Barndomens ljudintryck

Det finns en tid barnets öron förutsättningslöst lyssnar in sig på musiken och lär sig klangvärldens former. De här tidiga byggbitarna - radions hitlåtar - sopas sedan under mattan av den unga mentalitet som ännu tänker i motsatspar. Efter en tid vill den växande ungen inte längre stå för sin första musiksmak, den har blivit barnslig. 

Själv upptäckte jag t.ex. rockgruppen Kiss för sent, vid 14, men hann köpa både första och andra albumet innan jag insåg att det var musik lagom för förskoleungar. (Kiss hade viss respektabilitet de första åren, men blev sedan just ett förskolefenomen.) Det här återfallet i en mer primitiv musiksmak var lite generande eftersom jag redan hittat den progressiva rockens mer intellektuella hjärnvindlingar. Det unga sinnet är ännu plastiskt och flyter runt...

För astrologin är det intressant att se hur en ännu tidigare fas i musiklyssnandet syns så tydligt. Helt nyligen slumpade jag mig på världshiten "Downtown" (1964/65) med brittiska sångerskan Petula Clark och slogs av hur enastående bra hon sjöng. Hon sopade banan med alla utom ett fåtal av dagens kvinnliga popartister. 

Det blev ett inlägg om hennes horoskop där både Sol och Månen står i Venus tecken (Vågen respektive Oxen) men Venus själv anses "fallen" i kyliga och tekniska Jungfrun. Den placeringen har uppenbarligen sin nytta också - även om den nya kommunikationschef Moderaterna hämtat från Match.com gör mig mörkrädd! Partiet utan ärlighet, partiet som jobbar med hjärntvätt av potentiella väljare. Partiet som producerar skriande falsk reklam: "Det här schampot har vi jobbat 60 år med att ta fram." Visst.

Det var när jag började studera Petula Clarks omfattande diskografi jag plötsligt kunde binda hennes namn till några av de klämmiga poplåtar jag hört som barn under 60-talet och älskat allra mest! Någonstans vid kitschiga sångerskan Nancy Sinatras världsomspännande tv-show 1968 hade dessa barnöron hört tillräckligt många låtar för att direkt kunna plocka ut en avgjord favorit från tv-programmet, "Up Up And Away".

Men Petula Clark hade jag varken namn eller ansikte på ännu, trots att sånger som "Couldn't Live Without Your Love" (även i svensktoppscover), "Life and Soul of the Party" och "Don't Sleep in the Subway" helt klart sjönk ner och bildade en grund för ett popintresse som hållit i sig som skyldigt nöje (Lenka var ett stolpskott--där var jag verkligen inte den målgrupp hon sjöng till). Jag har alltid vetat att P.C. sjöng "Downtown" men inte att hon låg bakom även de andra uppräknade låtarna (och fler därtill).

Och se här vilket perfekt sändebud Petula Clark var från Luftens världar - nästan gradexakt träffar hennes fysiska instrument (ascendenten) undertecknads själva själscentrum (Solen):

Jag har tidigare i ett personligt inlägg (som jag inte längre kan hitta tillbaka till) redovisat kärlekar och nästan-kärlekar. I ett strängt urval med bara tio kvinnliga namn som verkligen berört mig visade sig Vågen i öster på fler än hälften. Tala om en bekräftelse av astrologins nyckellära om hur den enes ascendent möter den andres Sol eller Måne (eller Venus)! Petula Clarks horoskop visar att jag redan som barn upplevt samma sak invid radion!

Tar man en annan prepubertal kvinnlig favorit som Nancy Sinatra (jag minns att jag tyckte hon var gudomligt vacker) stämmer den astrologiska tesen alltjämt. Bara att det nu är undertecknads ascendent i Tvillingarna (inklusive Månen) som möter Nancys hyperaktiva Tvilling med Månen, Mars, Venus och Merkurius - hennes unga energi formligen invaderade den sjuåring som var jag genom tv-rutan!

