Onda journalister, filosofer & krigsbarn

Anthony Damiani (1922-1984)
- extraordinärt förtätad idealistisk filosof

Aftonbladets Martin Aagård hyser uppenbarligen en hatkärlek till religionernas värld, eller åtminstone deras florstunna yttre attribut - som muslimska kvinnors slöjor. Härvidlag påminner han mycket om det hemland vars soltecken Vattumannen han delar.

Sedan jag bekymrade mig över hans förmåga att avläsa rörelsen Fa lun gong utifrån dess eget perspektiv har jag sett honom artikelvägen avhandla flera besläktade frågor, fast det måhända egentligen inte är religionen i sig utan det mindre penetrerande sociologiska synsättet som motiverar honom.

Med Solen i Vattumannen hittar vi ofta det här excessiva mentaliserandet om och kring människor i grupp, enade av en tankestruktur. Med den samtidiga aversion som Skorpionen tecknade på hans himmel, uppstår problemet att vilja men inte kunna tillhöra en grupp bara därför att egot fruktar att slockna (Skorpionen = död) i en total ideologisk frändskap. Kvar blir en fegis som står vid sidan av och marginalkommenterar, försynt applåderar eller småhackar. Det sociala utanförskapssyndromet kan ta sig flera gestalter och alltsomoftast är det Skorpionens vämjelse eller vilja till invändning som spelar förstafiolen.

Nu är jag emellertid helt för det kritiska observatörsperspektivet, för Aagård noterar i sin senaste artikel samma sak om den sekulära Humanisten Dilsa Demirbag-Sten som jag tidigare sett i hennes horoskop men inte orkat skriva om. Humanisternas humanism är en löjeväckande postmodernistisk konstruktion som inte förtjänar utrymmet den ändå får i medierna, och jag har redan spillt tillräckligt med ord på det driftiga men intelligensbegränsade horoskopet för rörelsens minidiktator.

Demirbag-Sten själv kan lätt avfärdas som en friköpt negerslav, en förstagenerationens svensk som nu vill legitimera sin rätt att vara här och fri genom att nedvärdera sin forna kulturkrets. Därvidlag hjälper hon bara den redan smårasistiska svensken att hela tappa den ärbarhet han kan ha haft.

Demirbag-Sten är en flitig debattör och jag har mer än en gång reagerat på hennes förtätade intellektualitet. Faktum är att jag inte sett så svårgenomträngliga och detaljerade texter sedan jag igår avslutade en tung (men fascinerande) läsning av nyplatonske filosofen Anthony Damiani, vars inspirationskälla Plotinus (200-talet) han förmodligen lyckats överträffa i termer av komplex text.

Det tog mig åtta månader att läsa Damianis Astronoesis eftersom texten var så kompakt och helt baserad på en avlägsen världsbild med dess egen terminologi att den omöjligen kunde slukas i ett svep. Övermättnaden låg i luften redan efter en timmas läsning. (Likväl rekommenderar jag den verkligen, jag har aldrig sett den senantika kopplingen mellan filosofi, kosmologi och astrologi så väl beskriven. Det bara inför Damianis egna astrologiska bidrag till Plotinus vision jag reserverar mig något.)

När jag nu ser Aagårds invändningar över Demirbag-Stens framställning inser jag att hon i mycket delar "saklighetsfixeringen" med Damiani - jag skulle lika gärna kunna säga sakfixeringen. För det är det jordbundna tecknet Jungfrun med dess högfrekventa och hyperrörliga Merkurius-intellekt som förklarar hur en text kan flätas så tät att den blir nästintill ogenomtränglig och därmed tröttande - eller som Aagård säger, knastertorr (tråkig).

Jämför Maria Wetterstrands (mp) framtoning - även där en Sol-Jungfru som framstår som ett under av nykter tillförlitlighet (saklighet). Det är i Jungfruns tecken objektifieringens fenomen uppstår, det merkuriala intellektet klyver verkligheten (Solen i Lejonet) och slungar ut projektioner - förtätade eller förkroppsligade punktiakttagelser.

