Kvinna och Man i astrologin

Minimidefinition på man och kvinna

En liten diskussion med en läsare om ordet "undersätsig" utmynnade i några observationer av allmänt intresse, vilka jag summerar här. Det ursprungligen tyska ordet indikerar i dess enklaste betydelse en kort och satt person, vilket naturligtvis bara framgår om man jämför med någon längre och gängligare!

En snabb titt på tyska delen av internet påminde mig om hur ordet också har en vidare och, faktiskt, mer arketypisk innebörd. Här uttalar sig pedagogen Jeremias Gotthelf i en 1800-talstext:

Nun findet der Gaul sich, nachdem der Juden Geschnatter aufgehört, blästig und untersätzig, mähnig und stettig, schwach auf allen vier Beinen, faul am ganzen Leibe, und im Stalle endlich zeigt er sich bald als stiller Kolder, bald als Krüpfendrücker, und wenn man ihn untersuchte, so wäre er vielleicht gar hauptmürdig.

gutenberg.spiegel.de

"Nu finner sig märren, sedan judesnattrandet upphört, vara småfnysande (? - ordet är vindrelaterat) och undersätsig, förmaningsbar och stadig, långsam på alla sina fyra ben…"

Min skoltyska kom aldrig till användning i livet och texten var först helt obegriplig. Så långt jag försökte översätta meningen med ordet ifråga, tycks den handla om hur man dresserar en arbetshäst (noterar det rasistiska tillmälet...) eller möjligen om skillnader mellan den dresserade arbetshästen i och utanför stallet. 

Det intressanta är hur som helst den djupare innebörden av "undersätsig" - ordet används bildligt, som när vi t.ex. säger att någon "talar med bred skånsk dialekt" (för att återknyta till ordets innebörd av "bredd").

*****

Vad har nu allt detta med astrologi att göra? 

Jag har inte nämnt det tidigare, men Kräftan - den rent biologiska kvinnans tecken - har en tradition att vara diminutiv i kroppsbyggnad och rund i formerna. Detta är bokstavligen sant för vissa växter där honkönet är kort och stockigt och hanen långväxt och tanig.

Kräftans motpol Stenbocken - häradspåsättaren med bloggens språkbruk! - har följaktligen en tradition om sig att vara lång och gänglig! Föreställningen återkommer förstås i den generella längdskillnaden mellan män och kvinnor. Minns att dessa två tecken är av typen Rajas, passion, och respektive Vatten och Jord. 

Mellan sig innehåller Stenbockens och Kräftans idé eller princip precis det som krävs för att hålla den biologiska fortplantningsprocessen snurrande (kretsloppet). Den israeliska sexuddiga davidsstjärnan representerar egentligen det heliga sjutalet, men de flesta illustrationer utelämnar punkten i mitten som representerar jämviktsläget eller de två principernas gemensamma mål - upplösningen av motsägelser i en högre enhet. (Vågen är det sjunde tecknet i zodiaken.)

Vågens tecken är den maskulina och feminina principens union, och resultatet är förstås avkomman, den lilla illbattingen till Vädur mittemot Vågen! Inget nytt i detta, det fyra lidelsefulla tecknen har summerats flera gånger tidigare.

Den arkaiska basen för det här resonemanget kommer sig av vår mänskliga kognition. Än idag ser vi ekot på toalettdörrar av detta där den stiliserade kvinnan har fokus på sina höfter och så att säga bildar en triangel som vilar på en bred bas. Den "manliga" triangeln har sin bas i himmelen och tecknas via manskroppens i allmänhet bredare axelparti. Spetsen pekar ner mot hans könsorgan och, jämfört med kvinnan, mycket smalare höftparti.

Mannens lott sedan jätten Atlas dagar: att bära
världen om inte rent av himmelen på sina axlar -
jfr Stenbocken som ansvarstagaren!

Det torde vara från denna ålderdomliga biologiska observation om manligt/kvinnligt som ordet "undersätsighet" kommer, och som astrologin bevarat genom att lägga höjden på Stenbocken (geten som klättrar uppåt) och Kräftan som naturens buskage som kryper nära marken men i gengäld breder ut sig.

Vi får ytterligare bekräftelser på den antika världsbilden om vi ställer den undersätsiga kvinnan mot den översittande patriarken! Stenbocken är faktiskt känd för en viss arrogans och högmodighet. Den klättrar uppåt och har en tradition om sig att vara långskånkig men tanig i kroppsbyggnaden. Likt triangeln som pekar neråt saknar den stenget som i maktbegär klättrar alltför högt stöd hos det enkla och breda folket (Kräftan)!

Gamla testamentet beskriver sin avgjort patriarkala Gud som att han har Moder Jord som sin fotapall. Här kan vi verkligen tala om en helt ogenerad representation av kvinnan som undersätsig i en arketypisk mening. Det är så här naturen är konfigurerad.

Jag måste i så fall säga att jag föredrar den rastafarianska reggaegruppen Twinkle Brothers syn på mannen som axlar Moder Jord och bär henne som sin börda, som sitt ansvar, framför den Himmelske Fader som lägger börda till börda genom att använda jordkloktet som avlastning för sina fötter!

