Platons Gränsen och Det Obegränsade i astrologin

Om det här inlägget är en smula snårigt beror det på att det skrivs mitt under engagerad läsning av en komplex bok. Ämnen som dessa väntar man gärna med att återge tills man behärskar dem till fullo, men bloggarens intresse av att "översvämma" och dela med sig är bara aktivt medan lärdomsfasen ännu pågår!

[Här används genomgående den brittiska stavningen, Proclus, senare skärpte bloggaren till sig och valde konsekvent svenskans Proklos.]

En metafysisk återkoppling, 900 år senare,
till filosofen Herakleitos lära från 500 fvt att,
"Vägen upp och Vägen ned är en och densamma"?

Den gamla tanken att individen är en miniatyr av kosmos, ett mikrokosmos innehåller också föreställningen att även kosmos är en (begränsad) imitation av ting högre än vårt rumsliga universum. Som en tubkikare man kan trycka samman upprepas bara samma mänskliga tankekategorier även bortom kosmos.

När jag tog ny sats med boken Proclus - an Introduction som var trög tidigare i år, gav omläsningen direkt associationer till bloggens ämne, som fortfarande är astrologi (fast det ibland är svårt att urskilja bland allt tyckande).

Efter en kort tur genom syrierns senantika metafysik - om "tingen" bortom Naturen - upptäcker jag en förunderligt enkel koppling till astrologins lilla symbolsystem.

Jag översätter författaren Radek Chlup rakt av, eftersom citaten från Proclus är (översatta till) engelska på hög nivå och tankar så abstrakta att de närmast kräver en uttydande vägledare. När därför Chlup parafraserat varje stycke av Proclus han ämnar citera, är originaltexten inte längre helt nödvändig.

I hjärtat av all existens ser Proclus samarbetet mellan Gränsen (gr: peras) och Det Obegränsade (apeiron)...ett slags "gränssnitt" mellan Den Ena och de lägre nivåerna. ... När en lägre nivå [Intellektet, Själen, Naturen] söker relatera till Den Ena kan den bara göra så genom deras prisma.

För Proclus är Den Ena helt ofattbar och transcendent att när man talar om den talar man egentligen bara om dess första avbild, redan avgränsad på något sätt. Denna "avbild" är identisk med Gränsen, som "bestämmer och definierar varje varelse och konstituerar den inom dess korrekta gränser". Icke desto mindre är Gränsen alltid förbunden med den Gränslösa.
...

Allt existerande av avhängigt dessa två primala principer. En existens måste vara avgränsad alltunder den i sig besitter en obegränsad potential.

["Obgränsad potential": Tanken bygger på nyplatonismens emanationslära, hur den Ena i sin översvämmande godhet helt enkelt inte kunde låta bli att producera ett utflöde som i etapper bildade "självkonstituerade", stabila realiteter - Nous eller Intellektet och Psyche eller Själen. Det är först efter Själen som tillvarons stabilitet rämnar genom Själens avkomma, materien. Denna materia har ingen inre spänning utflöde och reversion för kontemplation av sin källa som bildar en cyklisk stabilitet i de högre verklighetsskikten. Att orsakens verkan vänder sig om och fokuserar/slår rot i sin egen orsak är enbart möjligt på Själens och Intellektets nivå. En materialiserad människan kan förvisso "omvända" sig, men det kommer inte att leda till värdkroppens "stabilisering".

När man i emanationsprocessen når nivån under Själen, Naturen, har man enligt den mellanplatonismen och den förste nyplatonisten Plotinus nått Ondskans domän. Materia med dess usträckning i rummet leder till separata ting vilka inte låter sig förenas i sin källa eftersom de ömsesidigt utesluter varandra - de tar ju plats, så är materia konstituerad. 

