Denna söndag hyllar Katrine Kielos i ännu en utmärkt krönika egenvärdet i att läsa mer än en bok i sitt liv. Det här omarbetade Nej-Nej-inlägget kan ses som en illustration av problemet som uppstår sedan, när man läst två eller tre böcker, och försöker få dem att säga något samlat! Ja, jag talar förstås inte om tantsnusk eller deckare, utan om riktiga böcker.
*****
Följande stycke från romerske metafysikern Plotinus (200-talet) är intressant, för man ser tydligt hur han placerar de fyra elementen - här exemplifierade av vattnet - som mer än bara naturliga fenomen, som gudomliga Idéer i den eviga världen. Texten enligt MacKennas engelska översättning från grekiskan.
Upplevs den krånglig? Ledsen, men det här är ett stycke när Plotinus är som enklast att följa!
...The Intellectual-Principle (Nous) is all Being in one total - and yet not in one, since each of these (truly existing) beings (in Nous) is a distinct power which, however, the total Intellectual-Principle includes as the species in a genus, as the parts in a whole.Tidigare i texten har Plotinus också hävdat att den enskilda människans själ har evig existens, just som en distinkt art (species) i det genus som är Nous, den Intellektuella Principen eller det gudomliga medvetandet. Du som läsare fanns alltid - med hela ditt liv - i Guds medvetande.
This relation may be illustrated by the powers in seed: all lies undistinguished in the unit, the formative ideas gathered as in one kernel; yet in that unit there is eye principle, and there is hand-principle, each of which is revealed as a separate power by its distinct material (end) product.
Thus each of the powers in the seed is a Reason-Principle (logos) one and complete yet including all the parts over which it presides: there will be something bodily, the liquid for example, carrying mere Matter, but the principle itself is Form belonging to the lower soul, image of a higher.
This power is sometimes designated as Nature in the seed-life; its origin is in the divine; and, outgoing from its priors as light from fire, it converts and shapes the matter of things, not by push and pull and the lever work of which we hear so much, but by bestowal of the Reason-Principles.
The Enneads - V.9.6. The Intellectual Principle
Det skulle kunna tolkas som att den människa som går åt helvete i materialism eller vari snedsprånget än består, förblir sådan i evigheten. ("Come play with us, forever and ever" - De två mördade flickorna i filmen "The Shining"). Att den människan faktiskt var fördömd - dömd i förväg - från evigheten. Den senantika klassiska filosofin - fastän hednisk - skilde sig tydligen inte så mycket från kristendomen som snart nog skulle komma att förbjuda Platons akademi.
Kan inte själavandringsläran rädda de fördömda? Kan inte själen återvända till jorden och reparera sina felsteg från förr? Som jag förstår Plotinus talar han ibland inte om en evig själ utan om själen som en helt ny varelse, sammansatt av ett helt nytt knippe förnuftsprinciper (logoi). Det är dessa förnuftsprinciper, nya för varje enskilt liv, som så väl kan studeras genom astrologin och födelsehoroskopet, och horoskopets Sol - symbol för jiva-atman eller den "levande själen", verkar på sätt och vis illustrera idén om en levande "förbrukningssjäl" eller en "slit-och-släng-människa").
Hade Plotinus från sin centrala position i Rom fått nys om buddhismen av den sydliga typen, den som förnekar existensen av en permanent själ (atman)?
Så grötig är Plotinus samlade verk (700 sidor) att det behövs kringlitteratur för att reda ut mannens tankar. De samlade verken är från skilda tider i mannens liv och eftersom de inte presenteras kronologiskt är det bäddat för tankebry.
*****
Skulle människan sakna individuell själ har den för varje framfödd baby tillskapade själen likväl en karmisk relation till det Världsallt som föregått den i Tiden, för inte ens buddhisterna förnekar att ett människoliv är bärare av karmiska spår från det förgångna. Det är väl lika bra att återknyta till upptäckten i den allt mer användbara Wikipedia, att den Eviga Människan (Purusha) föreställs existera på tre olika plan enligt hinduistisk tanke (med vilken man måste misstänka att Plotinus var mycket förtrogen).
Om Saturnus i astrologin kallas "själens form", är det Purusha som fyller den kosmiska formen. Franske orientalisten Alain Daniélou hävdade t.o.m. att det hinduiska begreppet Buddhi och Purusha är synonymer för denna "Gud i världen":
Uppsättningen arketyper som återfinns i allt existerande, används och regleras av den Kosmiska Intelligensen, den "Stora Principen" (Mahat) som är en manifesterad form av Purusha, [Mahat] också kallad föremålet för Kunskap (khyati), Idén (mati) eller Intelligensen (buddhi).(Eftersom planeten Merkurius har namnet Buddhi på sanskrit, och med samma innebörd av intelligens eller intellekt är det bäddat för förvirring...).