I förhållande till Sol-Kungen Lejonet rör sig Jungfrun "sinistert", ställd åt vänster, och har därmed tagit parti. Jungfruns tecken är fiende till Solen/helheten. Det är kanske därför Hades (Skorpionen) slukar Persefone (Jungfrun) och fullbordar den unga orörda själens vänstervridna rörelse ner i Underjorden. I mikroformat ser vi här alltså temat själens syndafall löst repriserat. Astrologin - och livet - är till syvende (solsystemets sju planeter) och sist bara en fråga om man är med Livet eller har invändningar mot sakernas sanna ordning. A-teism betyder att vara mot verkligheten.

*****

Astrologins grundläggande dualism mellan positiv och negativ polaritet/rörelse påminner om tillvarons djupaste beskaffenhet, och Lucifers vändande sig från Himmelen kan således också läsas som en naturlig, ja t.o.m. ofrånkomlig aspekt av tillvaron. Fenomenvärlden skulle inte kunna finnas utan motsättningen mellan Ljus och Mörker, och såtillvida fyller även mänsklighetens djävlar vitala funktioner.

Det är ingen slump att filosofen Damiani förordar denna klyvning i "vänstervriden" riktning (liksom Plotinus som inte, till skillnad från gnostikerna, såg något ont i denna världen), och menar att själen reinkarnerar som fysisk varelse just för att kunna förvärva kunskaper. Damiani talar här verkligen Jungfruns sattva-språk, men med den reservationen att Jungfrun i sig inte har svaret på vad all denna informationsmängd ska vara bra för. Den är till för att behaga Gud/Lejonet - Kristussjälen som de kristna skulle säga om de hade förstått sin egen lära.

Och det har Damiani förstått eftersom han själv på en mystikers sätt i detta liv bottnade i Solen då den inte tog order från någon annan. Ett rent logos, en ren förnuftsprincip denna Solen i Lejonet. Ett studium av hans himmel med dess framträdande förstahusopposition mellan drakhuvudet och draksvansen förklarar varför han ägnat planeten jordens "minnesbank" så mycket uppmärksamhet i sin bok.

Se det här korta citatet från Astronoesis om Draken. Den som läst inlägg om Djävulen eller "denna världens herre" på bloggen, kan här få en aning om varför jag sagt att Satan är ren negation, en transpersonell kraft som suger näring av alla nej-sägande sekularister så att de i princip är radiostyrda bläckfiskarmar för denna makalösa pool av ren habituering.

Vi skulle lika gärna kunna säga att det är Moder Jord som parasiterar på sina inbyggare i hoppet om att hålla dem kvar här så längre som möjligt. Det här är naturligtvis en vinklad utsaga som bygger på andra erfarenheter än de strikt jordbundna själarnas trädkramande och Gaia-dyrkande.

Ännu ett sätt är att låta Jorden vara den passiva fysiska kropp hon är, och fokusera bockfotade Pan (Fan) som kroppens "rådare". Ja här han igen, "denna världens herre", en liten gud (relativt sett), men som lekande lätt binder den fallna själen till falsk identifikation med det animala tillstånd som är jordens eget öde. Men inte andesjälens öde!

Hur kunde då Damiani finna fram till en nobel, andlig livsfilosofi medan Demirbag handlöst rasar ner och identifierar sig med sin nya sekulära värdkultur? Det psykologiska argumentet för den senare är redan givet men astrologiskt ser vi skillnaden redan i soltecknet.

Damiani föddes med Solen i magnifika Lejonet, med en udda tolftehussol som perfekt motsvarar den andliga mystikerns introspektion det här huset kan indikera de få gånger det producerar gott. (Minns de vanliga innebörderna hos den onda daimonens sektor: fängelser, dårhus, långvård...)

