Tony McPhee - Eric Claptons överman

Tony McPhee 1974

Att senare i livet astrologiskt gå igenom musiker som gått rakt genom märg och ben när man var ung och mottaglig, kan ge fascinerande upptäckter. Jag köpte det brittiska, stenhårda bluesrockbandet Groundhogs skivor i mitten av tonåren och fullständigt hatade musiken!

Ändå kunde jag inte motstå den, gång på gång satte jag på skivorna fast jag avskydde ljuden som kom ur högtalarna. Allt var radioprataren Kjell Alinges fel, han hade spelat en, skulle det visa sig, väldigt atypisk låt på radion. "Snow Storm" med en massa förvridna ljudeffekter var den fräckaste rock mina  tonårsåren öron hade hört, en torterad historia om en man döende i en snöstorm, tror jag - jag hörde inte texten så bra.

Snabbt kompletterade jag suveräna albumet "Solid" (1974) som Alinge spelat med några äldre album, "Thank Christ for the Bomb", "Who Will Save The World", och "Hogwash". Men Groundhogs bluesrock var så skitig att jag fick kräkningar. Jag var medelklass och inte ett arbetarklassbarn, jag fattade ännu inte att "Earth Shanty" och alla de andra låtarna perfekt tonsatte det fattiga industriarbetar-Englands totala brist på guldkant. Människor födda att slava i ett sjukt konstruerat system.

På 60-talet hade The Kinks pittoreskt och varmt skildrat den lilla engelsmannens vedermödor och bara ibland blivit skrämmande allvarliga i skildringar av arbetarklassen ("people are dying at Dead End Street..."). Men Groundhogs lät helt enkelt livsfarliga för mina medelklassöron - jag hörde saker jag inte ville veta något om! Jag fattar nu att det här var för svårsmält, jag var fortfarande inne i glamrocksperioden - tänk våra egna superbanala neo-glammare The Ark!

Det är först i vuxen ålder jag fattat vilket musikaliskt geni gitarristen Tony McPhee dessutom var.

*****

Eftersom britterna verkligen lever för musik som inte svenskar i allmänhet gör (Absolute hits volym 863....) är det ofta enormt läsvärt att bara dyka ner i Amazon.co.uk:s läsaromdömen om skivor - kunniga och intressanta kommentarer om skivorna, särskilt om recensenterna var med när det hände (sentillkomna dyrkares försök att skriva historia gnisslar ofta illa).

Högst rankat är det här läsaromdömet om bandets album "Split" (1971), och det säger mycket:

51 of 51 people found the following review helpful:

5.0 out of 5 stars Groundhogs in Excelsis, 26 Jan 2004

By 

Mr. K. A. Bell "themaninthehat" - See all my reviews
(REAL NAME)   

This review is from: Split: Remastered (Audio CD)

Following the success of THANK CHRIST FOR THE BOMB and a gruelling tour with the Rolling Stones, Groundhogs leader Tony McPhee suffered a nervous breakdown. Where most rock stars would settle for an elongated period of pampered rest in an expensive clinic, McPhee decided to write a suite of songs about it.

The result was SPLIT, possibly the greatest hard rock album of all time.

What used to be side one of the vinyl edition featured SPLIT PARTS 1 to 4, a gut churning chronicle of the aforementioned breakdown. McPhee never tried to make his music pretty in any way. His guitar sounds metallic in such a way that you'd think the strings had rusted. It's furious stuff. SPLIT PT 2 especially is superb. McPhee managed to cram more ideas into one song than most of his peers put into a whole album!

Side two opens with CHERRY RED, which should be regarded as the all time classic guitar led rock song. The album closes with a solo version of John Lee Hooker's GROUNDHOG. THe guitar playing defies belief.

If ever music could be described as ugly, this is it. But as the logo on the golden syrup tin says, out of the strong came forth beauty. This is a work of warped and addled beauty. Your record collection is incomplete without it. 

Lite färgklotter över McPhees horoskop synliggör denna "ugliness" - se bara den furiösa kampen mellan en iskall Saturnus som söker undertrycka den glödheta och ovanligt merkuriala krigaren Mars i gränslandet mellan Jord och Luft. Men det här ingen varm personlighet! Musiken är furiös, som sagt, och våldsam. Placeringar i Eld saknas helt och McPhee känner gränslöst smärta i själen, i nummer efter nummer. Solen i Fiskarna är det perfekta sanningsvittnet för livets djävlighet.

