Ekmans (mjuka) käftsmäll mot borgarpacket

Jamaicas Pablo Moses, frihetskämpe genom sång.
Bild lånad från den här intervjun.

Jag noterade för några dagar sedan att DN:s Erik Helmerson skrivit en av de skamligaste ledarna någonsin (och det finns några att välja mellan i hans produktion även om man bara tar ett stickprov då och då). Det var ett infamt påhopp på Fidel Castro för dennes livsgärning, som jag i samband med dödshoroskopet naivistiskt sammanfattade som "en rebelledare som ville folkets väl". Det blev just anledning att stavningskorrigera till "folkeNs väl"!

Korrekt historieskrivning tar tid (bläddrande och faktakoll) och när Aftonbladet låter publicera Kajsa "Ekis" Ekmans korrekta motbild till inte minst DN-smörjan, har Väst skenat en bra bit närmare sin ättestupa. Hennes genomgång av Fidels mänskliga och anständiga insatser för de förslavade folken i Afrika kan kännas som ett redan överspelat ämne. 

Men artikeln är den mest läsvärda efter Castros bortgång och vid slutstycket om frihetsledarens lyckade uppror mot den USA-stödda regimen i Angola (numera Moçambique) kom jag, precis som i mitt inlägg om pluttstaten Jamaica och den "kubanska macheten" att tänka på hur fattiga stater hjälper nationer i trångmål medan rika stater som USA enbart verkar se de fattiga som en källa till ytterligare eget berikande. (På det senare ämnet publicerar AB en fantastisk text av Michael Wiehe just efter Ekman-artikeln.)

Frihetsstriden härjade som hårdast i Angola när undertecknad var 15, faktiskt samma levnadsår som han började leta efter karibisk reggaemusik. En av de första artisterna han köpte musik av på måfå (ohörd), var Pablo Moses. Dennes debutalbum "Revolutionary Dream" har sedan årsskiftet 1975/76 tryckts i många nya upplagor, men förstaupplagan saknar en låt som kom ut som singel ungefär samtidigt, och det är den jag börjar bli nyfiken på efter Ekmans text om hur Fidel Castro lätt samlade ihop 30.000 färgade kubanska volontärer som bidrog till Angolas befrielse. 

Ekman säger att mycket av Kubas engagemang för de förslavade afrikanska folken var topphemliga uppdrag, men för jamaicanerna verkar inte den kubanska operationen i Angola runt 1975/76 ha varit någon statshemlighet, åtminstone inte att döma av Pablo Moses singellåt vid den här tiden: "We should be in Angola" säger titeln uppfordrande och man nästan hör honom säga, "vi jamaicaner borde också åka dit, precis som våra grannar på Kuba". Vid samma tid åtnjöt studiobandet Revolutionaries en stor instrumentalhit med låten "MPLA" komplett med smattrande hornfigurer från Jamaicas bästa mässingsblåsare och Sly & Robbie på trumma och bas. Den militanta "rockers"-rytmen var på modet vid den här tiden.

När jag slår upp skivan på musikdatabasen Discogs och vilar blicken på dess olika utgåvor i England, USA och på Jamaica, slås man av hur "Tredje världen" detta är, men vilken vilja som ändå fanns att förmedla eller "penetrera" sitt budskap. På Jamaica heter själva skivetiketten "Penetrate", och det var säkert Pablo Moses idé, han använder ordet i sina låttexter.

Den första engelska upplagan gick det illa för - vanan trogen i reggae-sammanhang vid den här tiden råkade någon ta fel bunt skivetiketter och när upplagan väl var tillverkad ryckte alla på axlarna och gav ut skivan ändå. Muntlig information kunde rätta till saken i en tid och värld dit inte multinationella monster och hutlöst dyr annonsering existerade.