På högre existensnivåer saknas det materiella rummet och den rumsliga utsträckningen, och bara på dessa icke-spatiala våningsplanen råder alltså den självkonstituerade evigheten. Notabelt är också att Själen inte kan ta del av sin evighet på samma fullgoda sätt som Intellektet, den tvingas leva sig igenom sin evighet i sekventiellt form, i takt med Tidens herre som den spöklika yogin i ett nyligt inlägg sökte övervinna. Med Naturens nivå har vi också kommit till Platons lära om hur planeterna i vårt kosmos cirklar i sina banor och tillverkar just denna Själens evighet men utpytsad i takt med Tiden. 

Till detta har jag en egen spekulativ utflykt: Den som identifierar sig med materien förlorar sin arvsrätt till Alltet och en enskild själ kommer att ta med sig extremt lite från att ha varit nedsänkt i en kroppslig grav under detta jordeliv. Det omvända gäller nu inte, ett jordeliv under intensiv kontemplation av himmelska ting, sade Platon, renar själen. Det innebär att en själ som haft andlighet - kanske verklig yoga på programmet - under en hel livstid kommer att återfödas med exceptionella personliga egenskaper, kanske med minnen av sina tidigare liv såsom legenden förtäljer att Pytagoras hade. Varifrån hämtar själen dessa minnen från andra existenser? Ur det skikt som kallas Naturen. På Intellektets nivå befinner sig själens levande och ledande aspekt i en värld som verkar närmast obegriplig för en människa att förstå eller uppskatta. Det är i Naturen (eller Själen) man uppfattar "köttet på benen".]

....

Proclus identifierar Gränsen med en effekt som blir kvar i sin orsak, dvs. den aspekt i vilken varje effekt påminner om sin orsak och faktiskt är identisk med den. Det Obegränsade motsvarar det steg i emanationen/utflödet in vilket effekten avlägsnar sig från sin orsak. (s.77-8)

Så, en dual metafysisk princip, Peron/Apeiron, gäller genom hela skapelseordningen, på varje nivå ända ner i materien. Det var först vid andra läsningen av det här kapitlet jag insåg att det samma gamla astrologins "två stora ödespenslar" som jag så ofta nämnt, den sjunde och sjätte sfären, gränsdragaren Saturnus och den expansiva Jupiter. Gränsen och Det Obegränsade fast nu verksamma och åskådliggjorda som planetära symboler i vårt kosmos, mitt i Naturen - som för antikens tänkare var betydligt större än dagens miljövänner känner sig besläktade med. En miljövän av idag förefaller befinna sig i överlappningen av den astrologiska Vatten- och Jordnivån. Vatten eller Psyche är Själen i sig, och den drömmer en evig dröm. Men där den slirar till och nuddar vid materien, där uppstår en liten tidsbunden ficka av materialiserat psyke, det vi har runt oss som naturen (med litet "n"). Åtminstone hör jag aldrig några miljö- eller hållbarhetsargument kopplade till en högre gudomlig ordning från svenska miljöaktivister...

Det verkar gå att knyta den hinduiska kosmologins Purusha och Praktriti till Proclus senantika precisering av nyplatonismen. Purusha är Guds immanens i världen, en representation av Den Ena som fyller hela universum. Prakriti är en grundläggande potential (prima materia) , ett formlöst urstoff som i sin helt negativa potential bara väntar på att få anta myriader former genom Purushas aktiva potential inom ramen för Gränsen på den kosmiska nivån. Många forskare har noterat indiskt och annat inflytande på de gamla grekerna.

Men inne i vår jordbundna värld där astrologins Saturnus och Jupiter tjänar som sinnebilder för högre principer verkar saker och ting ändrade. Åtminstone att döma efter den gamla tanken om Saturnus som materiens grundprincip. Den planet som så övertydligt illustrerar Gränsen knuts nu istället till den passiva och inskränkande materian!  

Istället för att Saturnus är sinnebild i naturen (svag och imperfekt) för Intellektet, vars dynamiska högre del alltid har ett företräde framför den energiska delen som vänder om och söker återknyta till sin högre källa (den dynamiska och med Gränsen besläktade Intellektuella monaden eller det gudomliga intellektet), tjänar astrologins Saturnus delvis som markör för materien via härskarskapet över Jordtecknet Stenbocken. 

