De som jobbar i låglöneyrken har nästan obefintlig förhandlingskraft och fackförbunden är svaga. Samtidigt som de bevittnat hur bankerna räddades av skattebetalares pengar lever de med stressen som ekonomisk otrygghet bär med sig. … Lämnakampanjens slogan ”ta tillbaka kontrollen” var betydligt mer effektfull än stannasidans varningar om ekonomisk kollaps.
Det finns historiska ögonblick då räknenissarnas världsbild inte är vatten värd och där det, även om de har rätt, är viktigare att så upp för godhetens och humanitetens princip. Tiden har nu kommit att låta den breda medelklassen känna på de brott som de halvt omedvetet möjliggjort, dessa som gött sina liv under de goda marknadsliberalistiska åren har på senare år börjat uppleva förtvivlan över att livskvaliteten i råkapitalismens sista dagar inte längre är som de minns den, att de inte vågar säga något på jobbet längre i fruktan att störtas ned till den fasansfulla underklassen som de byggt hela sina liv på att försöka vara lite förmer än.
Naturligtvis ska Brexit skaka om och få många att trilla av de grenar de nu krampaktigt klänger sig fast vid! En av DN:s tidiga rubriker efter folkomröstningen löd ungefär: "Så här kan du skydda dina privilegier när Brexit nu är ett faktum". Snud pragmatism och inte någon medvetenhet alls om det humanistiskt korrekta i folkets ja till Brexit. Det tidningshuset borde jämnas med marken, så ondskefullt är det!
Jag blir nyfiken på vem Clara Sandelind är, som har skrivit en så väl avvägd sammanfattning för SvD:s förmodat privilegierade läsare. För visst är detta ett moderna bondeuppror mot den repressiva och alltigenom onda överheten, och just ett sådant uppror som den gamle kinesiska statsvetaren Konfucius skulle ha välsignat som enda vägen för att röra om i en gryta som bara förpestar landet och dess bärare, småfolket.
(Om revolutionens legitimitet, se kapitel 49 men även 23 i furstespegeln Förvandlingarnas bok, I Ching eller med pinyin-transkription, Jijing. Kapitel 23 "Borttäljandet" skulle lika gärna ha kunnat heta "Austerity" och överhetens ständiga sätt att låta andra än dem själva genomgå "stålbadet" och allt vad de falska politikerna kallar det när de och de rika inte lyckats styra skutan tillräckligt väl).
Spontant kan man misstänka att det var återkomsten från den 70-åriga fångenskapen i Babylon (Persien var befriaren) som resulterade i en viss kulturkrock sedan babylonierna praktiserat den gamla "härska genom att söndra"-tekniken och flyttat in nytt folk där judarna brukade leva. Intelligentian kom således åter till ett land vars befolkning de inte längre hade något gemensamt med och drog sig därför samman i en intressegemenskap som tids nog också blev en egendomsgemenskap och åtminstone från Mackabéerupproren (tidigt 2a årh. fvt) till en allt mer tilltagande nationalism och upprördhet över hur den ena imperialisten efter den andra förslavade och pungslog landet.
Det är här Jesus kommer in på scenen och fast falskt redigerad att framstå som ett harmlöst våp sin alltid "vänder andra kinden till", har judiske forskaren Robert Einsenman, till en början nästan ensam och extremt motarbetad av kristet bekännande forskare lyckats klargöra historien. Han visade hur en sedan länge utdöd och militant form av judisk nationalism låg till grund för det som vi känner som den tandlösa kärleksreligionen kristendom med dess perverst motsägelsefull fixering vid en ledare upphängd på ett romerskt kors pga. folkuppviglande aktiviteter. Kristendomen är sedan länge döende till följd av att den valde Rom, makten och pengarna, men den ursprungliga judekristna nerven är tillbaka i världen idag. en grundläggande instinkt som kräver moral där Väst levererar omoral.
Det är ingen slump att denna grupp som levde disciplinerad, moraliskt och utan personligt ägande kallar sitt samfund JIHAD ("kommunitet") samma arabiska ord som även inom islam betecknar såväl samhällets omsorg om sina medborgare (något man ser noll av i den globala rovkapitalismens tidevarv) och även spjutspetsinsatserna mot den dekadenta omvärld vilken man söker ersätta med sin egen kultur. Det säger sig själv att dekadenta och sekulära svenskar inte kan annat än se ett hot i det militanta islam.
