Arthur Lovejoy - idéhistoriens fader

För att det här mycket filosofiska (och 7 sidor långa) horoskopinlägget ska bli mer meningsfullt, ägna först några minuter åt en kort levnadsskiss av Arthur Lovejoy på Answers.com (nytt fönster), och notera särskilt åsikten att han sökte positionera sig mellan idealisterna och realisterna, filosofins två motpoler ( tillvaron som idé eller konkret, materiell verklighet).

Ett citat från professor Lovejoys klassiska "The Great Chain of Being" (1936) ska få illustrera den filosofiska och astrologiska principen att ingen varelse kan varsebli det man inte redan har inom sig (symboliskt gestaltat via födelsehoroskopet):

But the inner strain in medieval thought which here concerns us was not simply a discrepancy between two speculative ideas held by the same minds; it was also a discrepancy between two practical ideals. It might appear easy to affirm of the divine nature what to us must seem incompatible metaphysical predicates; but it was impossible to reconcile in human practice what to us must seem incompatible notions of value.

There was no way in which the flight from the Many of the One, the quest of a perfection defines wholly in terms of contrast with the created world, could be effectually harmonized with the imitation of a Goodness that delights in diversity and manifests itself in the emanation ["utflöde"] of the Many out of the One.

The one program demanded a withdrawal from all "attachment to creatures" and culminated in the ecstatic contemplation of the indivisible Divine Essence ["Det gudomliga väsendet"]; the other, if it hade been formulated [av teologerna], would have summoned men to participate, in some finite measure, in the creative passion of God, to collaborate consciously in the processes by which the diversity of things, the fullness of the universe, is achieved. (s. 83-4)

Som synes diskuterar Lovejoy spänningen mellan det kontemplativa livet och det aktiva världstillvända livet. Den förstnämnda vandeln består i människans imitation av tanken (idén) på ett återvändande till enhet med sitt högsta väsensled, vilket ytterst sett är det gudomliga (Den Ena). Eftersom tillvaron är idéell, blir den pö om pö ett med det gudomliga som riktar sin uppmärksamhet korrekt! Den värlstillvände kan liknas vid en empirisk vetenskapsman: ideligen skapar hans intellekt nya vägskäl och hans värld grenar ut sig allt mer och han tappar alltmer det gudomliga ur sikte.

Enligt neoplatonismen (c 200-600) är Gud i evigheten helt innesluten i självkontemplation, men paradoxalt uppstår pga detta fenomen - att perfektionen kontemplerar sin egen fullhet - ett "överspill". Och därmed sätts en skapelseprocess igång som efter flera steg resulterade i ett materiellt universum fyllt till brädden av livsformer.

(Den empiriska vetenskapsmannen erbjuder en analogi till detta spill ner i allt längre verklighetsgrader, ner mot allt ringare medvetande. Omvända världen således, eftersom många menar att  det vetenskapen levererar är just kunskap och upplysning! Enligt platonismen levererar den djup inbillning i så måtto den vänder sig bort från Enheten, kanske för att den i grunden förnekar en sådan bas för vardandet. Notera dock insmygandet av "Big Bang" som en pseudoersättning - den platonska Formen för Den Ena återkommer i "förtäckt" form!)

Det här överspillet upphör således inte förrän skapelsen frambringat så primitiva och låga varelser att något mindre gott inte kan tänkas. I detta ultimata "krisläge" (som man är frestad att kalla det), sker så omvändelsen och "Vägen upp" anträds av den varelse som haft "olyckan" att falla så lågt. Men notera värderingarna jag lägger in här.

Filosoferna såg inte nödvändigtvis något ont i fallet, det var teologerna som gjorde detta. Däremot var alla eniga om att "synden" gjorde människan i världen till något mindre fullkomligt än den närmast högre dimension varur hon "emanerat", Själens nivå.

Och före Själen fanns där en Intelligensens nivå där alla Former som ligger till grund för den synliga världen existerar i original. Denna värld av Idéer betraktade de medeltida kristna teologerna som "tankar inne i Guds medvetande", dessa var de ting han kontemplerade inom sig själv och, enligt vissa teologer, valde ut en del till grund för den manifesterade världen.

