Den duala själen (300-talets psykologi)

Bloggaren har nått slutet av omläsningen av nyplatonikern Iamblikos (300-talet) udda lära om att människan har två själar. Eller så har den presenterats i några tidigare inlägg. I själva verket är läran mer komplex . Boken införskaffades och lästes 2018 kan jag inte ha fattat mycket då. En del ämnen har nivåer som kräver rätt ordningsföljd och inte som vansinnesverktyget INTERNET som verkligen kan röra till det i huvudet. Att snabbläsa forskningslitteratur som en kioskdeckare är också ett säkert tecken på omognad ...

Det riskabla arbetet att stressläsa ett försummat kunskapsfält påbörjades 2008 med renommerade klassicisten Richard Wallis och hans tajt formulerade "Neoplatonism" (1972) - inte ett överflödigt ord eller upprepning (vilket verkligen är till nytta om ämnet är nytt, svårt eller smalt). 

Det krävdes tre omläsningar under de närmaste åren för att hjälpligt fatta nyplatonismens tidiga århundraden med start i Plotinos, godtyckligt utnämnd till "grundaren". Hans samlade verk fick stå olästa eftersom det var lönlöst att kasta sig in i dem. Men plöjda fortsätter de femton år senare att bli allt mer begripliga i modern referensöversättning (Armstrong). Likväl förklaras Armstrong arbete ytterligare av forskarparet Finamore/Dillon vars ärende egentligen är Iamblikos.

I ett appendix tar F/D upp en okänd tänkare kallad Pseudo-Simplicius. Från denne har överlevt textstycken av mer komplex natur än Iamblikos egna och rättframma beskrivningar, men vilka forskarduon godtar som rena referat av annars förlorade tankar från Iamblikos. 

Hans lära om själen/psyket visar sig här och där vara mer avancerade och genomtänkta av vår bisarra tid där vi återgått till ett liv i barnens sandlåda, upptagna av materiella leksaker och i övrigt väldigt trubbiga instrument. Men 300-talet var ännu en tid då människan uppfattades som integrerad i ett levande och intelligent kosmos vilket bara var en liten del av den fulla verkligheten. Det intressant är hur avancerade tankegångarna var i en tid där förståndet inte var helt avtrubbat av materiell konsumtion. Expressens egen livsåskådningsspecialist Halldorff skrev nyss mer om textens betydelse för en äldre och bättre upplaga av den mänskliga arten, en som ännu stod närmare senantikens "hedniska" intellekt:

https://www.expressen.se/kultur/ide/de-fattar-inte-hur-de--ska-fa-oss-att-lasa/

Forskarparet F/D:s korta sammanfattning  här nedan gör Iamblikos original begripligt - det är svår grekiska även efter översättning till modern engelska. Bloggaren kan bara läsa stava sig genom de grekiska grekiska orden och grunnar på språkets böjningsformer som ett halvt nöje i sig. Såg f.ö. att "text" på grekiska är LEXIS - så nära kulturerna är vi låneorden. 

Annat från kommenterarna: det som idag är ett normalt liv absorberat i materiella angelägenheter ansågs förr vara ett urspårat liv, ett "extremt liv", ett liv som förlorat kontakten med människans medfödda intelligens. Extremt liv är TON AKRON ZOON. (Man kanske ska påminna sig att filosofer hade det gott ställt, de var knappast slavar utan hade tid att ägna ordet reflektion - likt de medeltida munkar Halldorf skriver om.)

Lika intressant är den moderna psykologins "projektion". Säger passande Joaquin Phoenix i en nylig intervju i DN:

För mig handlar ”Joker. Folie à deux” främst om den inre och yttre kampen mellan Arthur Fleck och Jokern. Filmen kretsar kring idén om vilka bilder vi egentligen projicerar av oss själva. Grundidén handlar ju om en borderline-figur som är splittrad i två olika personligheter.  [Hur kan en grundidé "handla om" - dåligt förmedlat av DN.] Så därför måste också min rolltolkning hela tiden skifta mellan dessa sidor för att spegla vad karaktären går igenom.

