Vilse i cyberrymden (del 2)

I första delen uppmärksammades ett P1-program som via kulturtyckarna Alexander Bard och Isobel Hadley-Kamptz frammanade ett framtidsscenario med den ständigt uppkopplade "nätokraten" som alltings mått.

Bard presenterade den ständigt uppkopplade människan som "schizoid" (fast med positiv valuering) - en människa i avsaknad av ett egentligt sammanhållande jag, en hoppjerka som byter roller och identiteter på nätet som erfordrat.

Isobel fyllde i med subjektivistiska impressioner av en jag-kärna - produkt av den fysiska hjärnan och därför icke-substantiell, overklig - och hur detta imaginära jag fullständigt upplöses på webben så att man blir en liten nod i ett sammanhängande helt.

I denna miljö har nu "den gamla människan" (hint: aposteln Paulus) avlastat sig delar av det tyngande kunskapsbagaget och kravet på ett hederligt dagsverke genom att helt sonika släppa lättillverkade omvärldslänkar i sin text. Enkelt för nätokraten själv men enorma mängder arbete lastat på läsaren som vill kunna förstå den kontext kommunikatören själv lever i men avstår från att ens i destillat förmedla. Allt för att inte tappa sitt självförglömmelsens rus i nätets oceaniska symbios mellan de kommunicerande (pladdrande) noderna.

*****

I den här fortsättningen ska jag peka på hur perfekt de båda givit uttryck för sitt astrologiska soltecken (enligt den gamla sideriska zodiaken). Solteckensastrologin har med rätta blivit bespottad på grund av det banala sätt ämnet hanteras av de flesta astrologer i veckopressen. (Och att zodiaktecknen ligger 4/5-delar snett gör inte saken bättre.)

Men soltecknet är på en djupare nivå det man kan kalla själens "livsuppdrag" för detta besök på jorden. Zodiaktecknet kan liknas vid en av Platons Idéer eller Former. Den har en enorm kapacitet att gestalta sig på olika sätt, tack vare mötet och kombinationen med andra former, men när man ser varthän människan tycks vara på väg i tanke och gärning, ser man det sideriska tecknets som en slags målsättning. Det här inlägget illustrerar t.ex. perfekt undertecknads Sol i Vågen: ständigt dessa avvägningar, gärna jämförelser mellan två personers uttryck av samma tema! Hela mitt liv har styrts av samma grundmotiv!

I den mån Alexander Bard ens tänkt på sig själv i termer av astrologi tror han säkerligen att han är Vädur, en egostark pionjär, stridbar och äventyrslysten. Ingen kan förneka att det går att uppleva honom sådan. Han har startat åtskilliga lyckade projekt, var i yngre och mer uppvarvade år faktiskt kanske lik en uppbrusande och hetlevrad Vädur i debattsituationer. Nu har han lugnat sig. [Se korrektion i kommentar nedan.]

Den ålderdomliga sideriska zodiaken, som följer tidsåldrarnas ständiga rörelse, gör Bard till medlem av Fiskarnas tecken, ett jaglöst och kluvet dualt tecken. Ta en titt på hans kufiska dubbelslips på fotot ovan! Är det inte två döda sillar som hänger där? Fiskarnas arketyp verkar genom honom och han är kanske inte ens medveten om det!

Och med insikten om att hans solära livsuppdrag är hävdandet av kaosprincipen (inget "jag" som håller ihop människan) blir plötsligt hans lovsång till den schizoida människan glasklar! Det är Fiskarna som förbehåller sig rätten att glida in och ut ur allsköns roller utan att egentligen investera sig själv i någon av dem.

Från Wikipedia lär man om att han varit manlig prostituerad, skivdebuterat som kvinnan Barbie (cross-dressing) och satanist. Själv med fragment av europeiska liv några hundra år tillbaka i tiden, reagerade jag med oerhörd förtjusning för några år sedan då jag såg hans grupp BWO och hans tidstypiska dräkt med högt krås - bara ännu en roll i Fiskarnas ständigt pågående maskerad.

