Ptolemaios tolkningsregler för homofenomenet plus en småstudie av så beskaffade Lejonascendenter

Ett långt inlägg som börjar med en småstudie som kan ha visst underhållningsvärde. Det följs av en översättning av några sidor från 2:a århundradet av egyptiska naturvetaren Claudius Ptolemaios som visar hur förvånande komplex antikens astrologi var och vad den menade sig ha funnit när det gällde den "själsliga sjukdomen" homosexualitet och hur den förespeglades av stjärnorna. 

*****

I en tidigare text rusade Lejonet som ascendenttecken iväg så pass i genomgången av 101 homosexuella horoskop att en uppföljning var påkallad. Hur stod då Lejonascendentens härskare Solen - som ofta tas som markör för vår djupast sett andliga identitet (andesjälen) i dessa kartor? (Det här inlägget sällar sig till dem som frågar sig om Solen verkligen är indikatorn för vårt högsta väsensled.)

Samtidigt är ett närstudium rätt meningslöst eftersom Solen i sin tur måste samläsas med Månen (och dess förmåga att korrekt reflektera, kanske fördjupa det inkommande solljuset). Och ytterst kan ju hela horoskopet spela in för det som resulterar i formen av ett livsöde.

Men jag stannar vid solplaceringen eftersom ämnet homohoroskop är perifert för de flesta utom dem som likt mig är nyfiken på allt, inte minst astrologins sätt att beskriva (och kanske förutse) avvikelser. 

Här kan en liten påminnelse om hinduismens ahamkara-begrepp vara på sin plats. "Jag-skaparen" även om jag sett den förtydligande varianten "icke-jag-skaparen", dvs den del i den kompletta människan som ligger bakom uppkomsten av en kropp och det falska eller illusoriska jaget, egot. Astrologins ascendent är en markör för denna funktion i den hinduiska Samkhya-traditionen om världens stegvisa tillblivelse.

Även om frågan rör Lejonpersonligheten och huruvida Solen ligger på något sätt som stör sig med ego- och kroppsuppfattningen (vilket i sin tur avgör vilken "sort" man spanar på), vill jag redovisa den lilla gruppen med zodiakens Dominant i öster.

1. Oscar Wilde;16.10.1854; 3:00 - författare, dömd till fängelse för sin homosexualitet
2. Gustaf V Adolf;16.6.1858;10:05 - svenske kungen som nyligen förärats ett SVT-drama
3. John Maynard Keynes;5.6.1883; 9:45 - ekonom, tyckte socialism var tölpaktigt men ändå missnöjd med sin tids jakt på pengar på bekostnad av andra värden
4. Alain Danéliou;4.10.1907; 3:45 - fransk orientalist, studerade Shiva-kulten och dess penisdyrkan: lingam-stenar som gjort avtryck i popkulturen i "Indiana Jones och de fördömdas tempel" - lingam som uttryck för den manliga skapelsekraften. Olika hinduiska riktningar tycks vilja tillskriva sin favoritgud alla de andra vägarnas egenskaper. Normalt är ju Brahma skaparen och Shiva världsförstöraren.
5. Patrick White;28.5.1912;11:00 - pessimistisk Nobelpristagare i litteratur, ångestdriven sökare efter andliga värden
6. John Cage;5.09.1912; 5:00 - ständigt avant garde kompositör, fotograf och mycket annat
7. Frederic Mitterrand;21.8.1947; 7:45 - fransk politiker med tycke för unga pojkar
8. Mark Foley;8.9.1954; 4:55 - amerikansk politiker med  samma pedofila böjelse
9. Al Trenkler;6.2.1956;18:34 - mördare, apterade bomb som råkade döda en polisman istället för tilltänkt offer
10. Stephen Fry;24.8.1957; 6:00 - skådespelare av än mer degraderad sort än Oscar Wilde. Aktivisten Jonas Gardell är rena sedlighetsmönstret jämfört med hur Fry läckte ut tecken på rejält degraderad sexualitet i ett gammalt avsnitt av populära BBC-programmet Top Gear. Britter är dock som svenskar, har en svag moralisk kompass och verkar älska sin Fry.
11. Wayne Williams;27.5.1958;13:05 - för ovanlighets skulle inte ett svart polisoffer utan en svart massmördare, "The Atlanta Monster". Dömd för två mord men misstänks för mer än tjugo ytterligare.
12. Mylène Farmer;12.9.1961; 5:17 - fransk musikproducent (och f.d. popstjärna) som förespråkar libertinism och roade (roar?) sig med unga älskarinnor.
13. Isaac Mizrahi;14.10.1961; 3:40 - modedesigner.
14. K.D. Lang;2.11.1961; 2:03 - kvinnlig popartist, gjorde ett nummer av att klä sig i manliga (och för stora?) kostymer.
15. Julie Gayet;3.6.1972;12:55 - skandalcelebritet, president Hollandes älskarinna.
    HOPPSAN! Jag rensade falskträffar men missade en. Datasökningen såg "gay" i kvinnans efternamn.
16. Tyler Henry Koelewyn;13.01.1996;20:28 - medium/synsk
    

