Ännu en obegåvad ateist-zoolog

När jag börjar titta på den religionshatande zoologen Richard Dawkins samtida och äldre föregångare inom naturläran börjar ett mönster framträda. Det inbegriper den subjektivistiska Väduren som är det kanske sista tecken man ska vända sig till om man vill höra den opartiska sanningen i en fråga. De är bra på mycket, men Väduren såsom egoperspektivet är per definition utestängt från opartiska diskussioner. Romarna ville inte ens ha krigaren Mars altare inne i Rom utan det fick stå en bit utanför staden. Så lågt i aktning stod det blinda raseriets gud. 

Men det kanske är passande att hitta Väduren eller en prominent Mars hos evolutionsbiologerna som ju enbart sysselsätter sig med naturens "urvalsmekanismer" - läs: naturens brutala slakt av tallösa exemplar i dess blinda och helt meningslösa trevande efter en "bättre anpassad" ny livsform. Darwinismen är en troslära som alla andra och passar perfekt människor som är lite störda i psyket.

De ateistiska biologerna kan vara blodtörstiga bestar som just lärt sig sublimera mindre angenäma tidigare liv på jorden genom den fiktion som darwinismen är. De har hittat en kanal för att vara sig själva men ändå på ett samhällsrespekterat sätt. Själens väg genom evigheten är som den dialektala triaden, tesen, karmisk motreaktion (antites) och så en tredje återfödelse i en syntetisk lösning på de tidigare excesserna.

I praktiken fallerar naturligtvis alla vackra scheman. Hypnosterapeuten Michael Newton visade under trettio års arbete med klienter att själar är unika - han mötte fall där individerna verkligen trasslat till det för sig och återupprepade vissa motiv i liv efter liv efter liv, som tjurskalliga getter som oupphörligt stångar mot samma staket. Intelligensens andliga duva kan aldrig sänka sig ner över huvudet på den som just är fast i ett komplex.

Förutom de stickprov på ateism bloggen gjort i det förflutna föll mina ögon nyligen på Peter Atkins och strax därefter Richard Lewontin. Öppna gärna dessa två horoskop (i egna fönster) för enkel jämförelse med den senaste zoologen jag fastnade för i John C. Lennox bok "God's Undertaker - Has Science Buried God?" - helt och hållet för att hans uttalande är så totalt mentalt obalanserat och arrogant:

"What is man? The Point I want to make now is that all attempts to answer that question before 1859 are worthless and that we will be better off if we ignore them completely..." (s.88)

Simpson föddes 1902, när den nu döda materialismen stod som högst i kurs (ingen hade ännu fattat dynamiten i Max Plancks nya upptäckter inom fysiken!) men generande nog är det precis så här svenska ateistklubben Humanisterna, med dess tydliga favorisering av biologin, fortfarande låter. Det är som om de aldrig läst på vad som hänt sedan Arternas uppkomst...

Arrogansen ligger i viljan att kasta bort all historia, allt mänskligt vetande före Darwin. Det är som arrogansen slog fäste i västerlänningen från och med Upplysningen och franska revolutionen, då man plötsligt trodde att varje framsteg krävde mänsklighetens totala blackout och övergivande av också sådant som faktiskt fungerade.

Som redan den här lilla bloggen visat med anspråkslösa statistiska tester av astrologin talar ett och annat för den här ålderdomliga läran. Den är, det ska gudarna veta, inte längre "vetenskapens framkant". Nya intressen har fört forskare mot andra frågeställningar. Det intressanta är att dessa unga entusiaster har sådant behov att söka ogiltigförklara eller trampa ner allt som inte roar dem för stunden. Det är som mänskligheten som helhet aldrig växer ur en del beklagliga drag i barnpsykologin...

Kan man gå längre och likna t.ex. Humanisterna vid rent onda krafter som t.ex. Stalin? Båda saknar grundläggande mänskliga värderingar och fast de kanske bedyrar sin humanitet så de tror sig själva vill de inget annat än göra utrensningar. Det är någon ond demoniska blodstörst som driver dem - och det verkar faktiskt vara som om myten om naturens eller djungels urval av de värdigaste gjort dem besatta!

Och dessa dårar tror verkligen sig själva om att vara de värdiga. De är Hitlers i ny slimmad förpackning, de har lärt sig något av historiens misstag och gör som Jimmie Åkesson, kammar håret och skaffar sig en snygg kostym. Men de demokratiska åsikterna innehåller något annat där djupt under ytan...

Går man då till George Gaylord Simpsons horoskop så har vi den här igen för tredje gången på kort tid, den havererade Väduren. Vid Lewontins himmel stojade den för sig själv, men här, som i fallet Atkins går problemen otäckt djupt i själen, för Månen i den mentala balansens tecken är inbegripen.
 