F/D förankrar termen i en tid då människor ännu tänkte sig att universum innehåller kreativa agenter lite varstans::

HE PROBOLE var en teknisk term i nyplatonismen. Själen projicerar olika liv under sitt nedstigande från den Intelligibla världen till den sinnliga. [Intelligibel =  konstituerad av rent medvetande, varav begreppet "filosofisk idealism", som platonism, läran att det är medvetande och inte materia var allt börjar].

Hos Pseudo-Simplicius är dessa skilda liv desamma som själens lägre aspekter [ofta sammanslagna som den irrationella själen] och därför snarlika det Iamblikos kallar "inklinationen mot det externa" [den overkliga lägre materiella sinnevärlden där folkmassorna liknöjt konsumerar de fenomen sinnena registrerar - Joker-filmer t.ex.].

Iamblikos i P-S referat kallar det också själens procession ["vägen ned"] till dess uppdelning i delar. Själen blir under dess nedstigande allt mer "partisk" och utvecklar skilda slags liv (det nutritiva, det sinnliga, föreställningen, och så vidare.)

Jag skulle gärna kladda lite mer i citatet och föreslå att "projektioner" djupast är de OLIKA TIDIGARE LIV själen uppfattar på ett lägre psykiskt plan men innan den ultimata och tidlösa identiteten uppenbaras: vi är allt och inget av den här skiten!

Astrologin kastar via gåtor ljus över hur en enskild själ född till Jorden har "förpackats" under vägen ned, men bara under förutsättning att födelsetiden är känd. I övriga fall är det hela Världssjälens eget tillfälliga tillstånd som beskrivs...

******

Iamblikos om själen som ett snitt mellan det högsta och det lägsta. Jag översätter den okände författaren i översättning eftersom detta är abstrakt på hög nivå och väljer forskarnas förklarande parafras, som även den kräver uppmärksamhet.

Människosjälen är ett snitt i starkast tänkbara bemärkelse. Den är varken helt Intelligibel eller fullt ut en alstrad entitet. Den befinner sig inom sina två extremlägen och dock omfattar den på något sätt båda extremiteterna såsom sin egenskap. Den är både delad och odelad, genererad och ogenerad, permanent och föränderlig. Själens ESSENS är sålunda dubbel, precis som dess gärningar är. Faktum är, själens akter vilka är variabla och konträra till varandra vid olika tidpunkter leder oss till själens sanna natur och essens.

När själen är involverad i den Intelligibla Domänen är den just sådan, intelligibel [förenklat: ett andeväsen], men inte permanent (för den är inte Intellektet!). Själen kan inte alltid agera på den Intelligibla nivån men kommer att sjunka ner till den lägre ordningens tankesätt och sensationsbundna sätt - och alla andra aktiviteter knutna till den förkroppsligade själen. När i detta senare stadie, tar själen essentiellt på sig denna roll. Själen har därför två essenser, och agerar ut var och en vid skilda tidpunkter men håller båda naturerna inom sig permanent. (s. 255)

*****

Någon kan ha noterat hur filosofin tagit allt mer plats på en blogg från början tänkt att undersöka den indiska astrologitraditionens trovärdighet. Framför allt har Finamore/Dillons kommentar till Iamblikos "De Anima" fått åtskilliga inlägg på sistone medan den judiska mellanplatonisten Filon från Alexandria (f.n. 7 taggar) inte alls gav samma tändning tidigare i år. Att läsa delar av Gamla testamentet som en platoniskt grundad allegori var visserligen intressant men jagar man glömda nycklar till astrologin verkar behållningen mager. Ok, bara 200 sidor lästa, 1800 sidor kvar av de samlade verken. Ser ut att finns spänning längre fram.