Att det finns väduriska drag i personligheten stämmer visserligen: se den ohyggligt narcissistiska Venus i egoprincipens tecken. Så i en annan vinkling av hans intresse för kostympajaseri kan man notera det astrologiska egenmäktighetssyndromet där barnet Väduren hamnar i clinch med auktoritetsgestalten Stenbocken - två pushiga och påstridiga tecken som båda vill sätta dagordningen.

Stenbocken är välkänd för sin formalism och betoning av yttre markörer, men i kombination med mjuka och barnalika Fiskarna blir Bards hoppande mellan olika kostymuppsättningar en ganska harmlös historia. Den lilla flickan som älskar att klä ut sig och se resultatet i spegeln...

Faktum är att Bards genomgående intresse för kostymering har en högst intressant astrologisk "tidsparallell" - gissa vem som föddes samma år, dagen efter Bard? Jo, "stilfascisten" Susanne Ljung! Och som hennes radioprogram STIL har förvandlats till en enda lång lovsång till homosexuella modeskapare - konstruktörer av artificiella ytor att drapera den problematiska kroppen med!

Här inser man plötsligt att också Bard troligen tillhör den grupp som maskerar sin oförmåga att höra sin genuina själsliga Identitet genom de brusande inre vattenströmmarna - han flyter runt i psykisk smet i formen av fragment av tidigare liv som från det undermedvetna (Vatten) påverkar jaguppfattningen.

Vattenelementet tycks aktivera djupt liggande själsligt stoff. I en permissiv (normlös, sönderfallande) kultur kan man, som Bard, ge uttryck åt detta olagda pussel och driva runt ett helt liv. Leva ut sina inre fantasier. I en annan kultur, med hårdare definierade roller, får den här typen av själ skärpa till sig mer.

En del Vattenmänniskor klarar inte disciplin eftersom de är så "rinniga". Det är tragiskt att se Whitney Houstons "mjuka och blödande själsnatur" (nytt fönster). Hon är ett typiskt exempel på att Vattnet har svårt med de belastningar framgången för med sig.

(Hos Whitney är den disciplinerade Saturnus, som brukar kunna ge struktur även åt väldigt "vattniga" horoskop, tyvärr försvagad genom en världsligt svag placering - hon är bra på att sätta dövörat till ropen från verkligheten!)

Fiskarna mår kanske bäst som självuppoffrande hjälpare eller som vagabonder och slackers. Sol-Fiskarnas livsuppgift är just att söka jagets upplösning och det kan göras på olika sätt. De internationella framgångar Alexander Bard skördat med sitt lyhörda öra, kommer visserligen från det själsliga Vattnet, men inte utan Stenbockens talang för det formella - "klädedräkten" som konkretiserar det inre "psykiska vattnet". (Jfr inläggen med min popidol Richard Hawley och hans betoning på Fiskarna och Stenbocken.)

Filosofen Anthony Damiani knyter i sin astrologiskt färgade kosmologi Fiskarna till fenomenvärlden. Och Vattenelementet representerar verkligen den människotyp som lever via inre föreställningar eller fantasier. De är egentligen inte "här ute" bland oss som är jordade, realistiska, och det kan man märka i deras bekymmerslösa och friktionsfria utflöde av fantasier.

Studerar man, som bloggen gör, skandalpressen får man snart nog en förskräcklig bild av Vattenelementet, solkiga och sjukliga människor som helt förslavats under skeva drifter och fantasier de inte längre råder över. Med rätta upplever de att ha ramlat in i en verklighet som har makt över dem. Men de befinner sig alltså på insidan av själen i dess lägre regioner - "den irrationella själen". Den "jordade" och verklighetsanpassade människan (Jordelementet) eller den rena rationalisten (Jord + Luft) kan ha väldigt svårt att förstå sig på det ständigt blödande Vattenelementet.

