DN återger psykologiska forskarrön som lyfter upp den i Sverige så betrampade och kastrerade fadersgestalten som den faktiskt viktigaste för barnets allsidiga psykologiska mognad!
Jag ska avstå från att sända det här till en lesbisk väninna som lät inseminera sig för att få fostra ett barn ensam, utan "någon karlslok" (en fras hon övertagit från sin mors avvisande attityd till maken i ett kärlekslöst äktenskap).
Men inget nytt under solen. Hela det antika astrologiska systemet är en kodad världsbild och som rymmer relationer mellan företeelser som ibland får en att höja på ögonbrynen.
VEM tänkte ut detta perfekt kompakta undervisningssystem, baserat på kognitionens allra mest grundläggande principer: identifikation och opposition? Jag har tidigare argumenterat för att den som knäckt några av zodiakens koder i princip skulle kunna rekonstruera hela systemet i den händelse det bara överlevt på en enda stentavla och den texten hade fått ett hörn bortslaget.
Det är inte konstigt att svenska män är fullständigt dysfunktionella varelser i detta "jämlika" land (där ingen tillåts blomma ut). Astrologin gör det fullständigt klart att Solen är viktigare än Månen, vilket lätt kan fattas som att mannen är viktigare än kvinnan.
Men detta ska inte uppfattas som patriarkalism, vilket talanglösa kvinnor som bekanta lesbianen fått det till. Astrologin rymmer i själva verket en naturtrogen återgivning av det egentligen självklara faktum att modern utgör barnets livsmiljö eller ambiens. Det är i moderna det fysiska fostret växer, det är till denna djurkropp en extern andesjäl ansluter sig någon gång under graviditeten. SOM VI UPPFATTAR VERKLIGHETEN, som en rak linje av filmrutor som ger upphov till en tidslinje.
Men så uppfattar inte själen verkligheten från sin Centrerade position! Först med förlusten av mittpunkten (det magiska talet "1") slungas själen ut i allt mer perifera omloppsbanor, tills den lär den känna sin gräns. I värsta fall genom en grovfysisk kropp. Man kan bedöma en mänsklig kulturs förfall i hur mycket utrymme den bereder dyrkan av den fysiska kroppen i förhållande till den plats som ges människans andliga spis.
Svenskt Näringsliv sökte förra året förstöra en hel generation unga genom det platta påståendet att "filosofi inte är lönsamt". Där har synbarligen Sverige visat hur den aspirerar på en bottenplacering bland världens alla länder. Inte ens plats dig mogna själar söker sig utan snare än skräphög där kvarsittarna på jorden söker reda ut allsköns elementära frågeställningar.
(Apropå tidslinjen, det dominanta synsättet bland människor, påpekade den synske Edgar Cayce i trance att vissa nyfödda saknar själ i flera timmar efter förlossningen! Det pågår ett "spel" i en högre ordning än mänskligheten har inblick i, och plötslig spädbarnsdöd beror på att själen ångrat sig angående den här inkarnationen på jorden. Ja, ångrat sig! Varifrån kommer människornas föreställning om rimligheten i en "ångervecka" eller prat om "den fria viljan"? Materialisten har stängt dörren mot sitt eget bättre jag, men den fria viljan relaterar till en evig verklighet som ligger utanför den materiella tillvaron.)
Den nyfödda föds ur modern som spelat rollen av Naturen, har utgjort den passiva mottagande matrisen och varit en krater eller mixer vari den lägre verkligheten har framskapat barnkroppen. Barnet förblir i moderns ambiens under de första grundläggande åren då andesjälen, lika ofta i som utanför barnets kroppshydda stilla åser den symbiotiska näringsöverföringen mellan moder och barn. Hela denna första fas sorterar under astrologins Måne, modern, näringen, hemmet, tryggheten, instinkterna. Månen är ur det biologiska barnet den första, nummer 1.
 |
| En rubrik ur sin kontext byter plötsligt innebörd! |
Men på ett tidigt mognadsstadium söker sig barnets blick bortom moderns ansikte/bröst. Solögat börjar söka sitt. Och in stiger Fadern i rummet och barnets blickfång. Månen viker undan och Solen intar sin rättmätiga position nummer ett och kommer så att förbli pga. dess relativa distans från den "miljö-aura" mor höljd sin avkomma i. Astrologin tilldelar fadern symbolen Solen, som även råder över barnets ögon som snart nog börjat se sig om efter ett större liv bortom den "bulk" som var moderns i och för sig näringsgivande kropp.