Iamblikos lära om den duala själen förklarar perfekt varför hinduisk astrologi knutit Tvillingarnas tecken till filosofi med den trötta förklaringen att opposita tecken speglar varandra, så att Tvillingarna skulle vara en svagare och sämre version av filosofins eget tecken Skytten. Till och med det ofta löjliga västerländska new age visar sig ha bevarat det gamla Väst bättre, för är det inte Tvillingarna som då och då (aldrig med källangivelser) söker förklara att de tvillingarna pekar på att människan har en högre och en lägre själslig aspekt.

Kort sagt Platons modell med den tvådelade själen (inte hans andra modell som postulerar tre nivåer). Iamblikos pratar ner andra filosofers modeller som undermåliga eller rent falska (Demokritos : vi är bara atomer - vilket nys!), men i denna centrala fråga tycks han ha rätt. Han är verkligen en senantik platoniker som går tillbaka till rötterna och urskiljer Platons duala själ men med större skärpa än t.ex. 200-talstänknaren Plotinos som jag läst tillräckligt mycket nu för att finna den senare hundra år senare Iamblikos mer genomtänkt. Iamblikos tycks ha återanvänt Aristotelels enteleki-begrepp på ett banbrytande sätt. Han tycks ha valt att blunda för Platons elevs avfälligheten och hittar i sin lära om själens två essenser som ett sätt att harmoniera Aristoteles med sin läromästare! Uppfriskande och vitalt!

Varför överlevde Plotinos medan det mesta av Iamblikos försvann? En tanke är att kristendomen anlände och gillade Plotinos. Inte minst Sankt Augustus hade studerat nyplatonismen och lånade friskt. Iamblikos gav människan mer frihet att frälsa sig själv och det kan inte ha fallit i god jord eftersom kristendomen hade en produkt att sälja: "Jesus dog för våra synder",

*****

En pågående repris av något så udda som en tv-serie om Sherlock Holmes i USA och placerad i nutid är ett dag-tv-måste för tillfället. De psykologiska interaktionerna mellan karaktärerna är ofta mästerliga och inte minst lyfter serien än mer är en nyskriven och fascinerande karaktär dyker upp i säsong 4: Sherlocks precis lika skarpa och bitska äldre far (båda brittiska karaktärsskådespelare med klass och Sherlocks gestaltare precis som jag som liten föreställde mig den excentriske detektiven). (Conan Doyles skapelse så viktig att författaren dyker upp innan bloggen nått sitt andra år.)

Det slog mig idag att det finns en astrologisk parallell från min upptäckt av en inbunden Sherlock-bok om jag upptäckte i familjehemmets bokhylla runt nio. Den hade tillhört min far och jag såg den i precis rätt ålder för att kunna uppskatta en "intellektuell hjälte". Tiderna var gynnsamma, läste under några pojkår alla historier - tursamt kom en hel serie Sherlock Holmes på svenska för första gången).

Detektiven måst ha haft varenda stjärntecken i sin beundrarkrets, men hur den här successionen från författare, via en svensk läsare på 1940-talet och till hans son påminner om Tvillingarnas tecken båda i dessa prosaiska typ som en kommunikatör i allmänhet och den filosofiska astrologins djupare mening. 

Conan Doyle blev med åren alltmer involverad i det övernaturliga och spiritistiska och det stormade rejält mellan honom och magikern Houdini som inte kunde vrida sitt medvetande bortom den skepticism som förstörde England vid denna tid när den moderna materialismen slog rot.

Doyle föddes exakt när filosofins och religionens (andlighetens) egen karaka Jupiter steg i öster och det är Jupiters starkaste världsliga position (ateistlandet Sverige har hittat ett nytt objekt att ogilla - teokratin Iran - som typiskt har Jupiter i öster - Gud-i-Världen eller det Högsta Godas platoniska form som inomkosmisk princip och astrologisk signifikator).