Snittet för ursprungsgruppen (som pga. falskträffen krympte till 100 horoskop) är 1/12 x 100 = 8,3 kartor per ascendent. 15 Lejon är fortfarande nästan dubbelt så många som snittet. Det kan visserligen vara en slumpvariation med så lite data, men det var dock Gestalten - naturens eget tilltal (givet en chans) som var metodvalet här. 

Intressant är också hur Solen placerar sig i förhållande till ascendenten.

Lejonets härskare Solen i:

ARI  0
TAU  3
GEM  1
CAN  0
LEO  5
VIR  2
LIB  2
SCO  0
SAG  1
CAP  1
AQU  0
PIS  0

Den sociala glidaren Oscar Wilde var Sol-Våg, ett tecken känt för via sin Venus anpassa sig till alla sällskap (social kompetens). Den andra var musikartisten k.d. lang (som fånigt stavade med enbart gemener, en dum trend i världen då). 

Båda hade soldisponenten Venus "fallen" i individualistiska Jungfrun. Använder man den hinduiska metoden att betrakta Solen (eller annan planet) och dess disponent enligt husens inbördes ordning, lider båda av disponenten Venus som en hemlig fiende eller källa till världsliga förluster till deras respektive Sol, karriär eller djupa identitetskänsla.

Ekonomen Keynes var Sol-Oxe - och motsvarande 2a huset förstås ekonomihuset. De andra två var författaren White och den färgade massmördaren Williams. Keynes Sol har också sin disponent bakom ryggen: Venus i Väduren. White en besynnerlig härva av Venus, Saturnus och satansstjärnan Algol i början av Oxen (jämför Sveriges horoskop från 1809 - ett ofattbart lågt betyg för Överheten i det gamla Fattigsverige).

Massmördarens soldisponent var två steg efter, i Fiskarnas tecken. Men då hamnar den i 8e korruptions- och dödshuset som gissningsvis är en starkare indikation än det överförda husresonemanget som gör Solens disponent till ett hot om exil och världslig förlust. (Oscar Wilde kastades i fängelse och övergavs genast av överklassen i vars salonger han tidigare varit välkommen. Exil.)

Svenske kungen var Sol-Tvilling men återigen med disponenten Merkurius "bakom ryggen", som undergräver den annars okej placerade Solen i 11e huset. (Oklart hur mycket vikt hinduer tillskriver detta omen, men det används på en och annan sajt i ämnet.)

Den bland homosexuella dominanta Lejonascendenten ("flashig och imponerande yta är viktig, innehållet ofta mindre så") har intressant nog hela fem solar. Båda politikerna är typiskt nog Sol-Lejon. Avantgardisten Cage är också Sol-Lejon och det går perfekt ihop hans sidosyssla som fotografen (Sol-ögat i sitt eget tecken). (Känner för övrigt en musiker, Sol-Lejon, som sätter ära i att göra så smal och osäljbar musik som möjligt!)

Skådespelaren Stephen Fry är också Sol-Lejon och nog har världen fått se hans exhibitionistiska utlämnande av sin grovt överviktiga kropp i diverse mainstreamfilmer (han bantade bort en del kropp senare i livet). Sol-Lejon också för den kvinnliga musikproducenten Farmer (Frys motsats i sin extrema kroppsmedvetenhet - kanske ett franskt särdrag).

Dessa fem har alla Solen i härskarläge och har inget förhållande till någon disponent. När de råder sig själva i öster skulle typen - fastän en slags kungaomen - verkligen behöva rådgivare som ger perspektiv på vad de sysslar med!

De två Sol-Jungfrurna är dels orientalisten Daniélou, vilket passar eftersom Jungfrun kopplas till kultur, inte bara av jorden utan av kulturella bruk. Den andra är modedesignern och stämmer också perfekt med Sol-Jungfrun. Orientalisten har sin disponent Merkurius ett steg framför Solen som en förtrupp, och hans sexuella orientering är den kanske mest komplexa i gruppen. Modedesignern har också Sol-Jungfruns Merkurius ett steg fram, i den estetiska Vågen.