Besläktad tanke: Bloggen kallade från första början kombinationen av Luft och Jord i ett horoskop för "rationalism". Elementen har ett visst "samseende" och indikerar att materia i grund och botten bara är en intellektuell form, en idé eller ett koncept.

Saturnus betydelseförskjutningen inuti den materiella världen förklarar inte så lite varför Saturnus-via-Stenbocken illustrerar underklassen i Indien. Dessa är bara obetydliga stoftkort, ägda människor som när de dött i sitt slaveri bara ersätts av ett nytt stoftkorn av sin herre. 

Utvikning. Hinduerna kallar alla de "jordiga" horoskophusen (2, 6, 10) "resurshus". Vare sig människor eller prylar, allt är bara resurser för den sataniska sortens människa att benyttja sig av för sina materiella ändamål. Det är pga. en viss rekyl från materien in i Naturen eller Själen som vi därför får den olustiga kombinationen av Jord och Vatten i astrologin som i vissa fall tecknar en rent ohälsosam fixering den materialistiska livssynen - lätta offer för onda system som t.ex. kapitalismen eller politiska piskor som driver människor att arbeta hårt, vara "duktiga och lönsamma".

Bland alla världar har de valt att placera sig i helvetet! Minns hur den grekiska astrologin kopplar Helvetets/Hades port till Oxens 2a hus - Oxen som enligt indisk lära INTE bör venus-identifiera sig med sitt eget element Jorden. Då är fallet ner i Underjorden - till en jordisk kropp - ett faktum, och själen räknas till de sovande eller döda. Dvs. traditionen talar om det materialisterna hävdar är människans normala och enda tillstånd.

Med den här kopplingen till materien fortsätter Saturnus även i astrologin förstås att symbolisera Peras, Gränsen. I astrologin används samma planet symboliskt på två sätt, den har delats i en lägre och negativ del som relaterar till herravälde eller slaveri i materien. Saturnus högre och positiva sida har Sideriska siktet oftare återkommit till i liknande teoretiska utflykter, den är alltjämt uttryck för Gränsen men via härskarskap över Lufttecknet Den Väldiga (felaktigt döpt till Vattumannen) ser man kopplingen "bakåt och uppåt" till dess bortomvärldsliga förlaga, Nous/Intellektet. (Minns att rumsdimensionen saknas bortom materien så att "bakåt och uppåt" bara är en metafor och inte någon verklig temporal och spatial "lokalisering".)

Jupiter, då? Den Stora Välgöraren påminner helt klart om Den Ena själv, som i sin överflödande godhet inte kan hejda sig ett utflöde som resulterar i ett antal "dimensioner". Inne i den materiella världsbubblan ses Jupiter också som Det Obegränsades tendens att översvämma, expandera och breda ut sig. (Både Gränsen och Det Obegränsade fanns som embyron inne i den dock helt odifferentierade Den Ena). 


I sin negativa polarisering är Jupiter härskare över Vattentecknet Fiskarna och indikerar Själens domän och där finns nu valet att antingen vända om (gr: epistrophe) och åter blicka mot Intellektet från vilken den kom, eller fortsätta emanationsprocessen. Som vi jordmänniskor vet, gick Själen ett steg till och framfödde en materiell värld.. 

Ur perspektivet av denna skapade materiella värld kan negativa Vatten-Jupiter liknas vid den döda kropparnas levande inre psyke, men en låg aspekt av själen, den Irrationella eller rent vegetativa, som bara ägnar sig åt att hålla kroppen livsduglig.

Det är Jupiter i dess härskarskap över positivt polariserade som söker återknyta till Det Ena och blir astrologiskt också symbol för hjälpmedlen för denna nivåhöjning, filosofi och religion.

Samtidigt lider Jupiter "inom världen" av samma kuriösa dubbelhet som Saturnus. För trots släktskapen (i en vis fas) med Den Ena står expansionens planet tydligt för Det Obestämda som bara får sin form och bestämmelse genom den komplementära Gränsen.

I det materiella kosmos är Jupiter som Världssjälen som villigt hålls gisslan av denna världens herre och formgivare via det materiella, Saturnus (via Jordelementet). Missa inte att Jupiter via Fiskarna är det Psyche som renas och därmed leder till befrielse från den osunda bindningen ner i materien! Saturnus i Kräftan är ännu passionerad i sina födslovärkar och håller på att föda något som kan bli en djävul eller en ängel. Saturnus i Skorpionen indikerar en botgöringens tid för misstaget att gå ner sig i träsket men i det tredje Vattentecknet (eller det 12e huset) visar sig vägen ut, Vatten som renats från materiens slam är återigen kapabelt att återspegla ljuset, elden, Den Ena från högre höjd (vi är i den rumsliga världen nu så spatiala metaforer blir här metafysiska sanningar via bokstavliga analogier: solen är högre placerad än det rena och klara vattnet).

Även i vår värld föds således människor med horoskop som tecknar en högre bestämmelse, och samma symbol - Jupiter - tecknar nu viljan till omvändelse (epistrophe), till ett återknytande till sin egen andliga identitet som för mänskligheten innebär den mänskliga Formen, en av många i Intellektets värld. Här nere på jorden lever Intellektet vidare som den mänskliga och unikt individuella formen eller logos till och i den egna själen.  (Det är inte människornas egna själar man borde oroa sig för utan huruvida den här arten någonsin kommer att realiserar Människan på jorden. Just nu den här Formen söndersliten av materialistiska vampyrers sätt att suga livet ur merparten av mänskligheten.)

Några individer kanske t.o.m. känner sig kallade av en högre igångsättande orsak, så att de i Proclus version av nyplatonismen är här på jorden som människor men spårar sin orsak ända in i Intellektets domän. Hinduisk astrologi ger små ledtrådar om vilka "art" individerna tillhör - i detta liv - genom de tre dharma-husens utformning i personhoroskopet. Skulle det 9e huset för universell dharma vara av största betydelse i horoskop är detta ett tecken på att individen föddes från en annan orsak än två unga kåta föräldrar! Dessa är själar som kom hit på eget bevåg. Även barn som blir till med sanslösa föräldrar utan vision, kan vara perfekta individer med en mission på jorden, de tog bara en chans till återfödelse som öppnade sig via det kopulerande paret. Här kan man studera den individuella dharmans 5e hus, även känd som de karmiska meriternas sektor. Huset är tveeggat för det kan också indikera själar som återvänder med brusten karma, och då kommer det femte kraftfulla huset att stråla in olyckliga händelser och fungera som ett aktivt hus. "Payback time."

Vi människor lever inuti ett kosmos som på sitt sätt är "upp och nedvända världen". Detta förklarar mycket om Fiskarna och den Vattenbaserade Jupiters medlidande med andra varelser, här är den Gud som hör bön, expansivt emanerande hur långt som helst (universum är oändligt) men samtidigt rätt obetydlig jämfört med den fullständigt obegripliga Den Ena som befinner sig bortom existensen själv! Hinduismen har många legender som försöker beskriva vilken liten droppa i den verkliga totaliteten vårt universum är. (Den tanken är förstås inte helt lätt att förena med den om ett oändligt universum, men det beror mest på att vi fortfarande är fast i rumsligt tänkande.)

Enligt Proclus är det alltså när Själen flödar över och i den sista större emanationen ger upphov till Naturen  (en kombination av Vatten och Jord om man använder de fyra elementen som metaforer) som den tappar förankringen i sig själv. Naturen är en första emanationen som inte är "självkonstituerad", den är ett ofullkomligt, ja närmast defekt bihang till evigheten!

