Saturnus är inte Satan

Envisa traditioner jämställer Saturnus med Satan, så också den här bloggen i inlägget "Lana Del Rey och USA:s psykologi som suicidal instinkt".

Det här oskicket som jag erkänner mig skyldig till går tillbaka på vissa utföranden av Tarot-korten där Saturnus symbol kopplats till kortet Djävulen. Men det mesta tyder på att det här är en förenkling av en demonologi som var mer nyanserad för 2.000 år sedan.

Men låt oss gå till de historiska källorna - en representativ gnostisk text från, troligen 200-talet, men som kan gå tillbaka på äldre judiska källor.

Det är i "Härskarnas natur" (alt. "Arkonternas hypostas") från Nag Hammadi-fyndet (1945) man hittar en ovanligt koncis variant på gnostikernas lustfyllda omskrivning av skapelseberättelsen i Första Mosebok. Här utropar sig Samael, Den Blinde, som den enda guden, förutom vilken ingen annan gud finns. Han kallas i vissa texter Yaldabaoth. 

Men min redogörelse i "Lana-texten" behöver preciseras och korrigeras en smula. "Härskarnas natur" klargör att det är ett feminint väsen i Guds himmelska värld som utan en manlig partner försöker skapa en egen värld ("kvinna, håll dig på din plats"). Resultatet blir ett väldigt mörker, ett "aborterat foster" och tar sig ett eget liv, med ett monstruöst lejonansikte. Detta var ett väsen som bestod av enbart mörk materia. Ingen ande fanns här. 

När monstret (det jag med den romerske filosofen Plotinus kallade Alien, Inkräktaren i det tidigare inlägget) blickade omkring sig, enligt den gnostiska texten, såg han en ändlös utbredning av enbart materia. Så mycket för naturvetaren Aristoteles, som hävdade att pur, ond materia är en abstraktion, omöjlig att förnimma. Gnostikerna mytologiserade friskt och Satan - vilken är den korrekta benämningen på denne Samael, denna rena Negation av (eller negativa motbild till) den verkligt existerande himmelska världen - är tydligen kapabel att förnimma den intighet som materien är. Satan tittar på sin egen kropp - ren materiell utbredning - och ropar triumferande ut att han är den ende guden.

I det nämnda inlägget kallade jag Satan för Moder Jord, men det var att hoppa ett logiskt steg i berättelsen. Det är den här planetens herre (ja, hela denna världens herre, vårt solsystems herre) vi talar om och Moder Jord är således hans "fotapall" - i linje med gnosticismens förvandling av Bibelns Gud till Satan, baserat på deras konsekventa syn på materien som ett aborterat och vanställt missfoster jämfört med själens verkliga, himmelska hem.  

Moder Jord är nu inte helvetet självt men väl dess förgård och det är den hellenistiska astrologins andra hus (motsvarande Oxen eller Tellus) som påminner om det genom sitt namn: Porten till Dödsriket. Här är själen "död" medan materien regererar.

Moder Jord ÄR således inte Den Blinde, som jag felaktigt påstod. Lucifer, för att använda en besläktad myt, ligger ju nedstörtad i Hades understa regioner, i Tartaros. Men som den onda stjärnan Algol i antik astrologi antyder, verkar Satan uppenbarligen nedifrån sina djup av Ren Negation, materiens totala förintande av den andliga medvetenheten, och det är därför Jesus varnade för "denna världens herre". 

Så snårig är emellertid demonologin att jag inte lyckats förstå om de ideologiska kretsar som formade Jesus tankar faktiskt likställde Dödahavsrullarnas Belial med Satan. Den onde Belial, som snärjer människans själ med inte minst trånandet efter pengar, kan vara en mindre figur på Mörkrets sida, en delaspekt av Lögnens ande i dess eviga envig med Ljusets ande (i bland företrädd av ärkeängeln Mikael).

Jag hade förstås fel när jag skrev att Samael, Den Blinde "bara trodde sig vara världsalltets skapare". Det berodde på att jag skrev från den konventionella mytologiska uppfattningen om Gud, Skaparen, och inte den gnostiska. Men ska man vara strikt är Satan materiens herre och denna i grunden iskalla och frigida värld som genom hans regim slår dövörat till de högre verkligheterna. Materialismen och jakten på pengar regerar totalt i vår egen tid.

När jag "länge misstänkt att det är Saturnus i sitt negativa (världstillvända) härskarläge i Stenbocken som representerar den här 'närmast mänskliga' arrogansen" (hos Samael) är detta direkt fel. Och, således, ett mycket vanligt fel. Satan ÄR INTE Saturnus. Såvida man inte kallar Saturnus för "materiens princip" vilket inte är en helt ovanlig benämning.