Visserligen anser indierna att Jupiter inte hör hemma i Tvillingarna, att den därför t.o.m. klassas som "verksam illgörare". Men här krävs avvägning eftersom placeringen onekligen är remarkabel. Se bara vilken berömd karaktär Doyle skapade. Tvillingarna är ett intellektuella Merkurius-tecken och Jupiter gör intellektet superboostat. Jupiters högre än merkuriska medvetande bemäktigar sig ett "simpelt" merkuriustecken och ger en osedvanlig tankevidd. Problemet kan blir en viss ytlighet, att spänna över för mycket men för tunt. Där har har Jupiters sanna natur kidnappats av ordinär "sekventiell logik" (Merkurius), Alla med tillräcklig minneskapacitet kan bli en fusk-guru eller storbedragare!

Platon föreslog att ordet daimon borde utgå och att hans "rationella själ" var vad de gamla tänkarna egentligen talat om. Daimonen är en virtuell punkt i det hellenistiska väst men kan motta aspekter från planeterna. Här är Conan Doyles geni uppenbart när den kroppsliga Tvillingascendenten bär tursamhetens Jupiter som ganska starkt aspekterar författarens högre intellektuella själ. 

Dessutom ligger Daimonen i ett hur där hinduerna har en besläktad tanke om: 5e sektorn är kreativitetens eller själen i en skapande variant - speciellt som Doyle här drar åt blå Luft som Daimonen trivs i. Det är också sektorn för god karma som själen fört med sig från tidigare liv.

För att driva hem vilken enastående författare detta var, mixar Eld och Luft här. I det naturligt intellektuella 11e huset brinner Eld och Venus och Merkurius bringar något speciellt till både ascendenten och det 5e huset som ser favoriserat ut på ett högre kreativt plan. (Doyles Måne i JORD i 8e dödshuset ses i dödsfallen i hans familj vilket var det som mot det spirituella. De tidiga Sherlock-berättelserna innehöll inget paranormalt.)

Bloggaren hade viljekamper med sin far i yngre år men försonades lyckosamt när hans far blivit gammal. Fadern borde ha blivit konstfotograf men band upp sig till familjefadersrollen för tidigt. Ett oinfriat konstnärslöfte syns direkt av horoskopet (med känt födelsetid vilket inte alla barn förunnades i ett Sverige som även på 1930-talet saknade filosofi även om nationalkartan från 1974 är något i särklass.)

Det förvånar inte att dubbelvolymen "De Fyras Tecken/Baskervilles hund" hamnade hos honom som liten. Astrologin visar vilka som hör ihop! Eller?

Kommer den här mannen att med hustru till sitt
5e barnhus locka ner en EXTREMT SATURNISK själ?
Saturnus/Månen exakt 6-till-6 är ett omen i sig. I astrologin
SKA tydliga sammanträffanden ses som omen...

Faderns stora intressen var natur och foto och jag är inte säker på att han någonsin läste Sherlock-boken (såg orörd ut). Han hade problem i skolan och kollade genom livet nästan avundsjukt n skolkamrat (någon årgång äldre) och hur hennes karriär förde henne till en stol i Svenska Akademin. 

Men Luft-elementet har styrkor här, inte minst ger Tvillingascendenten ett mycket starkt 9e filosofihus med dess tillfälliga härskare Saturnus på plats. Det är troligen Merkurius i 12e huset som drar ner studieambitionen. Intressant nog var han helt likgiltig för hembygdens kristendom men visade intresse för andra kulturers "högsta goda" under sina många tjänsteresor. 

Särskilt det 5e kreativitetshuset är en intressant mix av Luft och Vatten - husägaren Venus i Fiskarna är stark och han vann fototävlingar som ung vilket tog honom till ett tidigt jobb på Hasselblads i Stockholm. Jag har mött många mixar av Våg/Fisk som varit rätt klena läsare (även kvinnor, det läsande släktet) men väldigt konstnärliga eller "mångbegåvade". Joni Mitchell är ju geniförklarad men en Luft-Sol (Vågen) med samma Vatten-Måne (Fiskarna) stämmer väl med hennes röriga hippieliv i Kalifornien.