Man kan med Platon kan beskriva Naturen som ständigt upptagen med att bli till utan att någonsin kunna försäkra sina barns varaktighet. (Tillvarons patetik!) Ett annat och lika korrekt perspektiv är att Själen ÄR evig, likt dess form eller styrande princip Intellektet i dess nedsjunkna tillstånd som en styrande förnuftsprincip (logos) i individen. Men...Själen på dess lägsta nivå, där Naturen frotterar sig med sitt oäkta barn materien och bildar fysisk natur - ting med kroppslig utsträckning - här har "den gudomliga planen" spårat ur

Proclus kommer i sin metafysik dock att rädda materien från föregångaren Plotinus antydningar att materien är en egen existerande storhet, den ontologiska Ondskan. Men Proclus teodicé-resonemang ligger flera kapitel fram i en skolbok så komplex att den kommer att ta månader att sakta sätta sig in i.. Fortsättning kommer säkert att följa eftersom nyplatonisterna också ägnade mycket av sitt skarpsinne åt astrologin, särskilt Proclus.

*****

Den inledande figuren från Chlups bok bekräftar också ett synsätt som, utan att jag kände till det, redan var uttänkt i exakt form av Proclus. Jag har använt det för att slingra mig ur problemet med misstankar om att ha levt ett eller annat tidigare liv som någon historiens nyckfullhet i gjort till en "berömd person". För antikens tänkare "fanns allt i alla", bara inte i samma mängd. Både på Intellektets och på Själens nivå existerar dessa entiteter som unifierade kopior av Den Ena men det pågår en ständig, dynamisk återkoppling inom verklighetsnivåerna. 

Ta Själens nivå till exempel, där finns de allihopa, människornas själar som levt och kommer att leva, Hitlers och helgon fast inte sida vid sida... På den högre noetiska nivån däremot kan Hitler vara kopplad till många hyggliga typer i andra liv än just det tyska felsteget och kanske kommer att sona sina synder i många kommande engångsframträdanden nere i Naturen.

Det här betyder att vem som helst som anknyter till den själsliga "monaden" (Enhetssjälen) har direkt tillgång till alla själar och alla deras jordeliv. Ur det här perspektivet blir det ganska futtigt att likt en västerländsk egocentriker diskutera sina egna tidigare liv och mindre gå och bli uppblåst över dem! 

Se skissen överst. Bland de "partikulära/enskilda intellekteten" (även kända som Platons former) finns vissa anknytningar som möjligen skulle kunna förklara varför man har bilder från andra liv som man kan uppfatta som "egna" fast det lilla förbrukningsmaterialet till ego inte alls kan göra anspråk på dessa liv. Det pågår i Proclus metafysik en mängd kopplingar mellan olika former och olika individuella själar på den längre nivån (nivån just över Naturen). Här finns oanade möjligheter att "tappa" varandra på information (vilket synska och medialt begåvade människor illustrerar, även om talangen skiljer sig extremt mycket från en synsk till en annan). 

Ur det här perspektivet är alla mänsklighetens levda liv allas tillgång, potentiellt. Det är bara en fråga om hur man orienterar sig "uppåt". Går man till den Högsta Orsaken når man allt som därpå följer. Går man till sitt eget ego får man inget utöver den omedelbara synranden. Som man frågar, får man svar (eller kanske, varifrån man frågar kommer svaret, då orsak och verkan är inflätade i varandra). Likväl verkar inte Proclus förneka tanken på individuella "tidigare liv" (det gjorde inte Plotinus heller). Alla är inte allt i samma utsträckning och varje unikt människoliv på jorden är en mängd verkningar som alla har sina mer specifika orsaker på högre verklighetsnivå. Proclus talar alltså om hinduismens karma men använder andra ord!  

Karman gör att individer kan reagera häftigt på liv som är sidoordnade på den Intellektuella nivån men som på den Pykiska själsnivån uppfattas som ligga i det förflutna (eller i framtiden). Det liv som är primärt för dagmedvetandet kan för den som i någon mån återvänd till sin källa få vardagsmedvetandet berikat av små blixtrande episoder från motsvarande milstolpar eller karmiska knutar i intilliggande liv, vilka också sorterar under samma högre Form. Den individuella andevarelsen är en Form men den står alltid i kontakt med tallösa Former i det gudomliga intellektet och det hänger helt på värdkroppens medfödda intelligens och grad av ego (med mera) hur korrekt man tolkar information om tidigare liv. 

