Psykologi utan själ (ψυχή)

Nicholas Humphrey -
darwinistisk evolutionspsykolog

This book is nothing if not ambitious for in it Humphrey makes the uncompromising claim that he has solved the problem of consciousness. His position is that the solution is essentially simple and even in a facetious sense boring. Fortunately, however, his book is not boring; it is written with his usual verve, humour, and above all clarity.

Hela recensionen här - cirka 1 A4, nytt fönster

I maj 2007 kommenterade jag den materialistiska psykologen Nicholas Humphrey i ett brev som blev liggande utan mottagare. Idag ser jag hur den sideriska zodiaken återigen tydliggör individer som hellre lyssnar på biologins nuvarande ståndpunkt än fäster avseende vid den gamla filosofin som visste att människan inte bara bestod av grovhöljet. Ur brevet utan mottagare:

Humphrey - en darwinistisk (biologistisk) psykolog som vill förklara medvetandets uppkomst under evolutionen som enbart en effekt av sensationer, inkommande impulser, kring vilka ett komplext biologiskt system vuxit fram: amöban lär sig en enkel "bra kemisk soppa" att släppa igenom "mitt tunna hölje" eller "dålig kemisk soppa" att inte släppa igenom. Det låter på ett sätt som en primitivistisk version av lust/olust-principen...

Filosofen Christian de Quincey (nytt fönster) hyllar i sin "Radical Nature" boken för dess välskrivna och underhållande stil, och går i efterordet igenom den mångfalt grundligare än den enkla recensionen i länken ovan (som dock ger just en "känsla" av vad teorin handlar om).

Till sist avslöjar de Quincy skoningslöst var materialisten slirat till: Humphrey förutsätter det medvetande i materien vars uppkomst i det materiella han försöker bevisa! Men det är så skickligt gjort att lättimponerade läsare lätt skulle kunna köpa teorin (läs den korta recensionen). Wikipedia berättar att Humphreys bok fick något pris på 90-talet.

Dessa sorgliga materialister, de belönar varandra och håller uppe en rökridå som får de halvintresserade att tro vetenskapen faktiskt har kopplat grepp på frågan om medvetandet. [På min andra blogg Ockulta ögat, kallar jag det att ha köpt myten att vi är identiska med vår hjärna.]

Men under de Quinceys redogörelse (med många och långa citat från Humphreys resonemang) började jag finna darwinisten nästan patetisk - så mycket "jag" och "min" instoppad att jag nästan visste vad att räkna med om man beräknade ett horoskop.

Och mycket riktigt: evolutionspsykologen som försöker nedgradera medvetande till en komplex härva av mekaniska "återkopplingssystem" i hjärna/nervsystem är Vädur - ego, ego, ego.

Att han uppehåller sig vid impulser och känsloförnimmelser hellre än vid medvetandet som en "tankeproducent" står helt klart av hans Eld-dominerade horoskop. Han är mest intresserad av medvetandet som en bildproducerande tingest (notera att "ting" är rätta ordet här, detta är en skruv-och-mutter-teori och knappast lika sublim som Whiteheads processorientering).

Här bryter jag den gamla texten, skriven innan jag hittat den sideriska zodiaken och upptäckt hur mycket tydligare de fyra elementen där verkar! Humphrey var inte Sol-Vädur utan Sol-Fisk. Den biologistiska psykologen blir enormt mycket mer intressant med den äldre zodiaken, och här lyfts fram ett mönster som verkar nästan oundvikligt då vi talar om biologer och materialistiska förklaringsmodeller: kopplingen till de negativt polariserade Jord- och Vattenelementen.

Detta är då en grovskiss av människan som resonerar primärt utifrån det hon kan se och ta på, det hon kan mäta och väga. I de här typerna är idealismen (typ Platons och andras tankar om själavandring) svag. Jord- och Vatten-typen är, om man så vill, den politiskt korrekta människan, som sällan vågar sig värst långt bort från det som anses vara sant och bevisat i hennes egen tid. I värsta fall blir hon så osjälvständig att hon, som Hannah Arendt anklagande sade om nazisten Eichmann som "bara gjort sin plikt", en kanal för den "banala ondskan".

Men min negativa reaktion på Humphreys eviga jagiskhet, saknar inte helt stöd trots att Solen i Fiskarna är jag-principen Vädurens rena negation. För på ovanstående himmel finns det bara två planeter med ett aktivt driv i, och den ena är Venus i Väduren.

Det här är en extremt jag-nära position och i kärleken har den problem eftersom symboliken ska utläsas "jag och min harmoni". Men var tog partners vägen i den här symbolkombinationen? Anses inte kärleken vanligen vara en utåtriktad verksamhet, en känsla eller en viljeakt som påbörjas i ens centrum och sedan sträcker sig utåt, mot "den andre"?

Visst är det ganska uppenbart att man kan räkna med för många "jag" i en text skriven av en människa med den här nybörjarplaceringen för Venus. (Jag säger inte att relationer är en omöjlighet för den här placeringen, men en kurs i att lära älska sig själv tycks vara högprioriterad här. Annars lär inte den här typen glädja värst många i sitt liv.)