När Jesus retade gallfeber på sina judiska åhörare genom orden, "Jag och Fadern är Ett", syftade han på den antika världsbilden där andesjälar av tillräcklig renhet förvisso är fullt medvetna om sin väsensidentitet med Solen och att främlingskap inträder först med själens fall ner under Månens inflytande.
Det är under Månen och dess faser ting förefaller komma och gå, människor födas och dö, dagarna avlöser varandra. Så inte i Solen, det Allseende Ögat, Fadern. Där finns inte den åtskillnad människor i fysisk kropp kommer att tro på genom Rummets bedrägliga illusion. Och Rummet är förstås också ett av Moderns eller Månens attribut. Rum och Tid. Det är därför som andesjälen inte ser moderns havandeskap som en serie månader, inte ser sin födelse som en födelse och inte sin fysiska död som något annat än ett skifte av spelplan.
Alla dessa självklarheter förnekar den vulgära sekulära västerlänningen! Därför kommer det som en överraskning när psykologin nu återupptäcker Faderns betydelse för barnets känsla av Identitet.
Se astrologins skickliga transition mellan sublunära Kräftan (Månens eget tecken) och supralunära Lejonet (Solens eget tecken) - övergången inträffar exakt där zodiakens första personfixerade tredjedel ("du är vad du ikläder dig och hur du smyckar dig") lämnar över till den mognare individualistiska tredjedelen, som går djupare än personen och i bästa fall, i fungerande kulturer, snuddar vid andesjälens själva essens, där individen och Fadern är Ett, inte åtskilda till följd av det lägre sinnets (Månen) relativistiska verklighetsuppfattning.
*****
Jag har citerat ett ställe ur Henoks bok XLI, 6) några gångar eftersom jag tycker det är så fascinerande. Här är ett lite annat utsnitt från kapitel 41 i alternativ översättning till engelskan av dr A. Nyland (och min försvenskning):
Efter detta såg jag [Henok] också solens och månens behållare, varifrån de kommer och vart de går, deras återkomst i härlighet, och hur den ena [solen?] blev mer praktfull än den andra [månen?]. ...
Efter detta såg jag månens väg, både den dolda och den synbarliga, och hur månens väg fortskrider dag och natt. Den ena [solen] står motsatt den andra inför andarnas Herre, oupphörligt ärande och lovprisande Honom eftersom lovsång är lik vila för dem [solen och månen].
För den praktfulla solen går många varv och både välsignar och förbannar. Månens bana är ljus för de rättfärdiga men ett mörker för syndarna. I Herrens namn, som gjorde en åtskillnad mellan Ljuset och Mörkret, och delade upp människoandarna och stärkte de rättfärdigas ande i Sin rättvisas namn. Ingen ängel står i vägen för detta [eviga rådslut], och ingen [planetär] makt kan förhindra det, därför att Domaren ser dem alla, och dömer dem i sin Närvaro. [troligen det hebreiska ordet Shekina, "strålglans"].
Det är notabelt att ur det kosmiska perspektivet är både Sol och Måne involverade i den ständiga lovsången. Båda himlakropparna STÅR STILLA i denna kontinuerliga sång även om den fallna själen som stirrar bort från Sanningen i Centrum i stället ser "döda" himlakroppar som tycks röra sig i sina banor och alstra tidens gång.
Fadern är således ytterst skild från Solen, men när den jordiska fadern gör entré i barnets växande psykologiska universum, är det SOM OM Gud själv gjort entré i rummet och i sin blotta Närvaro ger det växande barnet ett Paradigm en sinnebild av Sann Individualitet. Barnet är kornet och Modern hösket som kornet kastar av sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar