Även de goda kan bli synade av onda stjärnor

Det är inlägget, med en etymologisk och självbiografisk utfransning, ska snarast ses som spekulation och ett fritt associerande med några astrologiska pusselbitar. Mönster kan bli synliga i själva leken...

Emma Samms 1986

Emma Samms är en för mig okänd tv-skådis från 80-talet. I henne hittade jag ett exempel på hur även en ersättningsascendent för okänt födelseklockslag kan fungera. 

När man fastnar för någon man aldrig sett tidigare på ett foto, är det mer än troligt en följd av någon astrologisk koppling. Det här är egentligen inte "min typ", men jag kunde inte låta bli att leta upp några fler bilder på nätet och till sist också läsa hennes biografi på Wikipedia. (Hon blev aldrig någon stor aktris, det var tv-såpor för hela slanten.)

Naturligtvis är minuterna jag ägnade Samms ett fall av "Solen finner Månen", under förutsättning att brittiskan föddes före 20.50 (och sannolikheten talar naturligtvis för det). Då möter betraktarens Sol i Vågen en Måne i Vågen. Och det tror jag är rätt lunärt tecken för aktrisen - jag har mött just den här typen av Våg tidigare.

Faktiskt ser man att det är ett (Sol-)Lejon också! Som jag sagt tidigare, allt verkar hänga på hur många tusen ansikten man mött och medvetet registrerat. Objektivt sett kanske inte människorna har något utseende alls, inte förrän någon annan ser och registrerar oss med hjälp av sina erfarenheter... Denna mystiska tanke är filosofen Platon i ett nötskal. Vi är inte kött och blod, vi är idéer och vi visar oss för varandra genom den tjocka av erfarenheter som vi redan hunnit fylla våra psyken med. 

Kött och blod är också föreställningar, men så djupt rotade i mänsklighetens kollektiva medvetande att de inte går att bryta sig loss ur. Detta är hur vi är villkorade. Den som upptäcker något mer är inte längre välkommen bland människorna... De små människorna fruktar sanningen om vilka de egentligen är, de är ännu inte mogna att använda sina hjärnors fulla kapacitet för att fortsätta tala inifrån den rådande föreställningen.

*****

Strax ser jag i Wikipedia att judiskättade Samms drabbats av tragedi: fyllda nio dör hennes bror i en sällsynt blodsjukdom. Som det ofta är, utlöser olycka en ny och bättre sida i människan och hon har grundat någon stiftelse för barn med livshotande sjukdomar.

Livet i dess sprudlande form är Lejonets och Solens specialitet. Samms...ett så lejonaktigt namn för övrigt, Bibelns starke man Sampson/Simson, lejonet Simba/Samba et cetera - se även det gamla ackadiska (semitiska) namnet för Solen: Shamash: SH-M-SH, där är Samms, närapå... 

Varav judarnas shema (SH-M) eller trosförklaringen, "Hör Israel, Herren din Gud är EN", är en tydlig påminnelse om att livet inte är fragmenterat utan har en enda källa. Väldigt mycket Lejonet - tecknet där integritet och individualitet startar på zodiakens resa! (De första fyra tecknen är faktiskt inte individualiserade ännu...)

Läran om livets enhet hindrade förstås inte judarna att anamma astrologin före vår tideräknings början, men de var noga med att inte glömma bort att stjärnhimmelen hade ett upphov i Den Ene.

Språket är en så djup flod att vi inte märker det. En människa jag känner, med extrem svartsyn och total ateism, heter DÖD om man leker lite med hans efternamn. Via språkvägarna knyter namnet också an till det semitiska ordet för "uppror mot Gud", "rebelliskhet", dvs. förstadiet till död. 

Det grymmaste spratt jag sett ödet spela var en svårt handikappad lärare med tilltagande MS som hette Glad i efternamn. Jag är inte lättsinnig när jag skriver det här, för jag såg min egen far förfalla i muskelsjukdomen Parkinsons. Men jag tror Ödet söker sig fram till människan på gåtfulla vägar. Varför inte t.o.m. genom orden?

Mitt eget fall. I fyraårsåldern klagade jag på föräldrarnas dåliga namnval i mitt fall och hänvisade till ägaren till en livsmedelsbutik längre ner på gatan (det här finns inspelat på band): "Jag vill heta som farbror Herman, det är ett riktigt namn på en man!"

Jag trodde knappt mina öron när jag hörde det gamla rullbandet i vuxen ålder. Vid fyra har ett barn redan kartlagt namnbeståndet i sin närmiljö och kommit till slutsatsen att Siwert (ett ovanligt namn) var ett dåligt val!

Av någon anledning gillade jag istället förnamnet på butiksägaren Herman Levin fast det garanterat också var den enda Herman jag mött i mitt fyraåriga liv. Namnet är något av en tautologi, båda leden, "herre" och "man", alluderar till manligt kön! Var det detta fyraåringen upptäckt i sina tidiga försök att bruka tankeförmågan?

När jag hörde bandintervjun reagerade jag på handlarens efternamn och förstod att Levins måste ha varit en judisk familj med tyska rötter. Bland mina förmodade tidigare liv räknar jag som viktigt ett judiskt liv (i Palestina) och ett sydtyskt medeltida liv... Inte konstigt att allt funkade när jag hörde det tyska namnet Herman!

Det märkliga är att trenden fortsatt genom livet... Nyinflyttad till Stockholm som fjortonåring fick jag den allra mest välkomnande hälsning i en skolkorridor av en kille från en annan klass, numera en känd psykolog vid namn Per. Hans familj var judiskättad och jag fick en besynnerlig känsla av att vara en förlorad men återfunnen familjemedlem. Husfadern ville t.o.m. bekosta min universitetsubildning då han hörde om mitt intresserad för judendomen. Hur ofta händer sådant?

Dessa är livets egna lekar, vissa valörer upprepas gång på gång, och när några år in på de 20 jag såg (i en dagdröm) mitt judiska liv som fruktodlare - en av de mest glasklara drömmar jag någonsin haft trots att jag var vaken - var jag inte alls förvånad. Det var bara ännu en pusselbit i mönstret.

Fruktodlandet var en märklig detalj, det skulle jag aldrig ha gissat på själv, det är så långt mitt här-och-nu man kan komma. (Börjar man tänka kring antikens yrken är det förstås rimligt - jordbruk sysselsatte en stor del av befolkningen..)

Etymologiskt har jag aldrig fått någon rätsida på mitt nuvarande namn, det sägs vara en tysk sidoform till Sigvard, segerväktare ("väktare", jfr engelska "warden"), men etymologi är ofta bara kvalificerade gissningar.

Med flera förmodade tidigare liv i Storbritannien kändes en annan tråd minst lika intressant: Siward, en karaktär som förekommer i Shakespeares Macbeth. Alltjämt egennamn i England. Även funnet i Skottlands historia:

Waltheof Siwardsson, 1st Earl of Northumberland, Huntingdon and Northampton
b. before 1035, d. 31 May 1076, #8095

Also called Waltheof Comes. Waltheof Siwardsson, 1st Earl of Northumberland, Huntingdon and Northampton was the younger, but only surviving son of Siward, by his first wife Elfleda.

Jag tänder på skotska popartister varje gång! Fast jag inte har en aning om varifrån de kommer när jag första gången hör dem. (Mina föräldrar saknar f.ö. litterära böjelser, har aldrig varit i närheten av Shakespeare!) Tydligen var fyraåringen i en annan cykel och kunde ännu inre relatera till sina tidigare liv på de brittiska öarna.

Är vi människor vävda av våra tidigare liv på sätt vi inte ens kan börja ana? Är våra föräldrar inspirerade när de väljer namn? Judarna i historien döpte sina barn mycket medvetet eftersom man tänkte att namnets betydelse verkade som ett mantra och framskapade motsvarande kvaliteter hos barnet.

Min mor, lika lite judisk som jag (i detta liv), döptes till det judiska Ruth ("barmhärtig"). Och hon är en fördragsam natur (eller har åtminstone jobbat fram den kvaliteten i sitt liv).

Med Emma Samms broders tragik kommer månascendenten i Vågen in, för därmed faller Skytten i tredje syskonhuset. Och härskaren Jupiter är hemma i sitt eget tecken.

Problemet för ev. syskon är att också gränsdragaren Saturnus, känd för att skapa klen hälsa, befinner sig här. Och tyvärr attackerar också olycksplaneten Mars syskonhuset från åttonde dödshuset.

Sammantaget visar horoskopet ett ganska förfärligt "egenmäktighetssyndrom" med brutal Jord som bekämpar livskraftens Eld. Mars har ju också redan hunnit fördärva Lejonet, en symbol för barn, kärlek och livet som glädje. Alls inte nödvändigt att ha en aktiv Skorpion för att erfara livets skuggsidor. Det räcker så gott med illvilja som kommer ut ur det skorpioniska dödshuset!