Det är möjligt att orientalisten bara för en tid var homo (saknar djup biografisk data). Det intensiva intresset för österländsk mystik skulle kunna placera honom bland de själar som redan avancerat bortom den sinnesförslavade människoapan och dess bindning till sexualiteten... Kanske valde han att studera den "penisfixerade" shaivismen för att arbeta sig ur sin sjukdom. Djuppsykologen James Hillman brukade säga att själen "psykopatologiserar" och roterar i låsning kring ett tema för att på sikt befria sig. Hillman lånade en hel del insikter från astrologin och de roterande kretsarna!

Till sist de enstaka solplaceringarna i Skytten resp. Stenbocken.

Sol-Skytten till hör den mediala/synska Koelewyn och det innebär att Solen landar i sitt eget hus just för denna Lejonascendent. 5e är atmans och kreativitetens hus och kan säkert ha med synskhet att göra, särskilt som Solens disponent också befinner sig i femte! 

Detta skulle kunna vara ett av de ytterst få fall där inte samhällspropaganda i homoriktning hjärntvättat folk utan ett genuint fall där själen byter kroppstyp mellan liven och sedan får anpassningsproblem i den nya kroppen. Bara en gissning men baserad på det faktum att Solen med känd födelsetid enligt hinduiska avashta-läran anses död i sin 30e och sista grad. Mycket svaga signaler från "identitetens" symbol alltså, och som här också antyder en "död" relation till upplevelsen av det egna kroppsjaget. 

Eftersom Jupiter anses mycket lämplig i 5e huset (faktiskt en partiell karaka/signifikator för femte, förstår man, om inte homoböjelsen, så åtminstone synskheten - Jupiter är ju religionens och det högre andliga skådandets symbol:

Sol-Stenbocken tillhör den andre (och klantiga) mördaren Trenkler som tog en polis av daga. Solen är naturlig fiende till sin disponent Saturnus och en av astrologins svårare soltecken. Det hjälper inte att som här hitta Saturnus i Skorpionen i 4e huset för personens "djupa känslor", tillsammans med två ytterligare onda faktorer, Mars och demonen Rahu. 

Eftersom Saturnus i Skorpionen är ovanligt dröjsam (innan hat som legat och förgiftat lång tid) blir det här en slitsam beskrivning av det inre livet och som påverkar den lyckosamma Jupiter vid Lejonascendenten illa. Kartan är så plågad att den är intressant att visa. 

Missa inte hur svaga husplaceringarna är: Venus i 8e och Solen/Merkurius i 6e, förutom då "privata inre livets" här spastiska 4e (Saturnus låser, Mars vill spränga fram och Rahu gör hela den tidsinställda bomben extrem och akut). Att han inte ens lyckades spränga ihjäl rätt person måste fattas som att Saturnus långa 270-gradare omintetgör turen (Jupiter i 1a):

En sista iakttagelse rör soldisponenterna. Det är Venus och Solen som dominerar  här som den dolda disponenten. Solen som kognitiv förmåga är "platt" och opsykologisk och i Lejonet råder den dessutom sig själv - det uppstår ingen utvecklande spänning mellan Solen och ett fundament/en disponent där skillnaden ger ett visst djupseende. För showiga och flambojanta Lejonet gäller "what you see is what you get". 

Det är för övrigt också ett tecken som slagit mig som ovanligt svalt inför högre ting (som soltecken). "Djurens konung" överfört på människornas värld tycks bli att Lejonet ofta anser människan vara alltings mått. Kan den mänskliga hybrisen ligga bakom vissa fall av homosexualitet? Jag har tidigare spekulerat att åkomman är en extrem form av narcissism, individen är så självfixerad att bara någon av samma sort på sin höjd väcker ett intresse. Lejonet som i den här ministudien visat framfötterna två gånger i rad (asc och sol) kan vara ett tecken på det.

*****

Jag har noterat en trend bland brittiska astrologer, åtminstone dem med bildning och i många fall också akademiska meriter och sysslor, att ge upp dagens degraderade populärastrologi och återvända antingen till britternas eget nationalhelgon, 1600-talsastrologen Wilhelm Lilly (nationalism!), eller gå direkt tillbaka till Claudius Ptolemaios Tetrabiblos, grundtexten för västerländsk astrologi. Ett annat namn för traditionell astrologi är då hellenistisk astrologi. 