Men enligt den gnostiska "Härskarnas natur" (med vilket menas världshärskarna - planeter och väsenden ovan eller bortom planeternas nivå) är det Satan/Samael son Sabaot som är den sjunde sfärens härskare! Ordet känns igen i den svenska bibelstavningen "Herren Sebaot"! Och denne Sabaot/Saturnus hatar sin egen far Satan och är således en förhållandevis god snubbe för att vara en av världshärskarna!

Men det krävs att den feminina Zoe/Livet (en annan gnostisk figur med hemort i himmelen) trotsar Satan och manifesterar sig som en ängel av Eld och kastar Satan ner i helvetet för att Sabaot/Saturnus ska vakna till sans om om att han brås på ren och skär Ondska! 

Så det är kanske inte så konstigt att jag - och många andra - slarvigt rört ihop symbolerna för det ontologiskt onda (ondskan som inte bara en "brist på godhet" utan som en verklig och aktiv kraft, med en egen intelligens och sina egna destruktiva planer).

Man kan förstås jämföra den här judisk-hellenistiska traditionen med indisk astrologi där Saturnus verkligen inte verkar vara mycket att hänga i julgranen: Visserligen herre över Luften (andarnas herre!) men till sin natur mörk (Tamas guna). Kung över en spöklik andevärld vill det tyckas, inte helt olik sin roll som Liemannen och därefter Döden. Andevärlden är inte i himmelen, den tycks befinna sig i Luftelementets våld. Därför betydelsen av att kunna höra skillnaden på inre röster (andar) som den kristna aposteln Paulus insisterar på?

Ett lite senare gnostiskt verk, Pistis Sophia, låter i fiktiv form den uppståndne Jesus föreläsa om fördolda ting. Bland annat om den tortyr syndiga själar utsätts för och som administreras av de fem onda arkonterna (härskarna) i "luftens region". Jag har inte läst den här texten och vet inte vilka fem av de klassiska sju planeterna som kan tänkas utföra tortyren... 

När bloggen talar om Saturnus som "själens form", vilken själ talar man då om? Saturnus innan Sabaot ångrat sitt sataniska arv eller efter? En Saturnus helt vänd mot världens materiella strukturer eller en Saturnus som blickar inåt och upptäcker att han på mödernet kommer från den eviga, himmelska världen, fastän hans mor, Pistis (Tilliten) gruvligt misstog sig i sin tilltro till förmågan att skapa en egen värld i den himmelska världen. Det var det här försöket som ledde till ett aborterat foster som gav upphov till Mörkret, förstadiet till världen av tid och rum.

Pistis är en delaspekt av den för gnostikerna feminina Sofia eller Visheten (Chokmah) som (den konventionella judendomens) Gud har vid sin sida och genom vilken han skapar. På något sätt hänger den gnostiska skapelseberättelsen nära samman med den judiska kabbalan där det himmelska riket uppfattas som femininum (både namnen Shekina och Malkut används för den tionde sefiran/principen). På något vis sprack "kärlet" enligt vissa riktningar inom kabbalan, och den materiella världen blev därefter till. Detta verkar vara en exakt parallell till Pistis misslyckade försök att göra något på egen hand. 

Den tionde sefiran "Riket" skulle mycket väl kunna vara den feminina Oförstörbarheten som skymtar just i början av "Härskarnas natur", innan Pistis drullat till det. Oförstörbarheten kallas i andra gnostiska texter Pronoia (Hon som vet i förväg), och det stämmer väl med Guds Shekina eller himmelska värld, att den ser in i vårt lilla råttuniversum och "vet i förväg" det vi inte kan se eftersom vi är bundna att uppleva allt en filmruta i tiden, slavar under Saturnus - tidens herre.

Det kabbalistiska trädet har använts till allt möjligt. Förutom att indikera strukturen före den fysiska världens tillblivelse ser man ofta trädet dubbelexponerat på en människa i meditation, som en påminnelse att människan är ett mikrokosmos, och att makrokosmos i sin tur bottnar i principer som gäller före det att tid och rum tar kontroll över vår upplevelse.

Här är mitt bidrag till avdelningen dubbelexponeringar: en slipad safir och det kabbalistiska trädet med dess tio sefiras, sefirer, sefirot eller hur man nu ska bilda en pluralform på svenska...

S-F-R eller sefer betyder "bok" (och underförstått, bildning) på hebreiska. Längre än så sträcker sig inte min bildning, men det är knappast en slump att diamantslipning är en judisk tradition med långa anor. T.o.m. i den här konsten döljer sig troligen en kosmologisk hemlighet.