Fragment av en judisk kosmologi

Kosmologisk spekulation med
rötter i judisk mystik...

I Armenien har man hittat ett gammalt judiskt manuskript av vad som kommit att kallas Henoks tredje bok (eftersom två andra med den bibliska figur som "rycktes upp till sjunde himlen" redan är kända). Dateringen är osäker men texten kan vara så gammal som första århundradet. Messias nämns, men det finns inga tydliga kopplingar till den historiska Jesus, annat än att Messias anses vara av Josefs och kung Davids ätt. 

Texten känner till att "det heliga templet" förstörts, och det tyder på att texten skrevs efter det judiska upproret mot ockupationsmakten Rom (66-70). Gud döljer sin högra hand bakom ryggen, sägs det (kap. 48a), vilket tyder på att han har håller tillbaka sin direkta styrning av skapelsen - och bestraffande av de onda. Det är med andra ord en kaotisk tid på jorden och det kan tyda på turbulensen efter det misslyckade judiska upproret mot Rom (eller nästa uppror mot Rom, startat av en "Stjärnans son" (bar Kochba), på 130-talet).

Texten ägnar sig åt de gudomliga mysterierna, de sju himlarna och väsenden bortom människoarten: keruber eller änglar och sarafer eller "de brinnande". Jfr. t.ex. formuleringen "eldsjälar" och Serafimerlasarettet i Stockholm, hjälpinrättningen som korrupta moderata politiker med Filippa Reinfeldt i spetsen bjöd sig själva på, på stockholmska skattebetalares bekostnad. (Tydligare än så har man aldrig sett vilka som är samhällets och människans fiender. De stavas i vår tid och vårt land "moderater" - den ointelligenta ondskan synlig som en politisk ideologi.)

Upplysningshumanisten Pico della Mirandola såg till skillnad från Christer Sturmark, den ömkliga ateisten och förfalskaren av begreppet humanism, en storhet i människan som låg i hennes perfektabilitet (möjlighet att blir fullkomlig). Pico rekommenderade alla att ta efter de himmelska saraferna (hebréiska: saraf, plural, serafim) som var helt rena andliga väsen - födda ur Eldelementet - och måttet på vad människan har det i sig att bli!

I tredje Henoksboken förekommer också begreppet ophanim flitigt, hebréiska för "hjul" eller "kretsar" (kretslopp?). Planeterna nämns också flera gånger, samt deras osynliga och bakomliggande själar. Men intressantast är möjligheten att texten är ännu ett exempel på att "stjärnor" är en hemlig allusion till själar (se det här nyckelcitatet från första Henoksboken samt kommentar). Gör man den kopplingen ser åtminstone jag i följande text en antydan om en judisk själavandringslära som man tycker sig kunna ana här och var i gamla judiska texter men som inte blir explicit förrän kabbalan sätts på pränt i Spanien under medeltiden.

Rabbi Ishmael sade: Metatron ("den gudomliga Närvarons prins", ordets faktiska innebörd är oklart) sade till mig:

Kom ska jag visa dig platsen för stjärnorna som står upp på det uppspända himlavalvet (raqia) natt efter natt i bävan inför det Gudomliga Majestätet, och hur de "går" och var de "står upp" [mina citationstecken].

Jag vandrade bredvid Metatron och han tog mig i sin hand och pekade ut samtliga stjärnor med sitt finger ["Guds finger" - Metatron tycks vara Den Osynliges "kommunikationsansvarige" inför Tronen]. Stjärnorna stod på glödande kol runt det Gudomliga Majestätets tron (eller fordon - merkabah). ...

Han gav mig namnet på varenda en, såsom det är skrivet (i Psaltaren 147:4): "Yahweh räknar antalet stjärnor, och kallar var och en vid dennes namn"...

De träder alla in i numrerad ordningsföljd, vägledda av Rahati-El, i himmelen [raqia shamayim] för att tjäna världen. De "går ut" i numrerad ordningsföljd för att lovprisa Den Heliga Ene - lovprisad vare Han! - med sånger och lovprisningar, såsom det är skrivet (i Psaltaren 19:1): "himlavalven förklarar Herrens (El) härlighet."

Men i den annalkande tiden kommer Den Heliga Ene - lovprisad vare Han! - att på nytt framskapa dem, såsom det är skrivet (i Klagovisorna 3:23): "De är nya varje morgon". De öppnar sina munnar och sjunger en sång. Vilken är sången de sjunger? "Då jag ser dina himlar." (Psaltaren 8:3)

(Dr. A Nyland: Complete Books of Enoch, 3 Enoch ch. 46)

Det kosmiska pietetet har härmed fått sitt ansikte återställt! 