När jag återvänder till texten som jag läst en gång och repeterat delar av på senare år, slår det mig hur tydligt den alexandrinske naturvetaren följer Aristoteles närmast naturalistiska syn på själen. Platons lärjunge hade tidigt en själslära som påminde om läromästaren, men naturintresset drev Aristoteles mot sin senare uppfattning - som känns igen i det moderna sekulära väst - att själen bara är en poetisk omskrivning för den levande biologiska varelsens olika tillstånd. 

A räknade med tre mognadsnivåer i den "enteleki" (entelechy) som en levande människa utgjorde. Vår vegetativa nivå som inte skiljer sig från växter: vi måste suga i oss och tillgodogöra oss näring. Därtill delar vi den sensoriska eller sinnesrelaterade nivån som också djuren har. Ur förmågan att uppfatta ting väcks begär i sinnet och som den uppmärksamma noterar är dessa två sidor sammanslagna i den här bloggens tal om Månen som både ett inre sinne som tar emot data från de fem yttre sinnena och samtidigt centrum för begären. (Aristoteles ville hellre se hjärtat (astrologins Sol) som det "inre sinnet", men Månen som mottagare till yttre sinnesdata bör i vilket fall ses som parat med Solen. Goda aspekter mellan dessa sägs storligen gynna individens psykologi och färgväg genom livet, åtminstone i västtraditionen.

På den lunära nivån är vi alltså inte mer än vegeterande konsumsionsorganismer och här är det viktiga: även Solen (härskare i djurens konung Lejon) tillhör den enbart sinnesrelaterade nivå i Aristoteles tredelning. Ibland beskriver bloggen Solen som "kognitiv förmåga" men det är väldigt aristoteliskt tänkt även om bloggaren tagit intryck av astrologer i väst och öst som t.o.m. gör Solen till intelligensens säte (kanske duperade av Aristoteles ömkligt materialistiska synsätt). Platons avfälling till elev beskriver de sinnesförmögna djuren på ett sätt som liknar hinduerna när de ser Solen som symbol för en jiva-atma, en "levande själ", ett högre väsen inkarnerat i denna värld och maskerat som en levande varelse. 

Jag är säker på att hinduiska astrologer i debatt skulle upptäcka att de har väldigt skiftande förståelse av vad "atman" står för.. Många hinduiska sajter är fyllda av praktiska tolkningsregler men är notoriskt dåliga på att redovisa vad de menar med "atman". Begripligt eftersom ämnet är praktiskt och få funderar över dess filosofiska (och religiösa) rötter.

Den här bloggens försök att skilja mellan jiva-atman, själen som knuten till denna värld i en kropp (måhända en mycket subtil kropp i tillstånden efter döden och innan återfödelsen) och dess innersta kärna, den högre komponent jag kallat "ande-själen", dessa försök har kanske inte varit helt klara.

Det inser jag nu när jag bläddrar i en liten men förträfflig introduktion till Aristoteles och ser att den mäktige naturfilosofen aldrig lyckades helt frigöra sig från läromästaren Platons tankar. För A är det tredje stadiet i människans materiellt uppfattade själ hennes intellekt (Merkurius). Detta måste människan själv arbeta med för att bli mer än "en slav eller kvinna" (antika exempel på dem som inte undfått bildning och som ett resultat blivit kvar på djurets nivå, sinnliga och med aptiter)! Tanken liknar 3e intellektshuset (Merkurius) som i hinduisk astrologi har en dubbel natur. Det är ett ont hus men går att förbättra genom att människan tränar sitt intellekt.

Men... sedan säger introduktören A.E. Taylor att Aristoteles rör till sin perfekt materialistiska syn på själen (inklusive intellektet) som bara en kroppens förlängning - som när moderna människor i okunskap identifierar medvetandet med hjärnan. I själsdefinitionen (som för A sorterar under fysik) märks tydligt Platons närvaro. Utöver människans passiva intellekt (hur mycket vi än tycker att det är vi som tänker våra tankar kan de alltid härledas till något stimuli som startat en tankekedja), finns också vad Aristoteles kallade det aktiva intellektet. 

