Om Fredrik Reinfeldts extrema själviskhet

Jag sympatiserar inte med Sverigedemokraterna men en nyhet i tiden (DN, SvD, SvD2) förtjänar en liten särstudie.

Kräftans natur är att rafsa åt sig och kan ses i dess ovilja att tjäna andra. Därigenom skänker den många slags vinningar och förmågan att profitera. Kräftan möjliggör för en person att transportera sina investeringar i främmande handelsvaror från stad till stad, och med ögat fästat på de tvära kasten i spannmålspriset riskera sina pengar på havsvindarnas gynnsamhet för att kunna sälja till världen och kommersiellt etablera band mellan otaliga okända länder, hitta nya vinstmöjligheter under främmande skyar, och från höga priser på sina innehav ansamla plötslig rikedom.

Poeten och astrologen Manilius, 1a århundradet.

Man kan tycka att det här är en hemsk beskrivning, men notera hur Manilius inte spiller någon möda på att bortförklara symbolens natur - den är ju vad den är - utan istället ägnar resten av texten åt att beskriva profitörens framgångar.

Men här är samtidigt skälet varför Sol-Kräftan Fredrik Reinfeldt aldrig skulle ha fått ta makten i Sverige.  Med ett soltecken som bara söker sin egen vinning drar en sådan ledare med sig ett helt folk i otillständighet. Snart har hela landet förfallit till en stor hoper krabbor som alla klöser och snappar mot varandra i jakt på sin egen fördel.

Från samma sajt som citerar Manilius noterar författarinnan också att krabbans beteende har givit åtminstone engelskspråkiga folk ett talesätt som på pricken är svenskarna egen jantelag:

En vana kräftor har, är att när de stoppas ner i tunna och en söker kravla sig ur, drar de andra ner den igen. Det har givit upphov till talesättet "crabs in a barrel" som syftar på människor som avundas andra deras framgångar och är redo att gå hur långt som helst för att dra ner dem. Uttrycket används vanligen för dem som tillhör samma klass eller ras som inte vill se andra av sin egen sort uppnå mer än de själva.

Nu har jag visserligen läst in svensk jantelag indirekt genom problem i nationalhoroskopets nionde hus, men här talar vi alltså om ett rent fenomen som tillhör Kräftans tecken eller det fjärde huset som tillhör Kräftan i den "naturliga zodiaken", eller möjligen Månen som Kräftans exklusiva planetära härskare. 

Obemärkt flyktade dödssynden avund (invidia) förbi i det här inlägget och kopplades då till Månen. Naturligtvis är jantementaliteten mycket rakare och enklare förklarad som missklädsam avundsjuka än, som jag föreslog, som effekten av andlig förtvining! Men sanningen är att jag gick djupare än bara symptomet - avund - och fann roten till det onda: svenskens andliga apati. Stänger man av en livsnerv börjar hela det psykiska systemet bete sig illa!

Går man till Månen i nationalhoroskopet så är inte Väduren i sig någon avundsjuk position. Den är representerar snarare en frisk ung hunger på livet. Människor på bettet (se Håkan Juholt, säkerligen med Månen i Väduren.)

Men studerar man istället Månens disponent Mars i nationalhoroskopet, så befinner den sig i astrologins kanske ondaste hus, det åttonde för förgrämda och skämda känsloattityder - ett hus i stort behov av rening. 

I solmyten om Herkules 12 (zodiakala) stordåd för att vinna gudavärdighet bestod ett av dåden av att hugga huvudena av den niohövdade hydran. Signifikativt för allt vad det stagnanta och smutsiga bakvatten Skorpionen symboliserar, bodde hydran i ett träsk. Och vem kom till vattenmonstrets hjälp om inte ett annat vattendjur, Kräftan - ditskickad av kvinnornas och äktenskapets beskyddarinna Hera, en ovanligt otrevlig gudinna i den grekiska mytologin.