Prövar man nu tanken på att "stjärna" är en människosjäl och ser begreppen "stå (upp)" och "gå" som de fysiska himlaljusens rörelser på himmelen som en metafor för att själar kommer och går mellan den gudomliga världen och vårt kosmos (en del faller så lågt ner som till jorden), så blir texten fullt begriplig.

Det tycks vara en utbredd uppfattning att de sju himlarna motsvarar de sju planetsfärerna men 3 Henok säger uttryckligen att himlarna ligger bortom det fysiska kosmos med dess sju planetkretsar. Men kan dock tänka sig att de sju himlarna faktiskt inte ligger "bortom" utan "innanför" den synliga materien, som för det fysiska ögat dolda dimensioner. 

Därmed behöver vi inte introducera en tvåvärldslära med ett annat universum utan tid eller rum spatialt beläget "utanför" kosmos. De planetära gudarna är själar som förestår sina egna icke-rumsliga "domäner" på "baksidan" eller "insidan" av de synliga himlaljusen. (Som synes är hela det mänskliga språket baserat på jämförelser med Tid eller Rum och bryter totalt samman i försöken att beskriva världar där inte mätangivelser har någon mening.) 

Och vad gäller natthimlens otaliga stjärnor är dessa också själar - själar som inte fallit. Enkla observationer som kometer eller "fallande stjärnor" kan ligga bakom den här metaforen. Så vad säger nu texten om själavandringen?

Jo, "att stå upp" är ett uttryck en krympande minoritet av sekulära svenskar kan känna igen i ordet "de dödas uppståndelse" - en tidig kristen trossats som snart sveptes in i doktrinär förvirring. Här är det stjärnor/själar som "står upp" i himmelen, där Guds tron befinner sig. (Tankarna går också till mirakelberättelsen i Nya testamentet där Jesus väcker ett dött barn genom att ge kommandot, "Flicka, stå upp!")

För den som från andra inlägg minns att den synliga planeten Saturnus i sin sjunde krets kallades Världssjälens (och den individuella själens) Form i antik tanke, ringer det klockor. De här judiska spekulationerna tycks ha med samma idévärld att göra.

Men det är inte sjunde himlen specifikt som nämns (dess namn är Raqia Araboth), utan himlavalvet som helhet och stjärnorna tillhör ju per definition den åttonde kretsen, kallad Ouranos av grekerna. Stjärnan måste därför först ha fallit (eller sjunkit under stjärnskådarens lokala horisontlinje under några månader av året) för att åter kunna stå upp.

Tredje Henoksboken är sannerligen inget litterärt mästerverk och det kan delvis ha att göra med att den är en dålig översättning till slaviska från ett tidigare hebreiskt original. Till den litterära stilen märks dock den typiskt judiska upprepningen med små variationer:

Kom ska jag visa dig var själarna står i himlen / hur de går och står.

Vi kan byta ut "stå (upp)" mot "komma" och då har vi själars "utgående och inkommande". Själar lämnar ständigt himmelen och blir till människor och återvänder ständigt tillbaka. Precis som i Dödahavsrullarna, högst några få århundraden äldre, sägs "de exakta namnen" vara kända på stjärnorna, i Dödahavsrullarna fanns en (muntlig?) lära bara antydd i texterna: man kände till de "exakta namn" på vissa själar som förväntades återvända till jorden i samband med Messias ankomst.

Texten ger nu inte fog för en simplistisk reinkarnationslära med dess "gå och stå". Den säger, "De träder in...i himmelen för att tjäna världen. De "går ut" ...för att lovprisa med sånger..."

Vad är vad här?

Det syns som om stjärnorna/själarna "uppstår" från jorden eller, motsägelsefullt nog, "uppstår från den åttonde sfären på jorden för att tjäna världen"

I det första fallet är det samma tanke som den kristna uppståndelseläran: människan har en själ som återvänder till Gud vid kroppens frånfälle. I det andra fallet handlar det om det första steget av ett nedstigande från himmelen (visualiserad som den åttonde kretsen, fixstjärnonas sfär, i Platons och Aristoteles universum).

Texten kan alltså läsas på flera sätt, att "stå upp i raqia shamayim" kan vara själens syndafall från den gudomliga högre verkligheten - den finner sig nu istället vara uppstånden (eller "fallen" om man så föredrar) i vårt fysiska universum på någon plats (sanskrit: loka, som i lokal) eller planetär värld på himlavalvet (raqia shamayim).