Och detta aktiva intellekt existerar helt oberoende av våra kroppar (likt Platons åtskillnad mellan kropp och själ) och är i själva verket snarast att likna vid hinduismens tanke om att en del av Gud finns inom universum och där tänker allas tankar. Våra egon är inte så smarta och drar in oss i illusionen om att vara enskilda personer och att vi tänker individuella tankar. I själva verket är det Världssjälen som tänker genom oss, bättre genom vissa och knappt alls genom andra. 

Allt hänger på huruvida samhället har tagit ansvar för att varje medborgare ska skola sitt intellekt så långt det går, så att det aktiva intellektet kan verka som handen i handsken genom människans passiva intellekt. (Kristna aposteln Paulus om mänsklighetens fullkomning när "Kristusanden blir allt i alla".) I sin syn på skolningens betydelse verkar Aristoteles ha behållit Platons tankar som de syns i ålderdomsverket Lagarna (se citatet i länken ovan).

Tyvärr är Taylors introduktion skriven för maximal lättlästhet och källhänvisningar till Aristoteles olika idéer saknas helt. Men enligt honom är föreställningen om det Aktiva Intellektet så summarisk att det uppgivit till helt olika tankar om vad Aristoteles menade. Att mänskligheten inte tänker sina egna utan Världssjälens / det Aktiva Intellektets tankar är en av flera tydningar, men en som ligger nära den som studerar Jordens planetsystem och hur det verkar korrespondera med händelser på planeten. 

Planeterna "styr" också människans psyke (den "irrationella själen") och i någon mån intellektet ("den rationella själen"). En mycket svag Merkurius kan dock "läcka" och bli en slav under den irrationella själen. En sån själ identifierar man omedelbart på att tendensen att efterhandsrationalisera sin slavmentalitet (för att simulera oberoende och individualitet) istället för att förekomma signalerna från själens lägre regioner. Den fria viljan är i slutändan mest förmågan att identifiera de olika processer som utgör en människa och stoppa eller avstå vissa impulser.

Och här kommer homosexualitet in igen. För medan jag hade både Taylor om Aristoteles psykologi och Ptolemaios kapitel i Tetrabiblos om "sjuka själar" öppna insåg jag hur färgad egyptiern var av Aristoteles. Helt tveklöst kallar han Merkurius uttrycket för såväl den rationella själen som den aktiva själen. Månen är hos honom den irrationella själen och den passiva själen.

Men när han efter epilepsi och besatthet av demoner vill diskutera den irrationella själens åkommor, då ber han läsaren bortse från bort Merkurius (aktiva själen) och istället para den irrationella sinnesnivåns Måne med Solen. Båda dessa är alltså verksamhet på Aristoteles låga djuriska nivå, det är på denna nivå sexuella sjukdomar slår till. 

Ptolemaios är nog den mest svårlästa antika text jag mött till följd av ämnet och hans ideliga tillbakasyftningar ibland flera sidor tillbaka. På engelska Amazon ser jag en person kritisera översättningen i LOEB's Classical Library för dess svåra syftningar. Texten är så förtätad att man knappt förstår vad han knyter an till i sin framställning. Man får läsa om och om och observera vartenda småord för följa hans omfattande tankestruktur.

Men här är en svensk översättning jag gjort från den grekiska/engelska utgåvan, minimalt kortad och samtidigt lite ordrikare just för att bli tydligare:

[P]erversionen av den passiva delen [av själen]...syns tydligast i överdrifterna och bristerna i frågor som rör sexualiteten, manligt och kvinnligt vid en jämförelse vad som är normalt [heteronormen, som angiven via stjärnhimlens synliggjorda "lag"]. Här tas [till skillnad från föregående stycke om själens karaktär] Månen tillsammans med Solen istället för Månen och Merkurius, och speciellt observeras deras relation till Mars och Venus i konjunktion ["together with"].

Vid studiet av Mars med Venus, om Ljusen står ensamma och isolerade [oaspekterade? "unattended"] i maskulina [positivt polariserade] tecken, kommer MÄN att vara överdrivna i det naturliga [heterosexuella] medan KVINNOR överdriver i den onaturliga kvaliteten [lesbianism]. Detta kan ses som enbart en ökad virilitet och aktivitet hos själen. 

Men om därtill Mars eller Venus, en eller båda, görs maskulina [ockuperar ett positivt tecken?] kommer män att bli libidinösa sexmissbrukare och trolösa äktenskapsbrytare, redo vid varje tillfälle som ges till basal och laglös sexuell passion. Kvinnor med samma konfiguration har lust efter onaturliga [lesbiska] samlag, kastar flörtiga blickar och är vad vi brukar kalla tribader, för de riktar sig mot kvinnor och utför männens funktioner. 