Nationalhoroskopet visar alltså en folksjäl (Månen) som i grunden befinner sig i hydrans smutsiga träsk och där Månens faktiska placering i sjunde huset, visar att vi hugger huvudena av varandra i det här landet främst bakom lyckta dörrar, i äktenskapet.

Märkligt nog dyrkar det officiella Sverige "jämlikhet" och om man uppsöker Vågascendentens (jämvikt mellan vågskålarna) härskare Venus, då hittar vi den i Kräftans egen naturliga zon, det fjärde huset. 

Det duggar således av jantelagsrelaterad symbolik i horoskopet, som alltså tar sig uttryck främst i kvinnors avundsjuka - på varandra och på män - i det här landet. Samtidigt är männen ynkliga bortom rim och reson, som Fredrik Reinfeldt, själv född i den avundsjuka Kräftan som, själv nerkastad i tunnan, genom djävulska sjukvårdsreformer och pennalism mot långtidsarbetslösa (fånglägren Fas 3) nogsamt ser till att ingen ska ha det bättre än honom personligen.

Var finns den Herkules som är redo att sätta ner foten och krossa den där krabban? Han har ju förött ett helt land med sin vanvettiga politik, enbart trogen riskkapitalisterna som vanvårdar och försämrar här för att kunna smita vidare från land till land för att maximera sin egen vinst- precis som Manilius så klarsynt såg saken för tvåtusen fucking år sedan. 

Fatta! Svenskarna ligger tvåtusen år efter som inte förmår genomskåda så här enkla och odugliga ideologier. Vad är det för fel på oss? Har all jordens själviskhet samlats på den här jordplätten vi kallar Sverige? Är det här folket den niohövdade träskhydra Herkules måste dräpa för att bra och välmenande politiker återigen ska få de bra opinionssiffrorna?

*****

Som påminnelse om att vi bara talar om ett zodiaktecken, och att andra kvaliteter kan vävas kring det så att grunden nästan helt suddas ut...

Här är två vackra kvinnor födda i Kräftan som de uttrycker hela andra kvaliteter än det klibbande och närigt beroende i krabbans grundidé. Till vänster Charlize Theron, som visat prov på en sådan vidd i förmågan att uttrycka karaktärer (notera hennes avsevärda problem i barndomsfamiljen/Kräftan!) Och till höger Anna Paquin från X-Men - hon som fattar eld vid minsta sinnesrörelse. 

Först kunde rollen tyckas som en paradoxal kontrast till hennes soltecken. Kräftan står ju närmast för drunkningsdöd, men tänk så mirakulöst rollbesättningar sker. Hon har Solens disponent Månen liggande i det stora Eldtecknet Lejonet. Med andra ord, en ömsesidig reception mellan Sol och Måne, Eld och Vatten! Det är helt korrekt: stirriga känslor slår över i Eld till och med på födelsehimmelen. Det var långt innan hon var påtänkt för X-Men. Eller? Tiden kanske inte finns, bara medvetandets ryckiga rörelse mellan olika fokuspunkter. Rollen i X-Men kanske var en del av hennes förutbestämda och ständigt närvarande öde?

När jag tittade efter lämplig bild på Anna Paquin slog det mig hur "väck" hon är på mängder av fotografier. Som om hon likt Kräftans typbeteende faktiskt stänger av och gömmer sig bakom en mur eftersom det stimmiga livet stör det här tecknet ovanligt mycket. Kan ha att göra med att Månen i Lejonet är som ett förstoringsglas och i själva verket gör henne överkänslig. 

Att spela in film är skyddad verkstad och passar Kräftascendenten (enligt undersökning på bloggen). Men att gå ut lajv är förenat med risker. Och det är väl därför Reinfeldt knappt ens visar sig länge, gömd med jättelön inne i Rosenbad och fullständigt passiv medan Sverige går åt helvete till följd av att hans politik är rena kräft- eller cancersvulsten för landet.