Jag har hört så många historier återberättade från folk som besökt medier, att jag anar att det mest är smörja folk betalar för att höra. Det är som om det går mode i vissa typer av tidigare liv, på 80-talet var det populärt för medier att berätta om att deras klienter hade levt som nordindianska indianer. Nå, men kunde mediet berätta när och vilken stam de tillhörde? Jag lyssnade på afrikansk trumbaserad musik en gång, vintertid och redan mörkt ute. Rytmen fick mina egotröskel att sjunka ner så att jag till sist var mitt större jag som satt och lyssnade. Plötsligt såg jag en minnesbild innanför pannan och framför mig i rummet lika tydligt som när man drömmer. Jag var en musicerande Omaha-indian och hörde i mitt inre öra en grovt tillyxad sifferuppgift, "tretusen före" (vår tid?). 

Givet den nyliga "fruktdrycksklärvoajansen" kan man fråga sig om bloggaren är värst trovärdig, i den sannsynen fanns också ett mått av fabulerande, t.ex. samspråket med en butiksexpedit. Det är visserligen  sant att jag språkat flera gånger med anställda i butiken, bara inte i denna sak. Det som övertygade mig om sanningshalten i Ohama-visionen var att en god vän stod till höger om mig och blickade ut över nejden. Jag kände distinkt igen vännens "signatur" i ögonvrån. När jag några dagar senare i telefon återberättade episoden var äktheten i hans jubelrop inte att ta miste på: "Det stämmer! Det stämmer!"

Man hör när någon talar från Solen - från hjärtat - till skillnad från dem som fastnat i en härva av överlagda ord - de där som alltid vårdar sitt eget varumärke först och främst.

Polaren har för övrigt alltid varit "indian" i mina ögon och hans extremt tajta familjeband är med en grupp som alltid tett sig lite vilda och otämjda jämfört med den typiska svenska dovheten. Så det kanske ändå låg något i de 2-3 rapporter om mediala besök jag hörde på 80- och 90-talet, där rödskinn nämndes varenda gång men utan specifika detaljer. Det kanske ha varit något litet men obegripligt inflöde av själar som alla varit nordamerikanska indianer i Sverige...

Att tala om "tidigare" liv är felaktigt ur den här verklighetsmodellen där det ingår "återkoppling" ("Vägen upp") på alla nivåer utom den lägsta materiella där individen själv måste sträva att bli något mer än bara en idisslande kropp. Minns Ox-ascendenten för vilken dess egen härskare Venus är en "illgörare". Indisk astrologi säger: nöj dig inte med att identifiera dig med ditt dödkött! För Ox-ascendenten är Solen en verksam välgörare och även om den slitsam arbetsoxe är den första bild man får (Solen är den "dagaktiva" och agerande planeten), så ligger alltså Solen som den andliga identiteten som en välgörande orientering för dem som fallit så lågt att de nu markeras vara bara brutala bestar (jfr Hollywoods värsting Charlie Sheen med Ox-ascendent, en klassisk hedonist som enbart lever för värdkroppens sinnesretningar).

Tid tillhör som sagt Naturen, där de planetära själarna finns. På det tidlösa Intellektets nivå - i det gudomliga medvetandet - ser och förstår alla rationella väsen precis vad de önskar. De kan gå in i och vara varandras former och dela medvetande och erfarenhet i alla tänkbara kombinationer (via den återkoppling som kommer från de själar på Själens nivå som har orienterat sig uppåt mot sin rationella högre sida och därmed är bärare av ett Logos). 

För dessa höga väsen finns inte ens någon historia i vår mening, arrangerad längs en tidslinje. De äger alla rikedomar som Den Väldige håller i som en urna. Jag skulle vilja byta ut den där vattubärarsymboliken mot att det är ett ymnighetshorn de förfogar över som återknutit till Intellektets nivå i den nyplatoniska metafysiken. De kan kalla på vilka Former som helst och samåka med dem. De är generalister, ser igenom det plottriga och noterar ämnets grundprinciper. De som sätter en ära i att kunna en hejdlös massa mänskliga språk, levande eller utdöda, illustrerar på sitt halvknäppa sätt samma delaktighet i den verkliga rikedomens värld. 