Demirbag har visserligen Solen nära knuten till Jupiter, en intelligensskapande faktor. Men som indikator för de högsta livsvärdena - filosofi och religion - är Jupiter är svag i tecknet för sitt detriment. Den sprider ut sig på tjänarnivå och t.o.m. självmedvetenhetens självtjänande nivå och ränner runt precis överallt för att tycka och instruera. Se t.ex. Lisa Magnussons framgångsrika tyckarspalt i Aftonbladet. En Jupiter i Jungfrun bojad i Jordelementet och med de begränsningar i filosofisk föreställningsförmåga detta kan (men inte måste) innebära.

T.o.m. min senaste favorittänkare, vetenskapsfilosofen Wolfgang Smith, visar med sin Jupiter i Oxen hur viktig den här planeten är för framgången. Hans tänkande tar avstamp från det enkla faktum att fysiker idag tappat kontakten med det allra mest oproblematiska och självklara, att världen är kroppslig! Kan det bli mer Oxen?

Eftersom matematikern och filosofens agenda är att bekämpa den tragiska ursäkt för en hållbar världsbild som scientismen utgör och till vilken Demirbag-Sten hör såsom medlem av Humanisterna, tonar Wolfgang Smith ner vissa aspekter av sin fulla insikt.

Men Smiths Jupiter i Oxen - filosofi om kroppslighet - är inte så bokstavligt "Jordelementet" som man först kan tro. Varje verklighetsskikt bortom vår materiella värld har nämligen sitt slag av kroppslighet. De fyra elementen är en giltig modell även för planeten Jupiter och dess befolkning. Men det som är "kropp" (Jordelementet) där, ligger naturligtvis inte inom jordmänsklighetens räckvidd att beskåda, inte för den arme scientistiske Humanisten att uttala sig om med sina jungfruliga (naiva och begränsade) sinnen att registrera.

För allt det Jungfruns representant Merkurius både hålls för att ha härskarläge här och vara upphöjd, är den "jordad" eller bunden till sinnesvärlden. Men där läser den tingen eller sakerna tydligare än andra. "In every little grain of sand..."

*****

Demirbag-Sten är född strax innan nymånen och viljan att reflektera kring sin solära mission är nedsatt (Månen är "bränd"). Det är en "driven" och drivande ande som befolkar Demirbags fysiska kropp, och dess mission är Jungfruns vilja att konkretisera och precisera, alltid utifrån sakförhållande. Som jag tidigare pekat på tycks Jungfrun vara en god jordmån för empiriker och inte oväntat kallar filosofen Damiani den defekta (irreguljära) sublunära domänen för "den empiriska, psykosomatiska varelsens värld".

I brist på Demirbags födelseklockslag får vi nöja oss med ett solärt horoskop där Jungfrun matchar det sjätte huset och dess innebörd av tjänstehjon och fiender. Hela Demirbags psyke är besatt av att tjäna en sak, sekularism. Men hennes fiender står så tätt så tätt. Hela hennes horoskop verkar vara ett massivt anfall mot henne. Eller också är det som Aagård säger, det är bara en enda fiende, men en som hela tiden kommer mot henne förklädd till olika skepnader: den religiösa människan, då främst muslimen.

Att hon verkligen inte gillar sitt utländska förflutna får man en aning om av aggressionsplaneten i Skytten, utlandets, utlänningarnas och (ibland) religionens tecken. (Jämför dock Thomas Eby, Paula de Tildes make, vars Mars-Skytt istället tycks "tända på utlandet".)

Jungfru och Skytt är inga vänner i horoskopet. Jungfrun vill precisera och få stopp på rörelsen (Jord), Skytten lever istället för rörelse och allt mer vidgade vyer (Eld). Man kan säga att Demirbag själv är ett inflyttat krigsbarn som nu bara vill bestå (tjänstehjonet) den sekulära värdkulturen med att hålla källan till hennes privata mardrömmar och demoner borta från det här landet. Jungfrun vill odla sin nya fläck jord på jorden och gallra bort ogräset - dessa störande påminnelser om att hon inte är klar med sin psykiska (själsliga) tillväxt ännu.