Enligt platonismen och nyplatonismen var detta omöjligt, Det överspill som emanerar ur Den Ena/Goda/Sköna stannar inte av förrän allt har förverkligats i någon manifestation. "Gud" är därför upphov till allt och därmed också till det vi ur vårt snäva perspektiv kallar "ondska". Guds vilja är samma sak som "hans" kontemplation: det "han" ser, det triggar emanationsprocessen eller utflödet eller "Vägen ner".

Människan var en gång en evig varelse men hon valde att inte vända om i tid (eller rättare, hon valde att sträva bort från sitt centrum). Hon finner sig därför nu i ett dödligt kroppshölje inifrån vilket hon dock alltjämt kan se svaga avbilder av den verkliga Idévärlden runtomkring sig, i tingen.

Dessa bilder kommer från djupet av hennes väsen och är det enda hon har till buds för att skapa sig en föreställning om en värld utanför sin egen kropp. Sanningen är egentligen skrämmande och människor i gemen blir nervösa av att höra att deras älskade värld och favoritprylar bara är konstruktioner inne i deras hjärna.

Vi har ingen aning om det finns något "där ute", men vi väljer att tro på våra konstruktioner av en omvärld. Vi väljer att lida en smula när vi skrubbat knäet så det blöder. Men alla dessa upplevelser, har det sagts sedan Platon, är bara själens interna lekstuga! Detta är då filosofisk idealism, att "allt består av idéer" (eller föreställningar). Motpolen skulle då vara den materialistiska monism som svenskar älskar: allt är bara materia, det finns inga ytterligare "våningsplan" i tillvaron, ingenting ovanför Naturen, ingen emanation eller utflöda från ett Första som sedermera ger Naturen.

Exkurs Här upptäcker den uppmärksamme att det moderna lapptäcket varken är bättre eller sämre hopfogat än någon annan världsbild, för Gud har faktiskt smugit sig in i alla fall, som Big Bang. Första Mosebok: "Och Gud sade varde ljus, och det vart ljus." Big Bang är också bara en föreställning inne i själens fantasifulla inre!

Men i väst föredrar man att literalisera sina myter om materien. Kineserna verkar ha en bättre koll på sakerna, den chi-energi de behandlar med akupunktur sägs vara materia i flytande form. Vi blir materiella kroppar först när vi helt tappat flytet och börjar ta oss själva på bokstavligt och blodigt allvar! I sin överlägsna bild av verkligheten, förutsåg kineserna med flera tusen år Einsteins berömda upptäckt att materia och energi bara är två olika sätt att tala om samma sak!

*****

På vad sätt har nu detta praktfulla stycke kosmologi något som helst att göra med idéhistorikerns eget horoskop? Jo, enligt principen att man inte kan diskutera det som inte finns i ens egen natur (essens, väsen) är det knappast en slump att professorns vakna öga och intresse för den obekväma paradoxen i västerlandets hela tänkande från platonikerna och in i vår egen tid är det som allra tydligast ritats upp på hans egen födelsehimmel.

Motsättningen består således i alltså att "tappa sig in i världen och förlora sin evighet", mot den kontemplativa läggningen som vilar i tidlöshet och tenderar att uppleva temporaliteten som mer eller mindre overkliga fenomen.

Låt oss illustrera kluvenheten via ännu ett citat från Lovejoys klassiska och bitvis extremt svårlästa bok:

Of this long-lasting conjunction of essentially incompatible ideas...the significance may now be expressed in more general terms. The most important and distinctive circumstance in the history of religious and moral philosophy in the Occident is the fact that both later Platonism and the accepted philosophy of the Church combined otherworldliness with a virtual if not usually a literal or unqualified, optimism.

Both were equally committed to the two contradictory theses that 'this' world is an essentially evil thing to be escaped from, and that its existence, with precisely the attributes it has, is a good so great that in the production of it the divinest of all the attributes of deity was manifested. (s. 96)

Sverige har aldrig ägt några ryktbara filosofer, men kristendomen etablerades här (den version som ännu vagt lever kvar är den lutherska tappningen), och från den känner vi igen dubbelheten: Skapelsen är god men likväl är Människan en syndare som måste frälsas från denna i sig goda värld! Nog är det en motsättning i berättelsen alltid. Och den går tillbaka redan till Platons texter som på 300-talet fvt beskriver själens skada på högre nivå och fall ner till lägre existensformer.

