DN gestaltar den tragiska borgaren

När man som DN:s undermåliga ledarskribent Helmerson bara har ironi att komma med, då står det klart att borgarens intiga livsstil står upptryckt mot väggen. Så här banala är de människor som sitter i nyckelroller och driver den förslavade massan framåt med jolmigt nonsens. (Och sedan klagar på tidningskris.)

Det är inte konstigt att väst kommer att ha IS i svärmar som det onda Egyptens sju plågor över sig inom kort. (Jfr. de sju planetära dödssynderna varom mer om högmodet i föregående inlägg.) När en hel civilisation via kommersialism blivit så här substanslös är den civilisationen förverkad i det större historiska spel gudarna driver. (Och mot gudarna står sig ateisterna slätt.)

Den här ledarskribenten har drabbats av en hang-up men jag avstod från att kommentera jubelåsnan* när det för bara några dagar sedan såg ut så här på DN:s förstasida:

Som Ödet ville det råkade jag läsa ett referat av Platons "Lagarna" under dessa dagar och noterade hur den västerländska tankens portalfigur mer liknade öst än de uppgivna livsstilspusslarna i dagens Västeuropa. Självklart är det romska tiggeri som EU släppt lös över västvärlden förbjudet i det goda samhälle den gamle Platon i detalj skisserade, och dödsstraff på Helmersons typ av ateism också (se detta inlägg på en annan avfallen ledarskribent i DN, Lena Andersson). Men hur skulle en västerlänning kunna hantera dessa problem resolut när han och hon svikit våra antika ideal?

Nu verkar Helmerson alltför feg att tillstå att han också, likt Andersson, är en satansdyrkare, en som älskar Nihil - den förvända föreställningen att det inte finns några kosmiska normer som fångar upp "särutvecklingar" på Jorden som t.ex. den västerländska rovmentaliteten. Allt han kan göra är att med klä in sitt studentikosa "demokratin är ändå det bästa systemet" i sunkig ironi.

Hur gick det så här fel med en karriärist så tondöv att han i en text t.o.m. hängde ut sin egen dotter som en negativ parallell till Håkan Juholt? Det var ungefär då bloggen upptäckte hur liten och ynklig DN blivit och tydligen väl motsvarar den låga nivå stockholmare håller som människor. Det finns tragöder och sedan finns det tragiska människoöden. Båda sorterna spottas fram genom ungefär samma astrologiska förhållanden. Platon tycktes mer öppen för astrologisk determinism än hans romerska efterföljare Plotinus (ett halvt millennium senare). 

Den romerske filosofen ansåg att människans själ var sidoordnad med Världssjälen och således alls inte underkastad den senare via kausala sammanhang. Vad den här bloggen upptäckt genom att betrakta rubrikskapares horoskop mer filosofiskt, är att folk beter sig förvånansvärt likt de allmänna riktlinjer man kan utläsa ur t.o.m. en karta som gäller för alla födslar under två dygn. Är borgerlighetens ständiga pladder om valfrihet och "individen" helt enkelt deras sätt att mörka hur odifferentierade de i själva verket är, i sitt val att gömma sig innanför stadsmuren och alla shoppa på fina gatan och leva till förvillelse lika liv?

Så sent som den 1 februari återvände jag till Helmersons horoskop för möjliga förklaringar till hans ångest och vånda inför en värld han inte längre ligger still i hans handflata.

*****

* Jubelåsna. Varför inget blev skrivet om Helmerson häromdagen berodde på tidsbrist. Det visade sig vara ett monumentalt arbete att spåra den här märkliga tillvitelsen (som replik på Helmersons omogna trams om "åsneskrik"). Ordets historia tycks glömd, åtminstone finns ingen förklaring att hämta på svenska nätet. När kunskap saknas beror det alltid på svenskarnas blackout i sekularismen, och man kan därför misstänka att smädelsen ursprungligen byggde på en allmänt känd religiös praxis eller åtminstone något med religiös anknytning.

Se engelska Wikipedia och det kristna återskapandet under medeltiden av den judiska tanken om ett jubelår. Vad Europa inte längre visste vara att redan Dödahavsrullarna predikade (i enligt med samma ställe i Gamla testamentet som Wikipedia anger) syndernas förlåtelse och de skuldsattas skuldbefrielse under jubelåret, som inföll vart femtionde år. 

Dödahavstexten "Melkisedek" liknar den kommande Messias (judiska konungen) vid just Guds egen överstepräst Melkisedek, kung över gamla Salem (Jerusalem). Det är ingen slump att Jesus sedan väljer en åsna för sin triumfatoriska entré i Jerusalem kort innan han arresteras och avrättas som en uppviglare som ifrågasatte den av Rom tillsatta ståthållaren. Fiktion eller verklig historia rider den värdiga härskaren på en ... jubelåsna, en riktig idiot som inte alls fattar vidden av det pågående dramat. Men sådana verkar stockholmarna läsa för att få näring till sin parodiskt skeva världsbild!

(Melki sedek = Min kung är Rättfärdigheten)

PS. Jubiléerboken lämnades utanför Bibeln. Den härstammar från en grupp som stod Dödahavsasketerna nära - kanske rent av skreva av samma grupp - då den propagerar för judarnas avfall från den korrekta 365 dagars solkalender som också användas i Dödahavsklostret. (Judarna satt likt babylonierna fast med en besvärlig månkalender.)