Kemisten Peter Atkins slog mig som en riktigt otrevlig typ vilket inte förvånar eftersom han är god vän med Richard Dawkins, och i både hans och fallet Simpson hittar vi materialistmens och diktaturens planet Saturnus i samma tecken som religionens och filosofins signifikator. Eftersom Saturnus dominerar såsom den sjunde och riktningsgivande kretsen determineras Jupiter i vilken slag av filosofi den förmår förstå sig på och omfatta. 

Man kan säga att den kontraktiva Saturnus sänker taket högst väsentligt för den Jupiter vars uppgift det är att se långt. Faktum är att jag börjar ana att det är detta eller liknande förhållanden jag syftat på när jag rakt ut frågat om ateister har ovanligt låg intelligens.

Bottennivån torde vara nådd med dem som har oturen att födas då Saturnus här hemma i härskarläge i naturvetenskapliga Stenbocken och Jupiter går vilse in i samma tecken. Det senare missödet noterar astrologin genom att säga att filosofin här lider sitt "fall" (från sann tankehöjd) och underställs förnuftsprincipen.

Filosofen fastnar under Saturnus krav på "rätlinjigt förnuft", vilket är en långt lägre form av intelligens än Jupiter själv representerar. Högre medvetande är helt enkelt inte en möjlighet för dessa individer och innerst inne vet de om det. Kanske därav den snåla och fordrande tonen närhelst Jupiter passerar detta saturniska tecken som representerar svält och fattigdom.

(Naturligtvis kan den tendensen delvis avhjälpas av t.ex. en Venus som "sockrar" bättre, men filosofin är död hos dessa själar och det tycks vara något av deras karma, deras väg genom många liv som lyser fram i den här graverande usla - rent tekniskt - placeringen. Det förvånar t.ex. inte det minsta att hitta Jupiter i Oxen hos Humanisternas ordförande. Vad gör filosofins planet i det tecken som inte ens tänker utan representerar en instinktiv identifikation med sinnesinstrycken?

Jo, jag vet att religiösa människor föds med Jupiter i Jord, och jag har tidigare föreslagit att det är religionens yttre former som attraherar dem, ungefär som rasistpartiet Sverigedemokraterna känner sig hemma med hembygdskläder sedan några dagar - till Sveriges hembygdsföreningars berättigade harm! Man väljer ut en fysisk form och låter det fysiska verka inåt i hoppet om att något ska hända (vilket mycket väl kan se, tron kan försätta berg).

Jordelementets former har således något rogivande över sig och "kyrksamhet" eller läsande om helgon och andra doxologier har naturligtvis sin uppbygglighet och effekt. Men det är inte detta som Jupiter, religionens astrologiska signifikator ytterst sätt handlar om. I dess "rätta element" - Elden - är Jupiter den brinnande busken som DIREKT TALAR till Moses. Den är en förödande påtaglig realitet, den är Anden som vaknat till liv i människan, den är Paulus, "Nu är det inte längre jag som lever utan Kristusanden som lever genom mig".)

Se även inlägget "1985 - bra år för krigsdårar", där jag kort och i annat sammanhang just diskuterade just den kombination av Saturnus och Jupiter i Stenbocken som vi här hittade hos G.G. Simpson och som så olyckligt kombineras med Väduren till en hysteriskt egenmäktig subjektivitet och därtill med psyket i obalans (Vågen).

Notera vilken ofattbar klasskillnad på den här Venus i egocentriska Väduren och hos den nobla astronomen och gudstroende Alan Sandage, där en perfekt Saturnus varsamt tar kontroll över Venus sämre sidor så att horoskopets goda ingredienser får fritt spelrum. Hos den arroganta zoologen Simpson ingriper inte Saturnus alls utan kombinerar sig med Vågen för det torra och oftast inomvärldsliga rationalistsyndromet, som sällan är speciellt inspirerat.

Tänk vad vi spelar våra yrkesroller väl på dagtid. Vi har många totalt sjuka människor omkring oss vilka lärt sig hålla igen, men där horoskopen avslöjar vilka vettvillingar de skulle visa sig vara om de inte hade strikta protokoll att följa i sitt arbete. Och det kanske det de är, evolutionsbiologerna: spritt språngande galna. Det enda som håller dem på bana är sin trångsynta världsbild genom vilken alla den naturens aggression läcker ut och som är en del av deras egna psykens patologiska tillstånd snarare än någon egentlig defekt i naturen. 

PS. Bloggen är så full av material att jag sedan länge tappat överblicken. Här skulle många trådar kunna knytas ihop, som t.ex. den tidiga upptäckten av ekobrottslingar och deras benägenhet till placeringar i Väduren. Kanske är dessa släktingar med evolutionsbiologer som inget hellre vill än förneka existensen av en Gud.

Den kriminelles trots mot en objektiv ordning och morallag i skapelsen kanske kan ta sig olika uttryck? En del skiter i ödeslagarna och stjäl, andra söker ett arbete där de försöker övertyga sig själv och andra att det inte finns någon "mekanism" i tillvaron som håller koll på människan. Hursomhelst hör vi ett mycket litet och omoget barn bakom den typen av "fromma förhoppningar": Vädurens arketyp.