Vem vet om inte Ödet placerade Sherlock-boken hos fadern i förberedelse för första barnet att upptäcka? Bokläsning av bildande och inte underhållande slag har varit den stora behållningen i detta liv och det går starkare band tillbaka till Doyle än till fadern. Inte minst betoningen på Eld/Luft påminner om bloggens fixering till platonismen och astrologins doktrin om den högre och lägre världen. (Eld/Luft kan bli distinkt supralunär i uttrycket om man har tur eller vett att hålla svensk socialisering borta!)

Iakttagelsen är standard för astrologer, men faderns lunära åtrå står till Vågen (gifte sig för tidigt och lämnade en konstnärlig bana outforskad). Typiskt att förstfödda barnets Sol (symbol för barn) tittar fram i Vågen medan ett mer subtilt band till fadern (via tidigare liv) ses i att hans 9e-härskare är samma Saturnus (via delad "biologisk Tvillingascendent"). 

Saturnus är även i den förstfödde sonens karta belägen i ett av de starka husen (trigona/triangulära och kendra/hörnen spelar större roll. I bloggarens fall står Saturnus i sitt starkaste hörn och äger samtidigt 9e trikonahuset för livets viktiga frågor. 

Det är eventuellt en genant detalj, men den har redan nämnts så varför inte reprisera. Som släktens första barn fick han en enda gång i vuxen ålder vetat att en överengagerad och ogift släkting på faderns sida engagerat sin lokala kyrkogrupp i "förbön" för att locka ner en god själ (vilket förfaller mig enda poängen med tilltaget). Resultatet var bloggaren, helt utan meriter i detta liv. Är bön utan kraft eller var det bara att landet var så gudlöst att det inget fanns här att göra? 

Under åren med den sideriska zodiaken har allsköns halvglömda horoskop granskats och det är onekligen tydligt hur den förstfödde är omgiven av välvilja från den "sekundära Krabb-modern". Tvillingarna och böcker igen - kvinnan vräkte barnlitteratur över pojken och stimulerade hans ascendenthärskare Merkurius... Kan det ha varit hon som tjugo år tidigare ställt in Sherlock-boken hos min far, hennes storasysters förstfödde?

Venus och stora välgöraren Jupiter bjuder en själ till jorden.
(Månen i Vågen är av något skäl ett stående inslag på fars sida.)

 

Skriver på 15e året ännu på bloggen trots att den bittra sanningen om Sveriges döda 9e filosofihus abrupt gick upp för mig för några år sedan. (Ibland kommer insikter som aha-upplevelser.) Sideriska har inget publikunderlag i sitt hemland (men vem blir profet i sin hemstad?) men drivkraften är att bloggen skrivs för nästa återfödelse. Både tankar och gärningar alstrar karma för framtiden och även om astrologin inte finns på Jorden då är det inte ämnets yta själen bevarar utan djupare strukturer. Platons "rationella själ" upplever inte som sinnesbundna varelser.

 

PS. Inlägget tidsinställt för en Venus i härskarläge i Vågen EXAKT vid Stockholms östra horisont 10.05. Tiden själv förefaller uppmuntra till detta fusk eftersom Venus hos filosofen Plotinos i Vågen är den himmelska Venus, dvs en symbol för själens högre del. Plotinos skiljer inte denna Afrodite från den jordiska (Venus i Jord-Oxen) - det är underförstått att den himmelska Afrodite inget har med den ringa Naturen att göra. Har den moderna läsaren fattat kopplingen mellan platonismens högre och lägre värld kan man följa resonemanget. 

Själen (som engelskan korrekt urskiljer genom att ha bevarat bruket av stort S för "proper nouns") är den tredje Emanationen från sin början i Den Ena (Det första). Denna Själ är större än Världssjälen där zodiaken finns och den avbildliga Venus med sin anknytning till en annan bild, Vågskålarna (lite "ryska gummor, den ena i den andra, i denna kosmologi). I vårt bildfyllda universum råder total Rättvisa men vem vet vad mer som försiggår i själen Venus bakom planeten Venus är okänt. Kanske i princip enbart ett evigt bad i ett hav av "bliss", välmående?