Betänk nu att Emma Samms troligen inte alls har en Vågascendent (en chans på tolv)! Likväl går det lätt att skönja en historia som stämmer väl med de verkliga förhållandena. Är det bara Betraktares sinnesflexibiltet som avgör? Eller är det så att livet egentligen är en ganska enkel historia och lätt kan brytas ner i några fundamentala beståndsdelar?

Genom den medfödda kombinationen av Jupiter och Saturnus (delat tecken är som en "lågintensiv" konjunktion enligt indisk astrologi), kommer dessa två "stora" planeter alltid att färdas tillsammans i Emma Samms öde.

Brodern dog vid nio och det här är ett ganska enkelt exempel på hur de tunga planeterna Jupiter och Saturnus själva kan beskriva många ting, utan att man ens behöver konsultera den indiska läran om planetära cykler (dasa).

Jag råkade se dessa två schackdrag: Jupiter rör sig genom zodiaken på tolv år, dvs. ungefär ett år per tecken. När Emmas syskonplanet Jupiter (vi vet redan att det finns en bror som betecknas av denna Jupiter) nått nio år i förhållande till sitt startläge, sker detta i ingången till Jungfruns tecken. 

Men precis som med Norges nationalhoroskop och massakern på unga socialdemokrater nyligen var detta också en tid då den transiterande Jupiter hamnade i ett exponerat läge. Eftersom den medfödd stod kopplad till den hämmande och begränsande Saturnus, hamnade syskonsignifikatorn nu i Saturnus blickfång. Kalla det gärna för att Emmas broder mottog det långa onda ögat (270°).

På ett annat tolkningsplan bör Emma själv ha varit med om något bekymmersamt i nioårsåldern! Men här talar vi alltså om Jupiter som signifikatorn för brodern. Pga. att Jupiter har en medfödd bindning till Kronos, Tidens herre, ser det ut som om broderns dagar är räknade från det han föddes.

Det tionde året indikerar också den transiterande Saturnus fall i Väduren i blodets tecken Väduren. Saturnus står för förluster och berövanden och kommer hela det året att opponera Emma Sammas Måne för ting som rör familj, hem, det privata.

Återigen är frågan hur Emmas eget liv var vid den här tiden, för nu är det på ett kuriöst sätt broders kommande död vi tittar på, förespeglad i Emmas eget tionde levnadsår.

Tyvärr finns bara uppgiften att hon startade stiftelsen Starlight 1983, men det innebär inte att brodern dog samma år. Intressant är dock att Saturnus detta år passerar sitt mest idealistiska och upphöjda läge i Vågen, tecknet för Emma Samms psyke och familjestämningar! 

Syskonsignifikatorn Jupiter står detta år i sitt förlustläge visavi startpunkten: det tolfte tecknet räknat från Skytten! Lustigt nog handlar den astrologiska 12-valören om ting som just kroniskt sjuka, och sjukhem, så en stiftelse i broderns åminnelse eller startad utifrån broderskapssignifikatorns "förlust" (av livet), känns inte sökt.

Jag har inte gjort något stort nummer av det här genuina indiska tänkesättet sedan uppföljningsstudiet av porrskådisar, då jag noterade hur ofta Venus och Mars stod i ett sådant här "knivhugg i ryggen"-förhållande.

Den kris i Emmas tionde levnadsår vi tycks oss kunna ana och som senare tycks ha rullats ut och utvecklat sig genom syskonsignifikatorn Jupiter förblir en kuriositet. Men jag fick just en liten glimt av hur ödet håller alla trådar samlade i en enda pågående väv.

Emma Samms, en av de goda, trots en hemsk attack från den skitiga Jorden mot livets Eld, mot barnens tecken Lejonet! Här måste effekten bli att det starka Sol-Lejonet tar strid mot den nedriga olycksbringaren Mars attacker från Oxen. "Egenmäktighet" är helt enkelt inte en bra beskrivning i just det här fallet.

Tillägg.

Jag blev sittande en kort stund och övervägde att stryka den självbiografiska utvikningen, men beslöt mig för att behålla den - ordens och temanas återkomst i människors liv är rätt fascinerande. Tryckte publicera-knappen. Blicken föll genast på "födelsetiden": 9:01.

Detta är inte en manipulerad eller schemalagd födelsetid. Numerologiskt (9+1=10=1) beskrivs nians fullbordande och ettans nystart - i sig en liten homage till tanken om reinkarnation!