Tanken är ännu äldre, före Platon odlades själavandringsläran bland de syditalienska pytagoréerna och samma uppfattning om att vi "återvinns" tycks finnas i nästan hela världen, vem vet sedan när? Bara i lilla Sverige sätter människorna näsan i vädret och förklarar att de minsann tillhör ett upplyst folk som lämnat önskedrömmar - som de hävdar att religion är - bakom sig. Vad det är för åtråvärt i att tvingas dö och reinkarnera utan att minnas sitt förflutna har svensken inte ens börjat fundera över. Hon har under det senaste århundradet varit alltför upptagen med att se om sitt hus i världen, nu senast via billig inredning från IKEA.

Svensken har liksom inte riktigt vaknat upp än från sin falska identifikation med materien, detta folk kan ligga årtusenden i andlig mognad efter de nationer svenskarna hånar för deras religionskrig. Svenskarna har t.o.m. slutat kriga, det är en döende kultur - de är tänkande köttstycken som går runt och planerar för sitt praktiska liv. Det verkar saknas några väsensled i deras psykologiska inre. Det kan bero på att dessa sidor slumrar i brist stimulans från det officiella i fråga om en värdig samhällsinriktning och värdig inriktning för individen.

Och det här är förklaringen till Lovejoys problem med dubbelheten i den platonska filosofin och den kristna teologin smyger sig på: livet är helt enkelt en trist och olöslig sak som den ser ut att vara vid en första anblick. Mänskligheten har för länge sedan löst den här dubbelheten och insett faktum: vi har på sikt inget i "jämmerdalen" att göra, vi kommer aldrig att få evigt liv (sådant bara djupt störda evolutionsbiologer och cellforskare i laboratorierna drömmer om). Temporalitetens värld är, som Platon sade, en sämre kopia av den eviga värld han beskrev som Formernas värld.

I alla kulturer har förvaltats läror och metoder för att säkra ett slutligt återvändande till den högre verkligheten, utan några ytterligare fall ner i timlighet. I t.ex. buddhismen har tänkandet tagits ännu ett steg och man räknar med att särskilt osjälviska själar likväl återvänder till den här världen, gång på gång, för att berätta om den väg ur systemet de själva har funnit. Bodhisattvas, kallas dessa "varelser", vilket kanske kan översättas som "De som uppvaknat till godhet".

*****

Wikipedia ger andra pusselbitar till Lovejoy: hans mor begick självmord när lille Arthur vara bara 1½. Han gifte sig aldrig. Han förvägrades en viktig universitetspost eftersom han i vuxen ålder dragit på sig ett rykte om att vara besvärlig. Jag avskydde slutet på hans "Great Chain of Being" eftersom han, trots sin djupgående kunskap i klassisk filosofi och särskilt de klassicistiska tänkarna Spinoza och Leibniz avslutar med att dödförklara allt platoniskt och ge tummen upp för den materialistiska evolutionsprincipen.

"Chain" baserades nu på en föredragsserie vid Harvard-universitetet 1933, och Lovejoy levde i ytterligare trettio år. Det är möjligt att han senare åter närmade sig den platonska modellen eller allvarligare övervägde den. Sammanfattningarna på Answers.com antyder något annat än det som framtonar i hans kända bok.

Hans horoskop matchar emellertid exakt misstanken att det i huvudsak är en materialist som försöker vara en filosofisk idealist, men där "köttet är svagt" och han dras in i sin samtids politisk korrekta teori om materiens evolution. Förtjänstfullt demonstrerar han dock mot bokens slut den tyske romantikern Schelling som förbereder västvärlden på ren materialistisk evolutionslära - uppenbarligen en tänkare Lovejoy själv uppskattade i 30-årsåldern.

Solen i Jungfrun omvittnar hans översmarta språkliga stil i "Chain" - en mening är 17 rader lång, som om han bara vill visa hur han kan tungvricka och introducera hur många "om" och "men" i samma tankegång. Detta är typiskt Solen i Jungfrun, ett Jordbundet tecken som av det merkuriala slaget endast ägnar sig åt hårklyveri och analys.

Men för att kunna ta den logiska analysen flera steg utan att slinta, gäller det att sinnet - det psykiska underlaget - är blickstilla. Jag har t.ex. själv sinnets Måne i rörliga Tvillingarna och har genom livet irriterat mig på att lätt tappa tråden. Alls inte så för Lovejoy: Månen är upphöjd i klippfasta Oxens tecken (fixerad kvalitet) - ett naivt Jordtecken som tar den fysiska verkligheten på blodigt allvar. Det säger sig självt att en dylik "dubbel-Jord" inte är särskilt öppen för Platons filosofiska idealism, men desto mer benägen att fånga upp rörelserna vid förra sekelskiftet och den då så salongsfähiga darwinismen (materialistisk evolutionism).

Att Lovejoy samtidigt förefaller uppskatta 1800-talets tyska filosofer som ville se en andlig kraft verkande inom materien är märkligt eftersom det egentligen är det även Platon säger. Men då passar det inte Lovejoy med mindre än han kritiserar Platon för att syssla med två helt olika gudar, en tidlös och en tidsbunden, och att den ekvationen inte logiskt går ihop. Den går visst ihop men inte logiskt, för den är en metalogisk paradox - något alla världens mystiker vet om.

Här avslöjas Lovejoys Sol i Jungfrun - han vill vara den smartaste, men tyvärr är Jungfruns herre Merkurius enbart "seriell logik" och inte den högre medvetandenivå som Platon förutsatte. Astrologin kallar den Zeus, Jupiter eller, i Indien, Guru. Merkurius och Jupiter balanserar varandra, och det är givetvis från Guru insikten om hur den skenbara paradoxen hänger ihop måste inhämtas.

Se ett inlägg som klargör astrologiska Jupiters förhållande till Merkurius.

Att finna denna högre Informatör lyckades tydligen inte Lovejoy med, utan blev sittande i det som är klassiskt för hans och, verkar det, alla andra horoskop där Eld och Jord låst sig mot varandra. (Jfr aposteln Paulus "anden är villig men köttet är svagt". Se ett kommande (ännu opublicerat) inlägg om vad som måste ha varit hans favoritfilosof, den tyska romantikern Friedrich von Schelling.

Hos den tyske romantikern dyker exakt samma problem mellan Naturen (Jord) och Anden (Eld) upp som i den tysklandsfödde amerikanske idéhistorikerns fader, Arthur Oncken Lovejoy! Notera särskilt den senares Mars i Skytten (energi riktad framåt, futurism, om man väljer att läsa planeten enbart på ett inomvärldsligt, temporalt sätt), samt Jupiter/Venus i Lejonet. Dessa tre viktiga placeringar i Eld ger en böjelse mot filosofisk idealism, men ack så en Sol och Måne i negativ polarisering har svårt för att realisera den sublima åskådningen!

För "faderskap" i "idéhistoriens fader", notera att Lovejoy dessutom har Saturnus i härskarläge i Jord - en bra placering för den som vill organisera rent materiella ting och inordna dem i strukturer. Det är därför Lovejoys stora verk är ett nöje att läsa för dess disposition och blick för idéer och koncept - han ser rakt igenom nya termer och identifierar dess skelett och pekar på att det är samma gamla idé under ett nytt namn. Det är således den historicerande Saturnus i Jord som vill se en grundstruktur, men sedan är det förstås hans Sol i språkliga tecknet Jungfrun som kritisk-analytiskt smakar på ordens valörer och identifierar synonymer.


Tillägg.

I sista sekund kopplar jag Lovejoys horoskop till etiketten "egenmäktighet" eftersom hela horoskopet skär sig mellan Eld och Jord, och pga av eftermälet att Lovejoy var "svår". Detta luktar misstänkt lik en egenmäktig natur, som kör över andra. Särskilt låsningen mellan (sinnelaget i) Oxen och (kooperativa Venus i individualistiska) Lejonet, på grund av bådas "fixerade" och rigida natur, kan leda till buffliga typer.

Det tycks också signifikant att de tre planeter som accentuerar just den här typen av Eld/Jord-blockering är astrologins samtliga tre himlakroppar som kan klassas som feminina - jämför hans mor som begick självmord (och att han aldrig gifte sig).

Eld/Jord-låsningen illustrerar just frustrationen att inte få sin vilja fram eftersom den fysiska verkligheten säger nej till Eld/visionen. Självmord är väl den ultimata trotsigheten och egenmäktigheten när man inte får sin vilja igenom! Jämför med självspillerskan Virginia Woolfs horoskop och dess vedervärdiga låsning mellan Eld och Jord.