Sveriges psykiska illamående beror på att nationalhoroskopet lutar sig alltför tungt mot Luft och en känsla (Mån-Väduren) som bundits upp av och fastnat i enkla materiella ambitioner (Mars-Oxen). Den här diagnosen kan man, tror jag, tillbakadatera långt före vårt nuvarande nationalhoroskop (1974) och ligger bakom det faktum att "psykisk sjukdom" varit något fult och onämnbart i det här landet.

Kanhända ligger samma psykologiska neandertalnivå också bakom det spott och spe som "förnuftsorganisationer" riktar mot landets förvillare. Ofta drabbas ämnen som relaterar till själen/psyket av deras bannbullor. Ve den som sänder ett tv-program om astrologi eller psykiska (själsliga) fenomen! Då blir den rationalistiska svensken riktigt rädd för sin egen potentiella sinnessjukdom!

Vatten är en urbild människan är ambivalent inför, och med rätta! Men jag försöker då och då sticka in någon celebritet som uttrycker "friskt vatten" för att påminna om att Vattnet också liknas vid "spegellik vishet" i buddhismen: det inre sinnet mottar intrycken av världen inklusive den egna kroppen (ascendenten) utan att identifiera sig med den här strömmen av fenomen.

*****

Förlorad i självförglömmelse i en ocean fylld av strömmar som drar hit och dit, så skulle man kunna säga att Isobel skildrar sitt förhållande till nätet. Hon är innesluten i nätet, en oskiljbar del av det. Hon är hemma.

Här är soltecknet Kräftan, det kardinala eller huvudsakliga Vattentecknet, som indisk astrologi förklarar som roten till den sinnesberoende människans sensationshunger. Rajas guna, åtrå. Månens dödssynd är dess avund, i ren och skär negativitet suger den åt sig av solljuset för att producerar en avbild av den äkta varan. När Freud talade om kvinnans penisavund var han själv omedvetet offer för just denna arketyp av Månen/Kvinnan som den som avundas Mannen/Solen.

Solen i Kräftan upplevs ofta syssla med repriser, med återspeglingar av omvärlden. Jag misstänker en hoper sportkommentatorer ha den här placeringen eftersom Månens eget tecken just återspeglar skeendet.

Med en "djup" Måne blir Sol-Kräftans utagerande originellt, men är Månens matsmältning stressad, är det som Kräftan sänder ut bara en subjektiviserad och luddigare version av det som till att börja med satte sinnets lidelse i brand. Naturligtvis är en vass Merkurius ett bra botemedel för tendensen till att bara producera fördunklade versioner av in-data...

Månens gång påverkar jordens vattenmassor och människornas psyken och känsloliv. Som den fruktsamma Naturen förglömmer Modern sig själv i sina föreställningar kring avkomman - Kräftan, modersprincipens tecken, representerar likt Fiskarna en fullständig avsaknad av distinktion mellan sig själv och sin avkomma. Här är den oceaniska symbiosen mellan mor och spädbarn.

Som det primära Vattentecknet indikerar Kräftan (och dess härskare Månen) själen själv, ett subjektivistiskt tillstånd. Isobel förefaller ha trillat dit på den materialistiska myten och inte tror på något verkligt jag bortom den fysiska hjärnan.

De tre Vattentecknen borde lita mer på sin förmåga att stilla sina brusiga vatten, rena sig från den smuts de drar i sig genom urskillningslös sensationslystnad och genom sitt själsliga substrat börja förnimma att de faktiskt har en märklig inre Observatör - en andevarelse. Detta är jaget bortom materialisternas falska antaganden om jaget som en biprodukt av den fysiska hjärnans verksamhet. Detta är Observatören som faktiskt ligger bakom sådana tokiga griller.

Men så länge Kräftan är offer för tidvattnens dyningar, har tecknet avsevärda problem med att anamma ett objektivt perspektiv. Inte minst eftersom symbolen också antyder den biologiska naturens skyddsinstinkt. Det här är så grundläggande krafter eller strömmar inom själsnivån att de nästan helt saknar medvetande. Kräftan drar sig in i sitt skal och försvarar sitt.