Tyvärr upplever även bloggaren att verksamheten är primitiv bortom ord, men möjligen är Väst så skyldigt och väl förtjänt av väckarklockan IS. Vi kan bara inte se det, eftersom vår historiska skuld nu är så ofattbart stor att vi faktiskt är på precis samma nivå som de "primitiva" IS-krigarna. Vi har så förblindades av våra smartphones och satelliter som övervakar vårt varje steg så att kapitalisterna - vampyrerna inom vår egen civilisationsform - kan bygga sin hjärntvätt så precis som möjligt och söva oss än ner och göra oss än sämre rustade att förstå vår KOLLEKTIVA SKULD.
Sandelind är som utplånad från det svenska internet men har enligt en äldre artikel om "globaliseringens vinnare och förlorare" i SvD studerat statsvetenskap i stål- och arbetarstaden Sheffield i England. Att därför hitta hennes namn, hon som kallat sig judinna i tredje generationen i Sverige, i ett privat släktregister med domännamns-suffixet ".eu" och som innehåller flera tydligt judiska namn, tar jag som en träff. Åldern verkar stämma också.
Förvisso kan man lätteligen läsa in ett Förintelsens barn i det horoskop som resulterar. Döden (Saturnus) följer släkthistorien (Månen) och är själva historien (Saturnus = Fader Tid, kontinuitet genom generationsskiften). Men här ska framhållas att den negativa polariteten, när den är som bäst, typiskt utmärks av sin negativa kamp MOT saker som är fel. (När den negativa polariteten - Jord och Vatten - går riktigt snett får vi avskyvärda hedonister, girigbukar, materialister - oinspirerande ödlor i människokropp!)
Aktivismen mot ondska i denna värld, ja det nästan generande inomvärldsliga (sekulära) perspektivet är maximalt genom den ömsesidiga receptionen mellan astrologins båda illgörare, underklassens Saturnus och järnarbetaren och krigaren Mars. Dessa två binder samman dödens Skorpion och makthavarens Stenbock på ett sätt jag inte sett sedan jag läste britten Paul Mason - arbetarson i flera led tillbaka framhåller han i "Postcapitalism" på ett sätt som påminner om hur Clara deklarerar sin judiskhet i numeriska termer och åberopande Fader Död (Saturnus) - "hårda världsliga fakta".
Jag noterade i inlägget om Paul Mason hur hans horoskop utmärktes av just de två tecken vi nu hittar hos Clara Sandelind. Den här kvinnan har uppenbarligen har social agenda när hon framträder i SvD. Heder åt denna tidning som ger plats åt röster som slyngeln Wolodarski i DN troligen är högst besvärad över att de är judar liksom honom. Men vad om Sandelind är en borgare och inte socialist i själ och hjärta?
I inlägget om Mason kontrasterade jag honom med en av SvD:s ledarskribenter, Ivar Arpi, som OCKSÅ är en kombination av Skorpion och Stenbock! Jag tror det är förspilld möda att söka separera och förklara varför den ene blir si och den andre så när klockslaget är okänt för alla de inblandade.
Intressant nog är bloggarens favoritson från Sheffield (där Sandelind studerade statsvetenskap), sångaren och låtskrivaren Richard Hawley, som OCKSÅ kombinerar Jord och Vatten på samma dominanta sätt. Han har ingen Förintelse att traumatiserat hänga fast vid, generation efter generation och kanske återfödelse efter återfödelse. Men likväl uppvisar han en mer än lovligt markant dödsdrift då han återkommer till havet och döden om och om igen på sina skivor. Är det för att Sheffield har haft sin beskärda del av fiskare som aldrig återvänt till landbacken - elementen Vatten och Jord i deras två mest handfasta bemärkelser?
Denna närmast tjatiga enspårighet (som också märks i den här bloggens envisa repetitioner av vissa teman) kan spåras tillbaka till antingen Stenbocken eller dess härskare Saturnus. Hos bloggaren en Saturnus i gradexakt opposition till ascendenten men hos Clara Sandelind alltså ett psyke som är helt bräddfylld av Döden och där den ömsesidiga receptionen med en "upphöjd" (extra stridbar) Mars i Stenbocken gör "död och hackordningstänkande" till en kosmisk rebus hon lär slita med att söka lösa genom hela detta liv.
