Marcus Birro & ordvändningarna

Krönikören och poeten Marcus Birro är en person vars vardagliga betraktelser lämnar mig helt oberörd. Fast jag har Tvillingarna stigande i öster och härbärgerande Månen (mottagligheten) - och därmed borde vara den perfekta mottagaren till Birros Sol-Tvilling och vad än den kastar sitt ljus över. Men det fungerar inte.

I hans senaste krönika stannar jag vid slutknorren och bara undrar...

Döden är bara en lismande halt hyena. Kärleken är alltid starkare.
Expressen

Vad? Säger inte den indiska visheten att "den som på 'här' och 'där' gör en åtskillnad, går från död till död"? Kärleken är ju döden och vice versa.

Jag ser en möjlig ingång till beskaffenheten i detta psyke i den starka dikotomisering som det här merkuriala Lufttecknet drar över allt den nuddar vid (Merkurius andra tecken, Jungfrun, har också samma teendens).

Det tillhör medvetandets logiska nivå att inte kunna se helheten utan befinna sig i en liknande position som de tre blinda människorna som fingrade på en elefant utan att få rätsida på vad de hade stött på eftersom de beskrev sina intryck på så skilda sätt (snabel, svans, buk).

De tre männen hade problem eftersom det var tre upplevande subjekt. Vi har mer tur eftersom vi är ett subjekt som relaterar till sändebudet Merkurius. Likväl kan bara förstå genom att Merkurius rör sig från en position till en annan och vår förståelse växer successivt fram genom Merkurius otaliga ögonblicksbilder. (Men de här leveranserna fordrar förstås att vår Måne fungerar som inre spelplats, så att förståelsen tar form i ett och samma kärril, på en och samma scen.)

Här gör Birro ett dubbelfel. Först genom att likställa kärleken vid fysiskt liv, något som bara en ateist skulle göra. Det säger sig självt att det ateistiska perspektiv skapar problem där inga egentligen finns.

Fascinerande nog tycks inte Jupiter hemma i härskarläge kunna avhjälpa den här tendensen till hårklyveri och split på zodiakens motsatta sida. Vad Jupiters eldar här gör är att elda upp psyket till utmattningens gräns, så att tankarna springer som skottspolar hit och dit och söker efterlikna det som för en genuin jupiterian är en enda intuitiv kognitiv akt som omedelbart fångar in och totalt förstår helheten. Jämför med andeskådaren Swedenborg som bebodde Skytten!

Det andra problemet på himmelen är det samma som gör Birros ömhudade natur till en av hans mest frekventa ämnen, vare sig han lägger ner sin blogg efter personangrepp eller liknande. Månen i Kräftan är ett "rent" budskap som säger: här är jag, måltavlan, skjut på mig, jag kommer garanterat att blöda. Kräftan är naturens sårbarhet precis som motsatta Stenbocken är fullständigt ogenomtränglig (och opsykologisk!).

Med ett sinne av typen lidelsefyllt Vatten (Rajas guna - där lidelsen också är det som ger upphov till lidandet) och såväl Sol som Merkurius i Luft, har vi uppenbart en variant på det sociala utstötningssyndromet fast dissociation eller slirandet mellan känslor och ord verkar vara den bästa beskrivningen, poet som han är. Månen i härskarläge i Kräftan är det naturligt patologiserande sinnets placering och därför måhända väl lämpat för diktare.

I just den här krönikan ser man dock bristen på kraft i ett språk som saknar verklighetskontakt: efter att ha blivit nykterist tar (sic) Birro ett återfall som varar i "sju hemska dagar". Verklighetsförankringen och känslan för uttrycket i temporala beskrivningar är inte stark för den som är alko en ynka vecka! Carl-Gustav Jung (Sol-Kräfta) odlade villigt ett psykotiskt gränslandstillstånd i SJU ÅR för att djupna som psykolog!

Birro föddes under den ljumma placeringen för Saturnus i materialistiska Oxen, vilket gör att vardagsrealisten binder det inre sinnet och känslorna till föremål och vardagliga företeelser - vilket kanske är vad som får mig att gå vidare när jag ser en Birro-krönika. Jag behöver inte både leva det trista socialrealistiska livet och sedan sitta ner och läsa om det! Alex Schulmans landning i "verkligheten" som bloggande snällpappa, är också ett vittnesbörd om hur Jord/Vatten faktiskt bildar tvättäkta vardagsrealism.

Undertecknad, med 5 planeter i Luft och bara 1 i Jord, upptäcker att Birros markant kommunikationsbegivna natur (4 viktiga planeter i Luft) pratar om något helt annat, om det som Mån/Saturnus-bindningen representerar. Alltså skiter det sig fast vi ser ut att vara barn av Luft båda två.

Astrologin visar att vi bildar små läger, där lika barn leka bäst. Det finns givetvis mängder av horoskop som har antenner som bättre plockar upp Birros skirt pastellfärgade vardagsbeskrivningar. Månen i Kräftan är en romantiker, och Saturnus i Oxen garanterar att den här själen inte naturligen kommer att lyfta bortom de små vardagsdikotomierna. Tvillingarna - springpojken och informatören - har tagit sig en menial uppgift här.

I dialogen Gorgias återberättar Platons en berättelse som han genom sitt språkrör Sokrates intygar att han uppfattat som en berättelse om verkliga ting, om hur saker förhåller sig. Mot Birros surrande över den nedriga döden och naiva försök att hålla kärleken obesudlad från verklighetens förhållanden, kan vi ställa orden från västerlandets store skriftställare:

Döden, det är min tro, är i själva verket inget annat än åtskiljandet av två ting från varandra, själen och kroppen. Och efter att de har separerat förblir var och en i ett skick inte mycket värre än medan person var levande. ... Om människan t.ex. hade en storvuxen kropp (medfött eller genom näringsintaget, eller bådadera) under sitt liv, kommer liket efter dödens inträde att alltjämt vara storvuxet. ... Med ett ord, hur än människan behandlade sin kropp medan hon var i livet kommer alla märken efter denna behandling, eller de flesta av dem, att vara synliga även en tid efter dödens inträde.

Och jag tror att samma sak, Kallikles, gäller också för själen. Allt som ryms i själen kommer att vara uppenbart efter att den har klätts av naken från sin kropp, både de ting som är naturliga för den och de ting som har hänt den, ting som personen kommit att härbärgera i sin själ som en följd av sin strävan efter sina olika målsättningar.

Så när de [själarna] anländer inför deras domare ... bringar denne dem till ett stopp och skärskådar var människas själ utan kännedom om vem den människan är. Mången gång har han "greppat" den store konungen, någon småkung eller potentat, och noterat att det inte funnits någon som helst sundhet i själen hos någon av dessa, utan att den hade blivit grundligt piskad och täckt av ärrvävnad, resultaten av mened och orättfärdighet, ting som inpräglats i själen som en direkt följd av den människans handlingar.

Allt var förvrängt som ett resultat av bedräglighet och tomma åtbörder, och inget var upprätt, helt och hållet för att själen hade närts utan Sanning. Och domaren såg att själen var fylld av distorsion och fulhet på grund av överdrifter och lyx, arrogans och bristande återhållsamhet i alla dess handlingar. Och när han sett det, avfärdade han den här själen i vanära och sände den till övervakningshuset, där den hade att invänta genomlidandet av sitt lämpliga öde.

Gorgias 524b-525a (min snabbövers.)

Det ska bara tilläggas att Platon såg berättelsen om själens irrfärder i grunda människors psyken och kroppar inom ramen för reinkarnationsläran.