While The Gods Sleep (1987, s. 69)
Den som uppfyller det kosmos Saturnus dragit upp gränserna för enligt astrologins principer är ju expansiva Jupiter, den sjätte planetkretsen (så nära Saturnus sjunde gräns som man kan komma). Jupiter själv motsvarar grekernas Zeus, den andra generationens grekiska gudar som tog över ledarskapet från Kronos (Saturnus).
Saturnus liknar en deus otiosos, en gud som dolt sig eller dragit sig tillbaka, likt Saturnus som ålderdomens planet. Om Saturnus som "gammal är äldst" bara tillhandahåller formerna eller strukturerna för liv i världen, och Jupiter är den högsta gudomliga principen hos den enskilda själen, är Solen symbol för den individuella jiva-atma (levande själ) som befinner sig i denna värld eller någon annan värld.
Denna jiva-atma illustreras i sin renaste form av Solen i härskarläge i Lejonet - symbol för individualitetens fulländning (förutsatt att inget annat i praktisk horoskopi säger mot).
På Wikipedia kan man nu läsa att den andra nivåns Purusha, "den inre atman" är vad den levande själen (jiva, jiva-atman eller korrekt sammandraget: jivatman) är orienterad mot. Eller rättare, den levande atman är orienterad mot den mångfald som den "inre atman" omfattar. Här är genast förklaringen till att Solen och Jupiter i den "naturliga zodiaken", via sina härskarskap, motsvarar de båda explicit tursamma husen, det femte och det nionde, de så kallat dharmiska husen.
Som Wikipedia säger, är dharma den eviga lag (sanatana dharma) som upprätthåller universum, den moraliska lag som reglerar karma - hur gärningar i sinom tid måste möta en motsvarande moteffekt. "Den som dräper med ett svärd skall bli dräpt med ett svärd."
De efterlämnade transföreläsningarna för patienter som gavs av den synske amerikanen Edgar Cayce (1877-1945) studerades uppmärksamt av psykologen Gina Cerminara och ledde till hennes amerikanska storsäljare från 1950, "Many Mansions".
I sin studie tyckte Cerminara sig se att karma inte är fullt så bokstavlig som bibelcitatet antyder. Tvärtom tittar gamla synder (och förtjänster) fram i senare jordeliv också på remarkabelt symboliska sätt. Som prästen som doppade "häxor" i vatten under häxprocesserna i USA på 1600-talet och på sent 1800-tal återfötts som en man - en kristen präst dessutom - som inte kunde sluta kissa på sig i sängen!
Ur sin djupa hypnos konstaterade Edgar Cayces högre intellekt att den som förödmjukar andra kommer att möta en passande illustration, när väl SAMVETET - den gode guden, Jupiter eller Zeus - bearbetat frågan färdigt (Jupiter är också "Lagen" - sanatana dharma - i astrologin).
Man kunde tycka att sängväteri - det problem prästen närmade sig den synske Cayce om - här fick en mer än lovligt flummig och fejkad "förklaring" av ett hokus-pokus-medium, men i nästa steg förordade Cayce ur sin "sömn" att påsar med upphettad motorolja (t.o.m. oljemärket angavs) skulle appliceras ovanpå solar plexus varje kväll vid sänggåendet. Prästen tillfrisknade från sin generande inkontinens! Det vill synas som om Cayce jobbade (undermedvetet) utifrån någon märklig teori om hur en viss kemikalisk sammansättning i kombination med värme kunde återverka på navelns energihjul (chakra) i subtilkroppen och "lösa upp förbannelsen"! Se "Människans fem kroppar" för tankar om hur "elden" i naveln går rakt ner i helvetet i jorden.
(Prästens själ, som ordinerade sig själv svår självförödmjukelse i detta liv kunde nu förmodas ha lärt sig läxan. I andra fall kunde Cayce inte ens föreskriva en kur - som i fallet med den sadistiska kejsar Nero som återföddes och förlamades från midjan och ner i en bilkrasch. Det var alla de kristna martyrer han bussat lejonen på i Colosseum som nu kom tillbaka som en söndertrasad kropp.)
I ett inlägg nyligen föreslog jag att Solen i Lejonet naturligen är orienterad mot Saturnus i Vattumannen och så att säga illustrerar vårt kosmos yttre gränser med Solen i mitten som dess centrum - lustigt nog samma tanke som i den astronomiska symbolen för solen med en prick i mitten (solen) och en cirkel runtomkring (Saturnus sfär som avskiljer vårt kosmos från den omgivande rymden).
Blir därför Saturnus symbolen för den "inre atman"? Nej. Hos Plotinus är det alltså Jupiter/Zeus som representerar Världssjälen. Saturnus beskriver istället den noetiska principen i världen, Guds intellekt när det uppfyller världen som Purusha (den eviga Människan eller Planen) och i den enskilda människan som hennes levande själ (Solen) med dess naturliga "överton" i Jupiter MEN med den levande engångs-Solen i naturlig opposition mot sin Saturnus-Form! "bakom ridåerna". Astrologin har kodat en inte helt okomplex världsbild!
