremistiska och såg hela kosmos som ett vidrigt misslyckande av Skaparen (demiurgen). Gnosticismens popularitet (maktkamp med kristendomen) säger något om hur alienerade människor var vid den tid konventionella historieprogram ännu i vår tid fortsätter hylla Imperialisten Rom för dess utbredning, byggnadsteknik och människoslakt i underhållningssyfte (Colosseum) - västerlandets/Europas rötter!
Till sist en riktig sänkare för den som önskar sig enkla korrespondenser: Majerciks introduktion till orakelfragmenten visar att den här traditionen inte alls tycks överensstämma med Empledokles "lokaliserade" lära om de fyra elementen. Hon ger dock en lösning (som jag besparar läsaren) och den stämmer händelsevis med vad jag tidigare skrivit om Gud som både "infernalisk" och "gudomlig".
Men en mindre djuplodande läsning gör Hades synonym med den dränkta materiella världen (sub-Luna) och således ond! Ännu fler paralleller till den förmodligen äkta men censurerade Jesus från bland andra Thomas citatsamling. Men notera skillnaden mot gnostikerna: Oraklens kosmologi frikänner den aitheriska eller himmelska världen - just så som den här bloggen under dess historia följt Platons högre och lägre värld, och ibland hans tredelning.
I Oraklen är de tre världarna Empyréen (Den Högsta Himmelen), aitheriska himmelen och den sub-lunära, materiella och irrationella världen. (Sveriges fusk med filosofin syns i att Empyréen saknar vettig svensk översättning. Bab.las "himmelsk" och än värre "himlavalv" fångar inte alls uttryckets exakta betydelse.)