Situationen underlättas inte genom att hon också har den ovanligt tydliga kombinationen av dödlig och avvisande Skorpion och den inkluderande Vattumannen för ett saftigt "socialt ustötningssyndrom". Det är denna platoniska "form" eller princip som får henne att engagera sig så i antisemitism och andra former en social grupps negativa särbehandling av en annan.
Att Venus i Vågen är en perfekt vacker berättelse om social jämlikhet hjälper nu inte när den hamnat i 12e huset för offer och förluster. Denna tragiska förlust av mänsklig närhet och idealistisk kärlek resulterar när Skorpionen tar över den östra horisonten som här sker på den "psykiska nivån" (Månen). Men eftersom också intellekts Merkurius hamnat i 12e finns uttrycksförmågan att beskriva slaktoffrets sida av saken, vilket Sandelind tycks göra med precision av denna den första SvD-artikel med henne jag stött på.
Man skulle kunna vända på saken och säga att för en Skorpion att ta kommando (som i 1a huset) krävs att den offrar och skoningslöst slaktar all den mänsklighet och humanitet som Vågens tecken representerar. Vi får då en själ som valt att vandra monstrets väg i detta liv, ett rovdjur som tänker med reptilhjärnan och definitivt tar de råa kapitalisternas och imperialisternas sida. Åsa Linderborgs tillrättavisning av krigsprofitören Carl Bildts för hans direkta lögner innehåller inget nytt, men jag fascinerades av artikelns porträttet av Bildt. Det behövdes bara lite photoshoppande för att framhäva hans Skorpionascendent och den i grund bestialiska natur han välsignat Sverige med.
Här är maktelitens gamla romerska ideal, hänsynslösa och grymma realpolitiker. Romerska Caesars älskade kraft och duglighet och Bildt har som synes sedan länge varit djupt hypnotiserad av Ondskan själv! Man blir sådan om man absorberar för mycket av den varan, särskilt om man har "svampigt" Vatten i horoskopet. Detta är nog det mest inbillningssjuka elementet av dem alla.
Jag misstänker att SvD:s ledarskribent Ivar Arpi är på väg mot ett helt demoniskt psyke, medan, som jag påpekade i jämförelsen med Paul Mason, arbetarsonen har en godhet i blicken som helt slocknat hos vissa. Denna godhet tillskrev jag Masons generöst tilltagna förankring i den positiva och upplyftande Elden, så vad man ska säga om Clara Sandelinds förmåga att lyfta andra blir lite osäkert. Inte en enda planet i Eld men dess mer av den kylslagna rationalismen (Luft + Jord).
Nå, hennes sak tillhör den Goda Sidan, och det är intressant att hon i efterhand sökt bekriga Jan Guillou. Sammanför man deras kartor som naturlig zodiak (fokus på zodiaktecknen som idéer) finner man att de verkligen är kallade att gyttjebrottas!
Eftersom Sandelinds födelseklockslag är okänd vore det tanklöst att göra en sak av att hon och Guillou faktiskt har den klassiska "kärlek börjar alltid med bråk" mellan sina himlar: den nästan gradexakta matchningen mellan mannens Venus och kvinnans psyke/Månen i hatets och vämjelsens Skorpion kan mycket väl vara en viss men bara vag "kombination" snarare än en klockren "konjunktion".
Men givet Guillous kända födelsetid (som ger honom det skrivna ordets och den rena logikens tecken Tvillingarna i öster) kan hans Måne placeras exakt och nu uppstår definitivt en perfekt parmatchning mellan hans sinnelag och hennes solära intelligens! Jag skulle tro att Guillou låtit sig påverkas av kvinnans protest mot hans arrogans, även om Guillous Sol i Stenbocken - den arroganta maktspelaren - naturligtvis aldrig medger något sådant.
Missa inte hur Guillous själva uppenbarelse (Solen = själen eller vår innersta identitet) retar gallfeber på Sandelind eftersom HENNES maktaspirerande Mars befinner sig där. Alla maktkåta individer (särskilt kvinnor) vill utmana tolvtaggaren Guillou!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar