Fixerade tecken och starka käklinjer

Jag ser för första gången en bildbyline på journalisten Emanuel Karlsten - han som orättfärdigt sökte släpa läraren Stavros i smutsen med anklagelser om fusk - och häpnar. Minsann, det är ju terroristen Anders Breiviks ansiktstyp!

Måhända bor det dold förtrytelse även inom Karlsten över ditt eller datt i livet, så att han därför söker journalistiska scoops...

Med den här speciella käklinjen och ögonplaceringen vet man ganska säkert att det finns ett övermått av Tamas guna hos individen, dvs. Mörkrets kvalitet dominerar. (Avvikelserna från regeln saknas inte, men efter många års beskådande av människor blir man allt säkrare i sina gissningar...)

Eftersom jag händelsevis redan råkat blogga om Karlstens misslyckade anklagelse mot Stavros och även räknat ut Breiviks horoskop är det bara att lägga dem sida vid sida och jämföra. (Jag mindes att Breivik var tamasisk men hade släppt den obetydlige Karlsten ur minnet...)

Jag säger "minsann" igen! Det var Månen i Lejonet - Tamas guna - som var minsta gemensamma nämnare här. Och båda har också oppositioner från tamasiska Vattumannen för den där dogmatiskt inflexibla attityden till livet...

Och man väl börjar tänka på saken, samma überfixerade käklinje anas även hos religionshataren Christer Sturmark och även här en opposition mellan Lejonet och Vattumannen!

Nej, jag skarvade lite. Innan ärkeateisten började lägga på överflödiga kilon hade han ett ganska smalt ansikte. Men den här ögonblicksbilden från SVT Eftersnack häromåret är för rolig för att inte använda. Sturmark är inte medveten om att han är i bild och vänder sig bort från de andra människorna. 

Men vad är det han tänker på under denna sekund av privatism? Se hur han sväljer läpparna nästan som om han ångrar sin rabiata attityd i diskussionen om det övernaturliga... Han har själv gjort sin inre ande till en ond daimon och nu straffar den honom genom underliga inre förnimmelser.

Eller är det en sjuårig pojkes självbelåtenhet man ser? "Se där satte jag dit dem bra!"

Tillägg (15 minuter senare)

Jag hinner knappt lyfta psykologen James Hillmans "Alchemical Psychology" och vända blad förrän jag hittar följande, en klockren bekräftelse på ambivalensen i Sturmarks minspel:

"We are strangely disconsolate even in a moment of radiance; we suffer an inmost irritation simultanenous with exhibition, for display harbours as well the feelings of shame and awkwardness..." (s. 240)

Tillägg (1 dag senare)

Läser en Marcus Birro-krönika om anonymt näthat i Expressen och tankarna om att Karlsten likt Breivid saknar något fördjupas:

Emanuel Karlsten är sakkunnig i dessa frågor [näthat]. Han fick i tidningen Dagen frågan vilka det är som utsätts för näthatet och svarar ”de som tillåter sig att utsätta sig för det”. Sedan tar han mig som ett exempel.
I inga andra fall ska en människa behöva stå ut med att hon ”utsatte sig” för påhopp.

Karlstens sociopatiska utfall mot Birro är inte samma sak som att om Annika Östbergs långa fängelsestraff säga (som jag gjorde), "den som sig i leken ger får leken tåla". Näthatsfrågan rör ansvaret att bottna i sina uttalanden med sin hela person (sitt namn) och inte bara vara tom ekokommare åt Ondskan. När Gud använder sig av sin underhuggare Satan är detta en bild av att det goda ibland kan använda besk medicin för att driva fram en högre medvetenhet. Anonyma näthatare drivs inte av någon god ambition alls.