Astrologin, näringslivet & Harry Potter-missen

Svenskt Näringsliv singlade som bekant ut någon högskolekurs i Harry Potter-kunskap som exempel på värdelöst vetande - ur marknadsekonomisk synvinkel. (SvD, DN)

I själva verket har författaren Rowlings barnbok växt bortom all rim och reson och blivit själva sinnebilden av Marknadens Totala Exploatering av varje uns kreativ gnista den kan lägga vantarna på. Svenskt Näringslivs hån mot filosofin talar för sig själv. Penningens väktare och förmerare är idioter. Och vi har en civilekonom som (än så länge) landets statsminister, en man som nu visat sig cyniskt ljuga om sin sjukvårdspolitik.

Och faktum är att Rowlings horoskop påminner om att bli vän med världen och förlora sin själ, på precis samma sätt som vi just såg gälla för Anders Borg och hans mentor Milton Friedman och på exakt samma sätt som vi såg den kristna prästen Annika Borg i sann luthersk anda hylla denna världens herre.

Också Joanne Rowling finner sig snärjd av Mörkrets krafter via ännu ett storkors! Alla som läst Harry Potter eller sett någon av filmatiseringarna vet hur tydligt det draget i hennes författarskap är! Men där Mörkret är alltings mening och mål för vissa, tjänar det, som vi ska se, bara som avstampspunkt för författarinnan.

Rowlings horoskop stärker således tanken om att Tamas guna i astrologin representerar ondska i moralisk bemärkelse, men ingen regel utan sina undantag - enstaka fall av storkorset i Sattva guna, Ljuset, har setts gå riktigt snett, se t.ex. islamofoben Geert Wilders.

Precis som med prästen Borg är det här ett "lindrigt" fall av att vara i Djävulens klor, för här finns fantastiska tecken på framgång. Rowling var som sagt luspank en gång i tiden och skänker mycket till välgörenhet sedan hon blev rik som ett troll. 

Titta på Vågascendentens härskare Venus och dess makalöst lyckobådande placering med Merkurius, handelsmannen, och Månen, fantasins planet - och alltihopa i 11e huset för "inkomst av tiondehuskarriären". Ett chockerande starkt omen om den extrema lönecheckar!

*****

Läser man istället Rowlings 11e hus som "ideal" skiljer hon såg återigen starkt från Fredrik Reinfeldt, fast båda har storkorset i Mörkrets kvalitet och Solen i "begärets" Kräfta. Rowlings ideal är Lejonet, hjärtevärmens tecken medan Reinfeldt har den förskrämda självprotektionismens Kräfta som ideal (mannen som låter alla sina ministrar falla för att skydda sig själv). 

Och som en människas ideal är, så utformar sig ibland hennes tiondehus karriär. Rowlings Sol-Kräfta befinner sig i det firande karriärhuset och hon är verkligen en lysande sol-hjältinna, drottningen av fantasi (Månen = fritt fabulerande). Solen baserar sig här direkt på hennes fantastiska elftehus-Måne med dess hjälpare, Venus och Merkurius.

Detta är en alltigenom god människa och mycket riktigt tjänar t.o.m. andar och demoner henne i hennes eget liv och i hennes romanfigurs. Se Harry Potter som en nutida Jesus-gestalt, även Jesus hade makt över demonerna. 

Här är då pusselbitarna som saknades i den timida prästens hyllning av den världsliga överheten. Rowling går längre, och med fantasi och magi besvärjer hon denna världens onda motsträvighet och vilja till makt (Tamas guna). 

Hon och använder mörkret för något gott. Jag förstår att kristendom i Satans ledband förfasat sig över att Rowling återintroducerat världen för ren "hedendom"! Men Rowlings sagolika författarskap påminner om hur alla de nyanser Ondskan kan framträda i.

Bara ett ord om det paradoxala faktum att Lejonet - Solens eller andesjälens eget tecken - tillhör Mörkrets kvalitet.

Jag vill se det så här: Ordet offrade sig och "blev till kött". Solen - himlakroppen - är en materialiserad form, dvs. tillhörig Mörkret, men den är ett tecken i vår fallna värld på att det finns något mer, att Liv i grunden är idel medvetande och kreativitet och inte alls som materialister och biologer säger, en serie kemiska slumper. 

Därmed har prästen Annika Borg, hyllad av ateisten Christer Sturmark med sitt Sol-Lejon stukat av samma rationalistiska Saturnus i Vattumannen som hon själv föddes under, grovt missuppfattat kristendomens budskap. 

Ett närstudium av Lejonets tecken, Solen och femte husets fria lek och kreativa utflöden kan ge idéer om vad kristendomen egentligen står för. Och det är inte en kunskap som är förenlig med vetenskapen i dess nuvarande form! Intelligent design ligger betydligt närmare astrologins indikationer än darwinism, t.ex.

*****

Även Joanne Rowling tillhör perioden 1964/65 då Saturnus "vilade ut" i sitt hemtecken Vattumannen. Litterärt har hon kritiserats för att egentligen inte vara särskilt kreativ utan bara ha plundrat mytologins och religionens värld på idéer för sina Harry Potter-böcker. Och det bekräftas helt av hennes femte kreativitetshus. Jag var lite förhastad i hyllningen av det elfte idealhuset. 

Rowlings kreativitet beskrivs av ett strypt och stramt friserat femte hus, där Saturnus restriktiva och formalistiska "skapande efter mönster" rimmar väldigt illa med det femte husets naturliga affinitet med Solen - den förbehållslösa kreativiteten som säger, "Se jag gör allt nytt!".