I Vågen anses Saturnus, "upphöjd". Fristående från astrologiska kombinationer är båda essentiellt av Luft vilket inte är men leder tankarna går till det till Själen överordnade gudomliga Intellektet... Det immateriella Nous befinner sig bortom universum och bortom den "fina luft" som en svensk översättning av "Bhagavad Gita" kallat Etern, det femte elementet. Det astrologiska Vågens tecken och dess "upphöjda" Saturnus tycks illustrera en hemlig direkt kanal till det högsta möjliga medvetande en människosjäl är skapad att potentiellt kunna aktualisera. 

Utfransning. Att tro Saturnus MÅSTE stå i Vågen är förstås en primitiv bokstavstro i astrologin, men dessa käpphästar är till nytta för känslan för "filosofisk astrologi" - Väst spårade ur när man började ta teserna alltför bokstavligt och slutade fundera kring dem. Där tycks hinduismen vara ett steg före som till synes har många namn som helst på allt. Varför gång man lyckas bilda en cirkel och ett meningsfullt sammanhang njuter själen av ytterligare en smula förståelse - jämför kvaliteten Sattva guna som finns som guldkorn i allt. Solen, Månen och Jupiter är sattviska så ingen själ ankommer lottlös, men de flesta bedövas av världens bling. De tre kvaliteterna i astrologin visar taveldukens fiber för det livsöde själen förvärvat sig på detta varv, men t.o.m. denna djupa grund kan vara komprometterad enligt hinduernas långt gångna sätt att analysera allt i ett personhoroskop.

Det mest gåtfulla i bloggarens nuvarande okunskap är att Saturnus bortom nybörjarkunskapen att den är en "stor illgörare" (eftersom alla under Gränsen måste dö under fader Tid) i själva verket leder tankarna till det gudomliga Intellektet. Det bästa av allt, som är att i evigheten kunde leva det perfekt intellektuella liv och djupna alltmer i förståelse, dvs raka motsatsen till Tamas ignorans. Ändå tillhör Saturnus okunskapens kvalitet.

Förklaringen är väl att inga astrologiska begrepp betyder något i den högre verkligheten. Saturnus som sjunde himlakretsen eller Gränsen för vårt kosmos (i antiken) betyder bara att här börjar Ignoransen för oss som ännu inte nått perfekt medvetande och bara kan resonera från en lägre horisont. Äldre kulturer var inte främmande för att VISSA själar hade sett bortom "the cloud of unkowing" och kunde sänkta sig som avatarer nedåt och uppenbara ting för de djupast fallna själarna, fångarna i Platons grotta om man vidgar liknelsen och menar att hela Venus/Afrodite-själen är en kosmisk grotta och inte bara dess lägsta nivåer/Naturen. Har sett Platons grottliknelse användas på båda sätten i platonismen.

De flesta platoniska filosofer förefaller negativt inställda till tanken att en människosjäl permanent kunde byta essens/natur - jämför hinduismen där också samma gåta dryftades. Är det alls möjligt att lämna kretsloppet (Naturens lilla kretslopp eller de renare själarnas kosmiska färder som "frisjälar" - kalla dem själar utan fast hem eftersom de redan hittat hem). Alternativt att som buddist nå ett permanent nirvana och sluta existera? Eller är vi dömda att som fallna själar förneka Gud bara för att till sist kapitulera, växa upp och bli "Brahman med form" - Världssjälen (som hinduernas säger)?

Med hjälp av filosofin öppnar astrologin för spekulation (en låg grad av verklighetsförankring) som inte står modern science fiction maskerad som vetenskap efter (maskhål, hyperrymd och allt det andra - vår tids oansvariga dagdrömmeri).