Homoblod vägras

När jag ser DN-rubriken och artikeln som berättar att Blodcentralen i Sundsvall betackar sig för blod från homosexuella män går naturligtvis tankarna till en av bloggens studier, den där 120 hbt-horoskop visade sig ha en statistiskt signifikant del med skadad blodplanet!

Blod har kopplats till krigaren, dolkhuggaren och spjutkastaren Mars i västerländsk tradition. Men i Indien sorterar alla vätskor under tidvattnens herre Månen. Lustigt nog kommer båda världarna samman just i Månens tecken Kräftan, där Mars sägs "falla". Den blir, om inte obrukbar så åtminstone en antydan om att själen är född med inre, alltjämt svallande störningar som härrör från något föregående liv. 

Mycket väl kan själstraumat också ha triggats av ytterligare händelser i barn- eller ungdom. När själen spårat ur gör Livet allt det kan för att hjälpa själen fram till det extremläge där Vändpunkten väntar. LIVET använder alltså onda händelser för att driva själen till en högre förståelse.

Det är inte nödvändigt att man dödats brutalt för att återfödas med den fallna Mars. Jag sköts till döds i Italien under Mussolinis härjningar på 1930-talet och det syns eventuellt på min återfödelses svenska himmel som en fallen Sol bara två grader från våldsplaneten Mars. 

Var och en bär sina hemliga nycklar till varför planeterna har radat upp sig som de gjorde vid födelsen. I själva verket är planeterna bara utlösare för själens egna minnen - de är symboler som kan representera många olika ting.

Så vad DN:s artikel egentligen säger är bara en variant på astrologins fallna Mars i Kräftan: det här blodet inte är friskt - blodet är bärare av ett själsligt trauma som individen just är fångad i sviterna av.

Möjligen är verkligheten så prosaisk att det man inte har lust att ta kostnaderna för att undersöka homogivarnas blod från gång till gång - med tanke på den urspårade och flackiga livsstil många homosexuella råkat i greppet på.  (Se bloggen om Vattenelementet och fångenskapen under dunkla drifter.)

I undersökningen "Algol och homosexualitet" gjorde jag ett märkligt fynd, hur antikens "onda stjärna" tycks driva gäck med människor vare sig de inbillar sig stå över "antika fantasier" eller ej. Det kan mycket väl vara så att samtidens sekulära och frigjorda individer är de dummaste människor som någonsin vandrat på jordens yta. 

Homosexuella, tycker jag mig ha sett, avskyr religion mer än de flesta andra grupper i samhället. Och det är förstås för att de i djupet av den själ de förträngt vet att de spårat ur i det här jordelivet. De följer ekona av ett tidigare liv istället för att fokusera sitt nya livsuppdrag. Det är svårt att bedöma ett sekulärt och tolerant samhälle: när det accepterar homosexuellas rätt att degradera sig intill det yttersta, är det då ett bättre samhälle än ett förbjudande samhälle såsom de i allmänhet varit genom historien? Eller är det sekulära samhället tecknet på att västcivilisationen nu är så rutten att den här sagan är över inom några årtionden?

Svaret kan bero på vilken plattform man befinner sig på. Den andligt vakna människan vet - som nämnt - att Livet aktivt hjälper till att driva vissa själar utför avgrunden. Bara så kan de lära sig något nytt. Därför är Sverige ur detta perspektiv "en nyttig idiot" som land betraktat.

Sverige tar emot de mest urspårade själarna som finns i universum och låter dem där gå ner sig i dyn. Detta är på ett sätt stort, men på ett annat sätt sorgligt för de andligt vakna som tvingas leva med en sekulär mentalitet i samhället som är rent genant i dess okunnighet. Ja, även detta kan vara ett karmiskt straff för gamla synder! Att vara den enda tänkaren i stan och tvingas vistas bland grottmänniskor som bara önskar konsumera sig genom sina liv.

*****

På sängbordet just nu:

Plotinus: Enneaderna. 

Amerika-svensken (eller var det tvärtom?) Robert Larssons förnämliga nyutgåva av Stephen McKennas översättning.

James Braha: The Art and Practice of Ancient Hindu Astrology. 

Stursk amerikan som har egna åsikter om det mesta. När han började röra in västerländsk astrologi i boken sjönk han till en hygglig men knappast essentiell presentatör av den indiska storheten. 

Boktiteln är helt enkelt aningen missvisande. Men som en av flera "fortsättningsböcker" för den nytta då den tar ett steg ytterligare i vissa frågor. Paradoxalt nog känns å andra sidan ibland som ett steg tillbaka jämfört med Light on Life, vilket bara visar hur skärpta författarna till den introduktionen är.