Om dock Venus ensam konstituerats på ett maskulint sätt [positivt zodiaktecken?] utför kvinnorna sina ting hemlighetsfullt och inte i det öppna. Men om även Mars står reservationslöst maskulint, kommer planeterna ibland även att teckna kvinnor med vilka de umgås som sina "hustrur".

Å andra sidan, när Sol och Månen i förutnämnd konfiguration [saknar aspekter med varandra eller har klent eller obefintligt stöd från andra] befinner sig i feminina [passivt polariserade] tecken, går kvinnor till överdrift i den naturliga böjelser [heterosexuell nymfomani] medan männen överdriver det onaturliga utövandet [homoerotik], med resultatet att deras själar blir mjuka och effeminerade.

Om även Venus står i ett feminint tecken blir kvinnor depraverade, äktenskapsbryterskor och fyllda av lusta, med resultatet att män kan ta för sig närsomhelst och på vilka sätt som helst - de vägrar absolut ingen som helst perverterad sexuell gärning hur grov eller olaglig den än är. 

Männen med feminint placerad Venus blir å andra sidan effeminerade och osunda vad naturligt sex och kvinnors funktioner anbelangar, behandlas som patetiker ["pathics" = känsloplågade] och gör sitt i det privata och i hemlighet.

Men om även Mars befinner sig i ett feminint tecken blir deras skamlöshet uppenbar och explicit. De utför handlingar förutnämnda handlingar av endera slaget, intar rollen av pimpar ["bawds" betyder här troligen något annat givet det P härnäst säger:] som underkastar sig allmänt missbruk och varje förödmjukelse som åtföljer dessa [sexuellt perverterade] bruk.

Vad gäller Mars och Venus stigande i öster eller som morgonstjärnor [stiger före soluppgången] så bidrar dessa positioner och gör dem mer virila och notoriska. Mars och Venus sjunkande i väst eller som aftonstjärnor [kort synliga efter solens nedgång] förstärker femininitet och ger en lojhet.

På samma vis kan en närvarande Saturnus förena sig med var och en av de föregående och producerar ännu mer liderlighet, orenhet och vanära, medan Jupiter hjälper i riktning mer stil, återhållsamhet och anspråkslöshet. Merkurius tenderar att dra allmänhetens uppmärksammad till oskicket, till instabila känslor, mångsidighet men också ge förutseende.

Ptolemaios text är svår eftersom han använder enkla ord på ett sätt som gör att man inte riktigt vet om de syftar på astrologiska termer som idag givits andra namn. Översättaren av Tetrabiblos bidrar med många förklaringar i notapparaten men bara detta lilla utdrag ur de Fyra Böckerna innehåller några frågetecken. Redan i början uppstår problem: tänker han på fler former av Mars och Venus "tillsammans" än konjunktionen? Det framgår inte. 

Hinduisk astrologi låter de två mötas i antingen konjunktion eller den lösare "kombinationen" (i samma tecken), i opposition, eller via Mars speciella 90-gradersaspekt när den ligger tidigare i zodiaken knivhugger en längre fortskriden Venus i ryggen. Min gissning är Ptolemaios inte använder "tillsamman" i teknisk mening, som "konjunktion", utan innefattar alla slags samkväm mellan dem. Man bör troligen räkna in varianten där den ena är disponent över den andre och framför allt intensifieringen i det "ömsesidiga mottagandet". Mars i ett Venustecken och vice versa, betraktas också i hinduisk astrologi som lika stark som en konjunktion.

Varför den hellenistiska egyptiern trycker på öster och väster som särskilt viktiga för den här åkomman beror rimligen på att antikens tänkare hade någon föreställning liknande dagens, att detta är en relationsaxel. Egot i 1a huset och Den Andre/Partnern i 7e. Med illa konfigurerad Sol och Måne blir någon av eller både de två emotionella Mars och Venus i dessa hörn det som får den sexuella aptiten att bli abnorm. 

Det är som synes ett antal kriterier som måste vara uppfyllda enligt Ptolemaios och den tid jag ägnat homo-horoskop säger mig att det ovanstående är en skrivbordsprodukt. Hade alla eller ens ett större antal sett ut som beskrivet borde mönstret ha noterats. Samtidigt har bloggaren nu valt den sideriska / indiska metoden efter 25 tidigare år med den västerländska, och givet de få planetära aspekterna i indisk astrologi går inte Ptolemaios resonemang att direkt överföra.