Men man kan också se texten som själens uppstigande från natthimlen eller kanske dödsriket till en ny morgon: Gud skapar stjärnorna/själarna såsom nya var morgon/i början av varje livscykel här i världen - i själva verket är det samma "namngivna" själar.

Oavsett hur man läser texten är syftet med själarnas (stjärnornas) uppståndelse eller upprättstående inför Tronen/Droskan att "tjäna världen".

Världen är ett intressant nyckelord här, eftersom den sjunde kretsens Saturnus i astrologin har en kuriöst dubbel funktion. 

Dels är den "själens platoniska Form", dvs. den osynliga dimension ("Luftelementet") där skapelsens blue-print eller planritning står att finna, och dels är Saturnus också den "onda" materiens princip, eller snarare hur den formlösa materien (ond just för att den är formlös och kaotisk) genom Saturnus organisatoriska egenskaper ges en fysisk form i enlighet med den gudomliga plan som ligger på Saturnus bortomvärldsliga sida, måhända i dess "sjunde himmel".

När själar uppstår till himmelen (dock inte den sjunde himmelen specifikt), är det för att från bakom ridåerna tjäna den synliga skapelsen och bistå i dess utveckling.

I tiden mellan jordeliven (i himmelen eller någon av dess underavdelningar), jobbar själarna aktivt på "planritningen" och designar kollektivt sitt kommande öde vid nästa "syndafall" ner till förtätad materialitet.

När själarna sedan "går" - eller "faller" - så är det för att sjunga lovsånger till himmelens ära. Under den himmelska exilen föreställer sig tredje Henoksboken att själarna - nu i människokroppar - sjunger Guds ära här på jorden. Eller är det återigen en märklig paradox så att "gåendet" kan betyda returen till himmelen och lovsånger inför Guds Tron?

Oavsett vilket, tycks författaren aningslös inför det faktum att det skulle uppstå ett släkte själar på jorden så förfallna att de i princip bara var ett knippe djuriska drifter och lite påklistrad "humanism" på ytan. Ett bedrägligt falskspel skapat av Ljusängeln Mikaels ärkefiende Satan själv.

Dödahavsrullarna:
Alla utför sin tilldelade roll intill Tidsålderns ände.

Men för att inte demonisera de små människorna som bara lever för att shoppa och konsumera måste man minnas vad Satan har för funktion i det större dramat: den sataniska korruptionen som följer i psyket och tankeförmåga hos den som vänder sig bort från sin egen själ (som enligt Henoksboken alltid, under alla omständigheter, är rotad i himmelen) har dikterats av den Store Arkitekten själv, som använder Ljus och Mörker (kvaliteterna Sattva och Tamas i indisk filosofi) för att driva själarna till insikten om att de till sist måste välja. Det finns bara en begränsad tid att kastas runt i passionens (Rajas) mellanzon.

Till de mer gruvliga sidorna av den gamla judiska kosmologin hör predeterminismen: enligt Dödahavsrullarna är hela showen riggad från början till slut. En del själar gavs till Satan redan innan Berättelsen rullades ut över Tid. En del kommer under hela den här skapelsens livslängd att gå Ondskans ärenden. Det ligger inte i människans makt att göra något åt. De behövs som statister (och ibland i historiskt avgörande roller) för att skapa kontrast så att de själar som ännu inte gjort bort sig helt ska ha en chans att välja väg. 

Eftersom även detta universum har en ände i Tiden, finns det naturligtvis hopp för Satans avkomma bortom denna rond. Den oändliga historien går vidare och vem vet vilket manus nobla själar i den 777e himlen just nu skissar på?

*****

Här en bra, rätt kort engelsk artikel - en fördjupning i den judiska skapelseläran från 1 Mosebok, som tydligt påminner om att Vattenelementet är Kaos i den här traditionen, i kontrast med den gudomliga Elden.

Shamayim (himmelen) förefaller vara en sammansättning av Eld (esh) och Vatten (mayim) och det intressanta är att Eld och Vatten kan samexistera - men bara på det gudomliga Intellektets nivå där verkligheten är Tänkt. I den negativa skuggvärlden, fenomenvärlden, bekämpar Eld och Vatten varandra. Åter en tanke som påminner om att Gud arbetar med både en höger och en vänster hand, med både ont och gott.

Diagrammet med världen som en kub överst, är taget från en extremt uppfordrande artikel jag just hittade men ännu inte hunnit läsa: The Mathematical Relation Between God, Metatron and Enoch in the Hypercube. Om det är geni eller dårskap kan därför inte säga (och kanske inte har utrustningen att avgöra skillnaden, för den delen).