Den Onde Rike Mannen i vår materialistiska civilisation söker förhindra att människor når den allmänbildning och bredd som hotar särställningen för dessa pajaser på den materiella toppen. Metoden den onde rike mannen använder är en allt högre specialisering och höjda ribbor på arbetsmarknaden. Mänsklighetens strävan att uppgå i den höger supermedvetandet motverkas aktivt av dessa djävlar som vill hålla medborgarna kvar som den hinduiska låga arbetarkasten av ägda stoftkorn! Västerlandet kommer att dö ut pga. detta brott med den verkliga spelplanen för Människan.

Om man tar astrologins Jupiter i dess positiva polaritet, som härskare över Skytten, indikerar Jupiter gudomlig allvetenhet bortom tidens begränsning. Eld associerar som sagt till Den Ena - den okända "fluktaren" eller voajören om vilket inget går att säga (vissa buddister säger att vi inte ens har något i centrum). Oavsett om Jupiter är knutet till den negativa polaritetens Vatten eller den positiva polaritetens Eld (motsvarande utflödet resp. återvändandet), håller hinduismen planeten Jupiter/Guru för att uttrycka essensen Eter, det femte elementet som aldrig visar sig i universum eftersom det är dess latenta urgrund. 

Är det Jupiter i dess essentiella tillstånd av Eterns symbol vi ser en parallell till hinduismens Prakriti, Naturens "lägre energi"? I akasha eller Etern registreras alla tankar och handlingar (karma) som produceras i takt med tiden, dvs. i Själen. Här ligger de enskilda namn och årtal som t.ex. undertecknad ibland hört eller drömt om och som pekar mot andra tider och liv. Eftersom Prakriti ofta föreställs feminin i förhållande till Purusha, tycks "hon" motsvara en föregångare till Naturen.   

Det är rätt typiskt att Jupiter via Vatten-Fiskarna sägs illustrera en väg ut ur Naturens grepp (själens befrielse) medan Skytten påminner mer om Den Enas spontana emanation och utflöde "Det Obegränsade". Många jupiterier har något sanslöst över sig - se f.d. finansminister Anders Borg (Sol-Skytt) - och då sitter man återigen med en paradox: Jupiter-i-Eld som skulle bara en avbild av Det Ena påminner mer om mer om ljusängeln Lucifer, den arketypiska första gudomliga varelsen som störtade sig neråt mot mörker och synd! En något annorlunda tolkning av samma lära om utflödet ur Den Ena.. Det blir således den feminina Jupiter-i-Vatten som till sist måste till för att rädda själen från den  övermodiga spekulation (speculare = att titta på ) den eldiga varianten av Skytten gjort sig skyldig till. 

Det är intressant att Proclus knyter samman just Den Ena och materian som de som står närmast varandra. Även Plotinus 100 år tidigare noterade att den "gudomliga elden" och jord-materia stod längst från varandra, och det är gissningsvis därför de fyra elementen ibland listas med Eld först och Jord sist (längst ned). För Proclus såg det dock ut så här, måhända en variant på en äldre föreställning om motsättningen mellan Ljuset och Mörkret, två ultimata principer. Proclus är den första som försöker ge även det onda en legitim roll, materien behövdes för att Den Ena skulle kunna breda ut sig till fullo!

 I förhållande till varje avgränsad värld är därför Jupiter, en släkting på låg nivå till Den Ena i sin "högsta" manifestation att likna vid en inneboende Gud som uppfyller hela domänen och är medveten om allt inom den. Och det blir då återigen Jupiter som via Eld eller 9e huset representerar "kosmisk medvetenhet"  eller Guds allvetenhet.

Jag har tidigare varit inne på hur Saturnus faktiskt har sjunde kretsen och fungerar som Peron eller Gränsen som gör Gud - den oändligt expansiva potentialen Apeiron till något faktiskt existerande. Som det har sagts, Djävulen (lortens herre) och Gud (avsaknad av varje inskränkande beskrivning) betingar varandra.