Här möter vi återigen den socialistiske samhällsanalytikern Karl Marx fulla konceptuella kraft i Vattumannen, men den här gången som musik! Produktion (Oxen) och frågan om överbyggnaden (Vattumannen), vem som ska tjäna på oxdjurets knotande. 

Saturnus-Oxen ("begränsade materiella förhållanden") aspekterar en musikalisk geniaspekt i formen av psyket/Venus i Vattumannen som ger McPhee långt mer trovärdighet som lidande bluesmusiker (BLUE = Luftelementet) än någonsin de andra britterna som också dyrkade amerikansk blues på 60-talet. Naturligtvis fanns McPhee bland bakgrundsmusikerna när legenden John Lee Hooker spelade England.

Om soul kan identifieras med Vattenelementet så är blues Luftelementet, särskilt den ogripbara mellanzon som antikens naturfilosofer gärna såg som en fuktig luft, tillhåll för onda andar och demoner. Det är den zonen bloggen ibland identifierar via mixen av Luft och Vatten ("dissociation"). 

Tony McPhee håller isär Luft och Vatten i horoskopet, men de finns båda närvarande. Det gör att hans blues ändå har en underton av soul. Men hans kärlekslåtar är ofta frånstötande, hätska, aggressiva och upprörda. Som i amerikansk blues gör kvinnan mannen inget gott, inte i McPhees föreställningsvärld i vilket fall! 

Saturnus bär den hetlevrade Mars fram till Venus, men vad är detta egentligen för slags "förhöjd libido"? Packa väskan och dra, är hans enda budskap till kvinnfolket. Minns vad jag skrev häromdagen om män i Fiskarna som tyckte överkompensera och agera macho (Ulf Brunnberg)? McPhee är gör inte bara en bister min, hela hans själ är helt förvriden!

*****

Varför jag skrev det här beror på att jag just avlyssnade LP-skivan "Black Diamond" från 1976, det sista Groundhogs-albumet och inget av de starkaste. Men återigen förbluffades jag över hur McPhees uppfinningsrikedom med gitarren. Om afrikanerna har talande trummor ägde McPhee den talande gitarren. Och okej, Jungfrun representerar visserligen manuellt arbete och har associerats till händerna i den västerländska traditionen - det är jag ganska övertygad om. Men i vedisk astrologi är det Tvillingarna som representerar axelar armar och händer och inget annat. Spana in Mars i Tvillingarna och deras fingerfärdighet!

Jag ställde bluesgitarristen Clapton mot McPhee i rubriken, men röstade själv för McPhee. Vilket är Claptons smeknamn? Slowhand. Vad händer i hans Tvillingarna? Jo han har den långsamma Saturnus i händernas tecken! Så, nu är vi på rätt bana! (Lustigt nog har Clapton sin Mars i saturniska Vattumannen, vilket understryker "Slowhand"-stämpeln!)

Om händernas hemvist i zodiaken: Jag är ledsen att gammalt bråte från den västerländska traditionen infekterat en del inlägg. Det indiska tänkandet har inte satt sig så bra än och jag dubbelkollade händerna bara häromdagen. Jungfrun i indisk astrologi motsvarar istället buken just under Kräftans område, bringan/bröstet. Kan inte kommentera detta.

*****

De som gillar klassisk hårdrock från det tidiga 70-talet, Led Zeppelin, Deep Purple med flera, skulle inte nödvändigtvis gilla även Groundhogs. Det här är bara brutalt och rått. Men med Måne i Luft och Sol i Luft kunde jag tydligen någonstans höra hur bra det här var (lika barn leker bäst), bara att min klasstillhörighet - Freuds överjag - förbjöd mig att höra klart och tydligt. Nu hör jag intelligensen i alla de fyra elementen. 

I Jorden kämpas det hårdare, mycket hårdare än i det lätta Eldelementet. Vad vet Madonna om livet egentligen? Specialbeställt "kabbala-vatten" på turnéerna - vilken nonsenstripp hon lever! Jag gillar faktiskt Jordelementet, vilket man inte kan tro av en del blogginlägg, men det är troligen för att jag föddes med brist på det elementet... Tony McPhees Groundhogs var bara lite väl mycket råkost i tonåren!

Hade inte McPhee haft ovanstående ingredienser i Luft, då hade han inte kunnat eller haft någon ambition att kreativt måla Jordens motsträvighet i toner.