Det här nästan obefintligt lilla brittiska skivmärket E-E Saw misslyckades lika flagrant med en LP-skiva i blankt vitt omslag (inte ovanligt) och som råkade få en singelskivas etikett på sig. Och så kom det sig att dub-mixaren (och numera legenden) King Tubby och hans remixar av sångaren Jacob Miller förblev en väl bevarad hemlighet tills den oidentifierbara musiken slutligen kom ut på CD 30 år senare.

Pablo Moses maning till politisk aktivism verkar ha råkat ut ett missöde även vid "USA-lanseringen" genom ett annat litet gräsrotsbolag. Merparten av titeln tappades bort och låten kallades på första upplagan enbart för "Angola" (rättades till vid andra pressningen):

På Discogs ligger också en påminnelse om vilken anarki som alltid gällt inom den här musikgenren där alla rånar alla. Det var inte ovanligt att producenter sålde samma material till två skivbolag samtidigt (och ibland blåste artisterna på royalties från båda). 

Den här alternativa brittiska pressningen skulle kunna vara samtida med den misskrediterade skivan på E-E Saw. Åtminstone är etikettens namn, Lizzard, just det alias producenten Clive Hunt använde när han agerade som sångartist (och låtskrivare):

Dagens underklassbarn med bara Spotify kommer aldrig att veta vilken fascinerande värld de föddes för sent för att uppleva. Med nätet och allting ett klick bort, mattas man av informationsmängden och själen blir avknäppt och blasé. Men när sådana här sällsynta skivor letade sig in i Stockholms få importbutiker på 1970-talet var det som att upptäcka förlupna skatter från en okänd värld. Genom de här politiskt medvetna texterna - från platsen där det hände saker - lärde sig åtminstone den här bloggaren att inte okritiskt köpa de svenska mediernas vinklingar... Det blev att läsa Afrikabulletinen i skolbiblioteket på lunchrasten. Skolbibliotek som prenumererar på ett allsidigt urval av tidskrifter - existerar det ens i Sverige längre? Har Rovkapitalismen helt slukat det här landet och strömlinjeformat informationskanalerna för sina syften?

Med DN-ledaren från Erik Helmersson som slappt och oprecist i princip kallade Fidel Castro en massmördare gick slutligen skam på torra land. Sverige är ute ur räkningen, det synes fritt fram för terrorister att göra vad de vill med ett folk som VALT att leva i ständig lögn! Som nöjer sig med desinformation och tror det är nyheter. Det fasansfulla kan hända redan innan Nato placerat ut sina missiler i vårt avlånga land (riktade mot Ryssland förstås, i linje med det skämt som är stormaktspolitik). Och hur skulle för övrigt några Nato-baser kunna skydda folket från sammanbrottet som kommer inifrån?

*****

Pablo Moses framträdde i Stockholm på, jag tror det var 90-talet i någon grekisk kulturförenings lokaler. Jag hade sedan länge slutat lyssna till musiken men så viktig hade den här sångaren varit för mig (trots sin magra utgivning) att jag gick på konserten. Moses röst var alltid späd och ljus, rätt ynklig faktiskt, och kontrasten var slående när en bjässe på nästan två meter äntrade scenen med en elgitarr som nästan försvann i nävarna på honom. Första timman gick på sparlåga och när en inte fullt lika frälst polare tröttnade och gick hem - när Babylon lämnade lokalen - vaknade plötsligt Moses till liv på scenen och sade att det var dags att börja med den riktiga musiken. Koincidensen var så total att jag började undra vilka vänner jag egentligen umgicks med. Kunde en mörk själs avlägsnande ur lokalen plötsligt få hela spelningen att lyfta?

När jag idag med den sideriska zodiaken granskar varför just den här sångaren fick mig att skaffa konsertbiljett är kopplingarna inte svåra att se. Bloggaren har en ovanlig kombination av Månen exakt på Tvillingascendenten (i direkt sparringförhållande med den hårda principplaneten Saturnus) och när Måne möter Solen uppstår alltid full upplysning! Pablo Moses är en hejdundrande tydlig födelse i Tvillingarna, men med den klassiska poetkombinationen av Merkurius (orden) och Venus (harmonin).