Det är notabelt att dessa diskussioner rör just den "inre världen", vilket den här bloggen likställer med de supralunära elementen Eld och Luft, och inte med den fysiska verkligheten i tid och rum sammanfattad av de sublunära Vatten och Jord.
De senare är basen för metaforen "knådade kroppar av lera". Gud skapar den första människan Adam, som får "Luft" inblåst i sin kropp av jord. Men denna livsluft eller prana är kanske inte "bara luft" som i "andedräkt" som åtminstone jag till nyligen tänkt mig. Solvindar är ett bättre ord. Gud sänder via vinden "ljusenergi" in i Adams stendöda kropp! Läs, om du inte redan gjort det, blogginlägget Människans fem kroppar för fler uppslag.
*****
Atman i sig, den odödliga själen, föregår varje typ av beskrivning i de kategorier eller allmänbegrepp vi hämtar in via våra sinnen. Först manifesterar sig i Eterelementet som ännu ligger utanför tid och rum. I judisk mystik talas om en Guds strålglans eller Shekina som i sitt fall blir matrisen till vårt universum. Hinduismen talar om Purusha, den eviga Personen, och Prakriti, den onda materien eller energin. Det är Prakriti som resulterar av att "botten går ur" den himmelska världens tionde och sista emanation, Kungariket eller Guds strålglans. Denna Prakriti förefaller mig lite som vetenskapens "mörka materia", vilket ju stämmer på flera sätt eftersom det är i detta "negativa rum" som sedan en kosmisk, "positiv" manifestation sedan kommer att äga rum.
Vad varje själ genomgår i sitt "syndafall" (dels det första och dels dess upprepning varje gång karma nödgar oss att återvända till jorden för att andra själar är här med vilja vi har gott och ond att utväxla), det har också Världssjälen genomgått.
Obs. De här tankarna är preliminära. Är den judiska kabbalans Shekina (= den tionde sefiran Malkuth, konungariket) då detsamma som Plotinus Världssjäl, precis som människosjälen kluven i en högre (evig) och en lägre (temporal) del? Modellerna liknar verkligen varandra!
Jag är ännu inte helt klar över hur man ska relatera kabbalans fallna konungarike (nu förmodligen berövad sin "strålglans") till Plotinus tal om såväl en All-Själ (Malkuth före fallet) och en Världssjäl (efter fallet) samt den hinduistiska Samkhya-läran (även: Sankhya) om Prakriti som en mörk matris i relation till den Eter som också sägs vara en pre-kosmisk förutsättning och i princip skulle kunna vara en synonym till Prakriti eftersom hinduismen gärna ställer detta "gudomliga par" mot varandra: Purusha och Prakriti.
Men en noggrann jämförelse visar att Prakriti verkligen mest liknar det kaos som bor granne med Gud. Det är mörk energi utan någon organisation, västerlandets klassiska tradition om den onda, formlösa materien. Först med Eterelementet, "den fina luften" enligt vissa översättare, finns det substrat för handen som registrerar gärningar - karma! - det efterföljande kosmos. Etern som en Avalons dimma tar emot de handlingar som människan ("mini-Purusha") sår i tiden. Etern ligger utanför tiden men "minns" och kan reaktivera det som såtts i världen och i Etern, när rätt tid kommer. Ur Eter föds - karmiskt styrda - de rätta kombinationerna av de fyra elementen för varje individs typ och livsöde.
Det är notabelt att planeten Jupiter (Zeus), symbol för hinduismens "inre atman" eller Paramatman (Översjälen) enligt Wikipedia ÄR Eterns härskare!
Det är också notabelt att Plotinus ser människosjälen och Världssjälen som syskon! Det är inte så att Själen först var tvungen att falla ("Kärlet som sprack" i judisk kabbala) och de fyra elementen satte sig i rörelse för de sammansatta och tillfälliga tingens värld inuti Världssjälen (vårt kosmos Själ, med Saturnus som yttre gräns). Men likväl gäller samma principiella fall för både Guds Shekina eller den pre-kosmiska Zeus/Jupiter.
Att det finns en vaghet i Plotinus texter bekräftar en nyplatonist i modern tid, Anthony Damiani (1922-1984) vars imposanta "Astronoesis", en studie i nyplatonismens kopplingar till astrologin, känns lite vek på exakt samma doktrinära punkt.
PS. Jag har vacklat i terminologin tidigare och i skenet av den här genomgången var det kanske fel att sätta likhetstecken mellan Merkurius och Översjälen! (Merkurius och Jupiter är motsatta principer!) Se dock slutknorren på det inlägget.
Merkurius bär förrädiskt namnet Buddhi i hinduisk astrologi och används, som Daniélou sade, som synonym för Purusha / Översjälen. En viss poäng finns det - Buddhi/Merkurius/Hermes som gudarnas budbärare måste rimligen själv äga en kärna av Intelligensen (Nous) för att kunna kommunicera även komplexa nyheterna till människorna.