Därför blir den aldrig egentligen jag-medveten utan ÄR direktlänken mellan stimuli och respons - en automat som Moder Natur förprogrammerat att fäkta i blindo. En tumultartad person resulterar, glad och förtvivlad om vartannat allt som miljön dikterar. Själen ständigt krängande och ringlande sig över något nytt intryck. Eller som Isobel presenterar sig på Bloggportalen:

I verkstan finns medieskvaller direkt från redaktionen, ångest och extas direkt från Stadion eller bara texter direkt från hjärtat.

Koncist och en perfekt illustration av horoskopet som helt saknar Sattva guna. Ett övermått av lidelse (Rajas) och så Tamas för att sitta fjättrad i Rajas ständiga humörsvängningar!

[Behöver jag upprepa att alla dessa beskrivningar rör enskilda astrologiska principer? Kräftan står för omedveten instiktivitet men det gör inte en människa med Kräfta i horoskopet helt förståndsbefriad!]

Kräftan är i allmänhet bra för en impressionistisk konstnär eller en författare och tecknet ger en nyckel till varför Isobel favoriserar nätet, en trygg plats på "insidan". Kräftan som skyddat revir. Där kan hon öppna upp och komma i kontakt med det ofödda barnets oceaniska känsla av att hänga samman med alltet.

Eftersom det är psykets indikator Månen som förfogar över Solen (handlingsmänniskan) skiljer sig kräftor åt avsevärt! Kanhända kommer Kräftorna i lika många kulörer som Fiskarna... Tyvärr byter själens planet tecken halvvägs genom dygnet då Isobel föddes.

Är detta en direkt Mån-Vädur eller den mer sävliga och jordade Mån-Oxen? Visst passar en Måne i Eld hennes sensationalistiska natur mycket bättre! Vid en tid var hon en av Sveriges högst rankade sportbloggare, och Vädur och Kräfta tillsammans skapar ett så extremt sensationalistiskt känsloklimat, så totalt i avsaknad av återhållsamhet, att idrotten är en perfekt indikation på månplaceringen.

Baksidan med en så reaktionssnabb Måne som den i Väduren är just det jag nämnde: det som sätter igång passionen (både Sol och Måne som Rajas guna) stressas genom det psykiska matsmältningssystemet. Det som kommer ut kan vara tämligen halvsmälta observationer - just som jag misstänker att hennes jubel över min blogg förra året byggde på en alltför ytlig bedömning. Sinnesintrycken gick rakt in och rakt ut men med föga "mental förädling" däremellan.

Den här bloggens astrologi, draperad som "filosofi lite" (eller omvänt), ger inget stöd för Isobels besatthet av den fysiska hjärnan eller tanken att medvetandet eller jaget skulle vara ett fysikaliskt "epi-fenomen". (Då Väduren korrelerar med hjässan och hjärnan är detta ytterligare en indikation på att Månen ligger här, precis som Bard oavsiktligt röjde Fiskarnas tecken genom sin "dubbelslips".)

Egot (Väduren/1a huset) må vara en falsk konstruktion (ahamkara) - det medger även indisk filosofi. Men det är dock en manifestation här i livet om att något sådant som ett Centrum existerar. Kräftans "oceaniska gränslöshet" är således inte en absolut sanning.

Den som inte redan kastat loss från sitt ego och i halvpsykos flyter runt i ett känslohav som inte kan skilja det egna från den andres, kan via sitt intakta ego gå på upptäcktsresa inåt. Man kommer då att finna att egot visserligen inte var verkligt men att istället en djupare identitet väntar där - en identitet som omfattar många liv, många tillfälliga egon!

Vad alla födda med mycket Vatten måste lära sig i detta liv är att korsa Glömskans flod - detta mörka vatten!