Saturnus är en plagiatör, precis som Platons Demiurg (världsskaparen) kontemplerade de eviga formernas värld i sin Själ (sitt lunära sinne så att säga). Resultatet av denna kontemplation blev en innersta förmörkad cell av dunkla imitationer - och det är inne i denna cell vi kallar vårt universum vi alla kollektivt lever. Och individuellt, eftersom processen bifurkerar (grenar ut sig) så att vi som personer upprepar samma syndfall. Vår fysiska kropp upprepar som mikrokosmisk parallell universums egen tillblivelse inne i Demiurgens inre föreställning eller Själ. 

Det är därför Platon har rätt: vår värld är en produkt av våra idéer.

*****

Det finns en antik västerländsk tradition som betraktar Saturnus, den sjunde kretsen i sitt positiva herravälde över Luften, som symbol för själen.

Här möts två olika synsätt eftersom den indiska traditionens "atman" eller "själen"  - på den här bloggen förtydligad som "andesjälen" - tecknas av Solen, Saturnus motsats. Den här motsättningen beror på tänkandets felbarhet, på att många modeller söker beskriva en och samma verklighet men med skilda utgångspunkter. Samtidigt går utsagorna att harmoniera.

När kyrkofadern Augustinus säger att "Gud är mig närmare än min egen halspulsåder (pulserande till följd av hjärtats slag)" talar han förstås om Gud som Solen/Hjärtat. I vissa indiska traditioner är Brahman det ultimata och den enskilda individen inte evig. Vår egentliga identitet (Solen) är egentligen inte vår egen att berömma oss av, det är Gud själv som i egenskap av Den Ende har förlustar sig för sig själv med sin ständigt skiftande skapelse.

Med Platon (och före honom Orfeus anhängare, bl.a. Pytagoras) föreföll representera en europeisk tradition som trodde på en evig och unik själ. Plotinus (200-talet) vidareutvecklade antydningarna hos Platon och det är här vi har rötterna till Luftplaneten Saturnus som den unika individuella själens form. Saturnus som gränsdragaren markerar var en själ börjar och slutar, och var nästa individuella levande väsen (jiva-atman/Sol) tar vid. Vi ser i astrologin återigen en återspegling av ett begrepp som är mer komplext än bara en enstaka planet kan beskriva.

Vad har då gått så snett med Humanisternas ordförande Christer Sturmark som ju har båda dessa pusselbitar på plats i sina härskarlägen, men som ändå är "religionskritiker" - som han förskönande kallar sin avsky för "mytologins" värld. Varför har han bara bytt ut gamla myter mot nya, utan att förstå att "vetenskap" inte innebär ett enda steg mot någon "bättre" verklighetsförståelse än t.ex. den gamla kosmologin, utan tvärtom är en snävare men mer detaljerad bild av en liten del av den fulla verkligheten?

Jag, har föreslagit den dikotomiserande och hårklyvande Månen i Jungfrun som förklaring varför han inte i sitt sinne klarar att fatta vidden av sin egentliga natur. Sol-Lejonets opposition mot Saturnus-Vattumannen, den perfekta bilden av den evige, levande Purusha, den kosmiska personen, finns i honom men hans psyke (Månen) är för vekt, för överanalytiskt, för hårklyvande, och han blir besatt, en motståndare till sin egen innersta natur - en av Platons fångar i grottan som hävdar att skuggorna på väggen är det enda som existerar. 

Saken hjälps knappast upp av att en dysfunktionell "natur" (Kräftan) bekrigar Saturnus i Vattumannen för en riktigt distorderad inre natur. I Sturmarks horoskop illustreras det totala haveriet mellan den sublunära och den supralunära sfären, det är som en människa med personlighetsklyvning eller allvarliga förträngningar i det omedvetna.

Skillnaden mot Rowlings horoskop är frapperande. Hon har den per definition supralunära Solen tydligt fallen ner under Månens herravälde (Kräftan). Men å andra sidan har hennes Lejon-Måne i sig att vilja återspegla den supralunära Solen fullt ut. Rowling har med andra ord den ömsesidiga receptionen mellan Sol och Måne och då Ljusen behärskar endast ett tecken var är detta den unika ömsesidigheten dem emellan. 

Att den "sensationalism" som just detta möte mellan Eld och Vatten (ande och själ) driver upp måste vara något i särklass har väl fenomenet Harry Potter tydligt bevisat. Hela kärnan i Rowlings horoskop befinner sig i kampen mellan det supralunära mörkret (Platons grotta) och Solen som söker skina in. Hon är helt klart utanför den grotta där Sturmark sitter inspärrad och bedyrar sin fördomsfrihet!

*****

Läkaren Walter Semkiw, som gjort sig ett mindre namn som reinkarnationsteoretiker, har redovisat upplevelsen hos Kevin Ryerson, Shirley McLaines kända medium, att Rowling är den engelske författaren Charles Dickens återfödd! (källa) Tanken är naturligtvis att ingen blir författare över en natt, men att de förmågor vi en gång med mycken möda tillkämpat oss blir en del av andevarelsens permanenta natur och mycket väl kan visa sig som medfödd talang i ett kommande liv - förutsatt att inte andesjälen "knäpper av artistgenerna" därför att livsuppdraget är något annat. 

Jag tror inte man ska se horoskopet som en provkarta på själens alla tillgångar utan bara som "kartritningen" för det här livet. Andesjälen i sig är omätbart rik, rik som Purusha själv. När Plotinus talar om en unik enskild själ är den just så stor som du, jag, är mogen att uppfatta den. För det är det som är grejen: vi ser inte mer än vi är mogna att se. Se fallet Sturmark. Något i honom vet att hans materialism är passé men han vägrar gå till nästa nivå. Då får man ett bortkastat skitliv i krig mot sitt bättre vetande.