En annan artist som oavsett sin rätt skrala musikaliska talang talade rakt till min själ, men nu i tonåren, var reggaesångaren Junior Ross. En nyritad karta visar bättre hur exakt hans Lejon-Sol träffade min uppskattande Venus:

Jag får fortfarande gåshud när jag hör Junior Ross oskolade sångröst kommenderande raspa ur sig, "Gå ned på knä, Babylon!" 

Det var den tredje världens röst som hördes, och vad den här jamaicanen tyckte om det egoistiska och utsugande västerlandet (Babylon) var det ingen tvekan om.

Intressant nog är det Eldens hetta som verkar i den här totala känslan av att vara ett med artistens VISION. Min förmåga att uppfatta sanning representeras lustigt nog av Venus, en planet som i många andra horoskop fyller andra funktioner. Men undertecknad har Venus som det femte sanningshusets ägare och Venus är dessutom Solens (intelligensen / sanningen) disponent och Solen ligger i femte leonina huset. 

Det kan tyckas märkligt att denna serie omen om klarsyn inte givit en Einstein, men förklaringen ligger i att sinnet inte förmår hantera allt detta ljus: Månen hämmas av Saturnus och kan bara bitvis och efter en tydligt kronologisk plan (Saturnus=Kronos) uttrycka den högre själen. Horoskopet beskriver en själ som partiellt har stängts ned i detta liv, kanske för att uppleva "den vanliga människans lott". Alternativt kan man tala om sen mognad eller sent solärt (andligt) uppvaknande.

Men när själen vars solära ägare Venus i Lejonets 21a grad hör en sångare vråla ut sig sin heliga (rödglödgade) vrede över ett orättfärdigt samhällssystem - och gör det med en Sol i härskarläge i Lejonets 21a grad och som bränner Merkurius i 21a graden och därmed undanröjer allt cerebralt finlir som står emellan människan och den Rena Energin, då hörde jag! 

Jag tror Junior Ross och några ytterligare jamaicanska sångare räddade min själ och flyttade den flera steg åt det politiska vänster. Den här bloggen illustrerar den senkomna upptäckten att den sanna ideologin för planeten jorden är kommunism. 

Det är bara vänsterpartiets styrelse som domineras av Skytten, det antika tecken som beskriver universell välfärd. Högre än så kan inte tanken svinga sig här på jorden. Efter det är man gudomlig och behöver inte längre (för egen del) återvända ner till kretsloppet. Många stora själar gör det ändå, för att hjälpa andra, och jag misstänker att Junior Ross var en sådan.

Det är möjligt att inte alla som kollar in sina egna favoritartister eller artister som gjort ett outplånligt uttryck utan att för den skull vara en favorit (jag har aldrig intill igår köpt eller ägt en Petula Clark-skiva) upplever de här synnerligen tajta astrologiska kopplingarna. Det kan i så fall bero på att det egna horoskopet inte är tillräckligt "extremistiskt". För onekligen har överbetoningen av Luft lett till att andra budskap tvingats utgå (i det här livet). En mer välbalanserad människa tänder "lagom" på artister vilket då återspeglas i lite ljummare kopplingar mellan horoskopen.

******

Till sist och helt ovidkommande. I studiet av Petula Clarks diskografi fick jag syn på en skiva som är nästan generande. 1968 gjorde Dusty Springfield sin hyllade "Dusty In Memphis" och två år senare verkar någon ha tyckt att Petula Clark borde göra likadant. Till och med idén med grön färg har övertagits.

Dusty Springfield - Dusty in Memphis (1968)
Petula Clark - Memphis (1970)

I analysen av Petulas horoskop nämnde jag en tendens till osjälvständighet och att bli slavande under folk som gav henne regi... Hon var heller aldrig någon låtskrivare utan nästan hela repertoaren består av coverversioner och så hennes enstaka egna originalhits. Här kanske man ser den fallna Venus i tjänstefolkets tecken Jungfrun som en klen bas för den originella Solen. 

Men Venus i Jungfrun ger precision och jag tror det är hennes ofattbara kontroll eller modulering av sina röstresurser (Luft) som fascinerar mig mest, förmågan att gå från litet och intimt till stort och ljudligt. Månen i Oxen kan ha med saken att göra, Oxen verkar vara en bra resonansbotten för just ljud.