Att Humphreys tonvikt ändå glider bort från Väduren och ger en total Vattennatur (känslor) stämmer perfekt med hans övergripande idé, att förklara hur den tidiga mänskligheten "simmat i ett kollektivt, kooperativt upplevelsehav". Vatten är ju formlöst och breder ut sig tills någon sätter en gräns för det, så det stämmer perfekt att sortera psykologen under det darwinistiska schemat där hela frälsningsbudskapet är "anpassa dig eller försvinn". Vattnet gör inget annat än söker sig neråt i skrymslen och urholkningar att fylla.

Notera hur det osända brevet ringade in Vattnet fastän den gamla tropiska zodiaken inte gav något stöd för sådant: "...uppehåller sig vid impulser och känsloförnimmelser...".

*****

I övrigt har vi här åter ett exempel på den "sataniska principen" i formen av ett debilt psyke, Månen i Skorpionen, svårt hämmat av den förtryckande materialismens princip Saturnus. Den här placeringen upprepar vad jag just sade: Vattnet har slutat cirkulera i Skorpionen, ett "fixerat" tecken, och Saturnus är den som drar gränser och ger form.

Denna tunga planet som binder människan vid det prosaiska förnuftet är här närmast oövervinneligt: Oxens tecken är ju tecknet för det tidiga, okomplicerade bejakandet av sin fysikalitet, och hur klent psyket än är i Skorpionen (kanske därför Humphrey valde att bli psykolog - många börjar den banan med att första söka vädra ut sina egna inre demoner), är det Saturnus som har kontrollen här.

Saturnus stramar åt och hämmar fantasins flygturer och föredrar konkreta fakta framför att själv bryta ny mark. Själv född med den här kombinationen, fastän mellan rörlig Luft och rörlig Eld, kan jag känna Saturnus tendens att vilja snäva in perspektiven. Den här bloggen är t.ex. en enda lång "predikan" för den andliga dimensionens verklighet, och hur många gånger just Eld/Luft-varelser är de som söker framhålla detta! (Upptäckter av rena tokstollar under pur Eld kommer dock som en välgörande påminnelse att geniet och galningen bor granne!)

Jag kan därför bara fantisera om hur trång och begränsad föreställningsförmågan eller fantasin (Månen) blir när psyket är debilt i den avvisande och negativa Skorpionen och därtill hålls fånget av materialisternas doktrin (Oxen)!

Månen klämd av Saturnus ger således en dragning mot att söka "objektifiera" personligheten, själen, eller sinnet. ("Sinne", jfr den babyloniska mångudinnan Sin!) Månens opposition med Saturnus visar hur man söker underkasta sinnet det förtingligande, den objektifiering som Saturnus (naturvetenskapens egen symbol) alltid verkar representera.

Givet att Solen i Fiskarna är ego-svag kommer en sådan här själ aldrig att tillföra världen något annat än "pk" åsikter om psyket, och dessutom, som de Quincey, avslöjade, är ofta intelligensen så avtrubbad där Saturnus är stark medan Jupiter är rätt bortkopplad, att vederbörande tar för givet det han söker bevisa!

Den aktiva axeln Oxe/Skorpion, som jag kallat den sataniska principen, är faktiskt så mycket biologi det kan bli! Eller rättare biologism, den förskjutning som inträffar då man upphöjer biologin till mer än vetenskap och börjar hävda att den är förklaringen till allt. Det förvånar inte att se Satan tala genom Humphrey! Denna världens herre är naturligtvis bara intresserad av att pusha för sin egen domän!

Och ju fler omogna han suger åt sig, desto mer går kunskapen om de strikt materiella faktorerna i livet framåt. Men hur tillfredsställande är en världsbild där man går och ser sig i termer av spegelneuroner? Jag skulle kalla det en värld för väldigt omogna varelser, väldigt klena i den fria tanken och överlyckliga att få en låda pusselbitar (finns ens alla bitarna med?) som påstås förklara hur de som maskiner fungerar, bara man lägger ihop dem. Teknokraten är en varelse med en bit kvar.

Hur typiskt därför att se mainstream-kulturen hylla Humphrey, medan filosofer som de Quincey vet att denna kultur är fångarnas liv inne i Platons grotta - allt de gör är forskar på skuggorna till de verkliga anledningarna! Kanske står astrologins arketypiska bildvärld närmare de verkliga orsakerna till livet i världen!

Tagna på sina egna villkor låter Humphreys rön naturligtvis fin-fina. Här är en ytterst välskriven och mycket koncis summering av hans livsgärning:

http://brainethics.wordpress.com/2007/03/19/from-brain-to-culture/


Andra exempel på "biologi och inget annat"-mentaliteten bland bloggens vetenskapliga och populärvetenskapliga horoskop:

Charles Darwin
Benjamin Libet
Henrik Fexeus
Richard Dawkins
Patrik Lindenfors

Det kan finnas flera, men dessa var de jag fick syn på vid en genomgång av alla inlägg etiketterade "biologi" samt "materialism". Det senare är ett reserverat ord för horoskop där både Sol och Måne befinner sig i ett negativt tecken. Se vidare om syndrom.