Redan i dessa två zodiakala symboler döljer sig mängder av välkända mänskliga föreställningar. Vi tror vi tänker fritt, men är i själva verket styrda av ett litet antal arketyper eller grundläggande principer! Kring dessa väver vis sedan våra mytiska föreställningar om vad livet är eller borde vara.

*****

Diskussionen om ordet undersätsig är några dagar gammal, men dess tyska påbrå kan ingen missa som läser Aftonbladets artikel om vad kvinnor (de undersätsiga) avtänder på: arrogans och svettlukt. Men, visar undersökningen som AB refererar, "i tysktalande länder verkar kvinnorna inte ha samma problem med stöddiga typer." 

De som ingår i den germanska folksjälen förefaller leva med axeln mellan Stenbock och Kräfta mer i förgrunden av sitt kollektiva medvetande, och vad avsexualiserade och teknokratiska svenskar (t.o.m. sex är bara teknik i det här själsdöda landet!) kallar "patriarkal arrogans" förekommer inte i den germanska folksjälen eftersom de inte tappat sin fysikalitet i samma utsträckning som i det märkliga experiment som pågår i Sverige.

Fråga mig inte vilka själar som återföds i detta land eller vad de tränar på i det här livet - det har jag antytt i tidigare inlägg.

Det intressanta med feminismen som inget hellre vill än att förbjuda den här axeln saknar helt förståelse för att den är arketypisk, inbyggd i människans psyke eller själ. Förbjuder man den dyker den bara upp i någon ny manifestationsform! 

Axeln påminner i sin djupaste innebörd om att allt inte är jämlikt i den fallna del av skapelsen vi kallar den sublunära sfären (med jorden i centrum). Den är en påminnelse om att biologi är en styrande faktor - allt är inte en fråga om samhälle och "miljöpåverkan" som en del extrema ideologidrivna fanatiker tror. Just i dessa dagar har forskningen visat att autism med 90% säkerhet kan ses vid mätningar av hjärnans elektriska verksamhet. Autisters högra och vänstra hjärnhalva samarbetar sämre.

Det är pga. den distorderade sekulära kulturen det utkämpas så många onödiga strider inifrån rena luftslottskonstruktioner. Hade vi behållit antikens visdom (zodiaken!) hade västerlandet troligen fungerat mycket bättre än det sönderfallande hus vi ser idag. Zodiaken pekar ut den relativa verklighet som ett antal "dimensioner" utgör och visar hur vissa horoskop har vissa blindfläckar, andra horoskop har andra. 

Nå, bättre lycka med nästa återfödelse! Några har förtjänat en reinkarnation i en komplett kultur, även om den sekulära horisonten anser dessa för att vara "lägre" utvecklade. I själva verket är det ett tecken på en längre kommen kultur när män och kvinnor har väl differentierade roll i samhället eftersom de är två olika biologiska livsformer. 

Allt detta kodifierades i zodiaken för flera tusen år sedan, och inga modeideologier kan ändra på den psykiska verklighetens faktiska beskaffenhet.

*****

Vad säga om den här varianten på den mänskliga kognitionens djupaste förnimmelse av det kvinnliga: den undersätsiga triangeln?

Det är här vi - i ett uppenbarelsens ögonblick - inser att både Stenbock och Kräfta tillhör den "negativa polariteten". Den kvinnliga triangeln är kanhända det världsberg som stengeten söker lägra eller ta kommando över, världshärskare in spe som den är (se t.ex. inlägget om "imperialisten" Ingvar 'Ikea' Kamprad).

Men den här religiösa ikonografin introducerar helt plötsligt en helt ny dimension som bryter in i denna världen. Duvan som sänker sig ner i världen är i kristen tradition anden som fullkomnar den enbart materiella människan, men det går förstås också att se den som en budbärare (ibland, som efter Syndafloden, med grön kvist i näbben). 

I den meningen kan man likna den vid budbäraren bland gudarna, Hermes eller Merkurius, som väcker människan från hennes dåraktiga tro att hon bara är en varelse av kött och blod (knådad av de sublunära elementen Jord och Vatten).

I många senantika scheman är Eld och Luft supralunära element och det är naturligtvis den övernaturliga, eviga, världen som budbäraren kommit för att berätta om.

Det här förklarar varför hela mänskligheten, inklusive själen, hålls för att vara feminin i antika mysterieläror. Den tillhör den jordiska negativa polariteten som bara när den stillar sig attraherar det positiva inflöde som kan liknas vid ett andligt uppvaknande. Med mänskligheten som den mottagande kvinnan har den aktiva eller givande rollen kommit att kopplas till män, vilket syns i deras traditionella uppdrag som präster, filosofer, etc. 

Alla som gjort några hundra horoskop vet hur ofattbart manhaftiga naturer som innebor i en del biologiska kvinnokroppar och vice versa. Men inte sällan i historien glömmer människan bort att det här livet inte får tas bokstavligt. Jord och Vatten drar mot fundamentalism bara i avsaknad av Eld och Luft. I verkligheten är livet själv en metafor, ett sätt att fördriva den evighet som är vår grundnatur. Indierna kallar hela föreställningen för Guds lila, Guds lek.