Filosofen Damiani gick mycket, mycket längre än så i sitt tänkande. Han var långt bortom den lögnaktiva lägre Merkurius fabricerade motsättningar. I sin platoniska analys satte han fingret på alla de ömma punkter som driver och äter Demirbag och gör henne så kapitalt ointelligent i de visas ögon.

Jag kan bara åter rekommendera den praktverket Astronoesis som den bästa introduktionen till västerlandets stora mystiker Plotinus och hans tankar om hur själen reinkarnerar för att växa i medvetande. Hans förtätade språk kan ses av horoskopets förstahus i Jungfruns tecken - han har i sitt dagmedvetande alla dessa krafter, och hans Sol - hans sanna kognition ligger ett steg bakom/under allt detta i 12e "dolda" huset och inspekterar de planetära krafterna som de visar sig för hans medvetna jag.

Damiani beskriver perfekt hur Världssjälen fungerar, från dess centrum i Solen till de "rationella krafter" som de övriga planeterna är, och hur denna Världssjäl (via planeternas transiter) arbetar på alla oss enskilda andesjälar som likt utsträckta solstrålar har valt planeten jorden för att i det empiriska lära oss se den Stora Bilden där sekularism inte är en framkomlig väg i det att den, likt Jungfrun, blockerar framfarten via dess negativa preciseringar vilka alltid leder till en åtminstone momentan förlust av Enheten.

I enhet ingår allt, dvs, det fungerande samhället förbjuder inte slöjor, skickar inte ut fattiga människor ur landet. Sverige begår för närvarande närapå samtliga dödssynder en nation kan begå. Och det ser inte ljust ut för övriga Europa heller. Postmodernism kan vara det hjärnsläpp, den totala tankeförvirring som föregår en civilisationskollaps, nödvändigt för att en ny och avklarnad världsordning ska kunna uppstår.

Demirbag-Sten tillhör den typ av själ som för närvarande i missriktad iver bygger sig ett nästa liv på jorden i en utfattig och fundamentalistisk obygd! Hon blir förmodligen muslim i sitt nästa liv - allt det du hatar är en erfarenhet din själ saknas och du kommer att bli din fiende (se hennes massiva fixering vid fiender).

I det här obygdslivet kommer hon av Nåd att beredas möjlighet att se det inherenta värdet i varje livserfarenhet. Och Aagård kanske blir en genuint praktiserande buddhist i sitt nästa liv!

*****

Det förtjänar att upprepas: Demirbag-Stens Sol, Jupiter och Merkurius antyder mycket hög intelligens. Tyvärr är den brända Månen ett tecken på problem att se vad man håller på med, att ta ett steg ur sin egen aktivism och reflektera över om det är rätt strid eller ens rätt ideologi man satsat på.

Att hon är barn av den sorgliga subgeneration då Saturnus - fixering & gränsdragning - stod i egoperspektivets tecken Väduren bidrar heller inte. De här människorna är ofta sjukligt om och kring sig, och det är väl därför Sverige nu domineras av en lägre debattnivå än i mannaminne. Nu har de här årgångarna hunnit fram till samhällspositioner varifrån att utöva inflytande. Och det är bara en massa smörja om "min rätt" till ditt och datt till höger och vänster. Låga människor.

Men men.. Man kan också hylla deras själar för att ha gått med på att spela så ringa människoroller och därmed vara sedelärande exempel på den unga och oerfarna själen. Alla fenomen tjänar minst två - kanske hundratals - simultana syften. Det är den insikten som Demirbag-Stens och Humanisternas ständiga vilja till religionsrensning till ett uttryck för ömsom missbruk av intelligens eller bara ren och skär dumhet.