Men tecknar man istället kartan med sinnelagets Måne som ascendent framträder en annan fascinerande detalj: han har, precis som dagens publicering i AB av Ekman och Wiehe ett ultrastarkt inslag av Vattenelementet, den Vegetativa själen, liv här på jorden som normalt folk uppfattar det. Och det är också Vatten som ger förutsättningar till solidaritet. Både Ekman och hennes grekiska bindning, Wiehe och hans latinamerikanska kärlek - och tydligen också Pablo Moses som starkt identifierar sig med frihetskrigare i Afrika - illustrerar perfekt Kräftan, Skorpionen och Fiskarna i deras "friska" tillstånd, inte som näriga vampyrer utan som djupa själar med mycket empati. 

Pablo Moses horoskop är fenomenalt ur detta perspektiv. Han är en berättare via Tvillingarna men med ett psyke som lyssnar och hörsammar Den Högste, dvs Gud eller Jupiter på helt rätt plats (ur perspektiv av sinnelagsascendenten/1a huset) i det goda 9e huset vilket vissa själar (inte alla) HÖR vad Universum vill med mänskligheten.

På debutalbumets titelspår "Revolutionary Dream" beskriver Pablo just en dröm han har haft och där han förenat sig med sina bröder för att bekämpa en ond regim. "Men just som vi var i färd med att dräpa dess onda ledare, vaknade jag ur min ljuvliga vision", sjunger sångaren med sitt vanliga tillbakalutade jämnmod. Intressant med ett psyke (Månen) martyrens tecken Fiskarna är att så många planeter missgynnar Fiskarna (samhällets olycksbarn). Bara krigaren Mars, psykets Måne och den Stora Välgöraren (Jupiter) är på dess sida (och Jupiter är tekniskt sett bara "neutral" vilket också fungerar eftersom den är en essentiell välgörare).

Pablos krigare (dödare) befinner sig nu stark i Lejonet men i "fiendens 6e hus" och den angriper hans eget psyke. Här är således en kuriös bild som dels tecknar att han har våldsutövandet på sin sida, särskilt då om det handlar om våld mot en fiende som förorättat honom eller hans folkslag. Men på en annan nivå är Mars alltid en olycksplanet så man kan säga att han föds med ett dominant Lejon som framgångsrikt bedrivit aggression mot Månen-i-Vatten, en etnisk grupp som t.ex. det svarta folket. 

Men Gud (Jupiter i 9e) står bi och "äger" denna etniska enklav (Månen i jupiteriska Fiskarna), och Pablo Moses är på sin psykiska nivå fullt medveten om att det är den vita djävulen som är den kriminella i det skede av historien han engagerar sig i. Den dröm han beskriver i sin låt har "täckning" av ett osedvanligt rent vatten i den här sångpoetens horoskop, som på debutalbumet också producerade "Corrupted Man", med en smattrande frasering som måste höras - Moses låter som en kulspruta i sitt fördömande:

You dress up in stiff collar, your pocket full o' dollar...
A corrupted man's heart is the ghetto/
A righteous man's heart is Jah (God's) kingdom!

PS. Wikipedias artikel om Angola motsäger inte oväntat Ekis Ekmans redogörelse och påstår att det inte alls var Kuba utan det kommunistiska Sovjetunionen som låg bakom revolutionen. Det tragiska och långvariga inbördeskrig som följde, utlämnar Ekman eftersom ärendet var att upprätta någon heder åt Fidel Castro i svenska medier. 

Wikipedia nämner dock att landet också är rikt på olja för petroleumindustrin, så det är inte svårt att se hur USA arbetar för att säkra länder vars naturtillgångar de är intresserade av, eller destabilisera regimer som sätter folkens väl framför de multinationella vampyrbolagens vinstintressen.