Arthur M. Young: geniet (1)

Ett inlägg för de som i vårt aningen antingen/eller-orienterade land uppskattar både vetenskap och visionärt tänkande. Här följer en knivsudd av skarpsinnet hos uppfinnaren av Bell-helikoptern, Arthur M. Young. Låt mig direkt säga att jag inte är fysiker eller matematiker. Jag trodde aldrig att jag skulle läsa böcker som ens nuddade vid dessa ämnen.

Men det var före The Reflexive Universe och The Geometry of Meaning (båda från 1976). Läsning av den förra pågår och konsekvenserna av dem båda har inte riktigt sjunkit in ännu. Men böckerna, som rör sig över samma område, är en fullständig uppenbarelse för den astrologiintresserade. Den förra därför att den bjuder på en kosmologi som stimulerar tänkandet kring vad zodiaken egentligen berättar för slags historia.

Är det Young demonstrerar i den senare boken verkligen möjligt? Kan antikens folk som utvecklade zodiaken verkligen ha känt till den klassiska fysikens rörelselagar? Döljer zodiakens geometri vetenskaplig insikt? Var Isaac Newton inte först på plan?

Mina tankar går till de gamla indiska skrifter (Mahabharata, bl.a.) som berättar om krig i historiens gryning, där vimanas, beväpnade flygande farkoster, användes. Det ska tydligen också finnas matematisk-tekniska beskrivningar för hur man bygger dem, men dessa är inte längre helt tydbara.

Eller är Young bara så übersmart att han lyckats dubbelexponera den klassiska fysikens 11 lagar (och en 12e - "kontroll" - vilken åtminstone 1976, då Young skrev, inte lärdes ut i skolorna men används inom flygindustrin) på den antika zodiakens nyckelteman så att de senare förefaller ha förebådat de förra?

Jag är i vilket fall stum över det sätt på vilket han bygger och argumenterar för sin "Rosettasten" (nytt fönster) i "Geometry", och förklarar hela evolutionen ur ett teleologiskt perspektiv i "Reflexive".

Den här mannen såg mer än de flesta, och redan innan jag upptäckte hans namn förra året hade jag många gånger tänkt på astrologins utsatta läge efter "upplysningen" och Franska revolutionen. Problemet är människors bildning. Så länge de inte är alltför besmittade av populärvetenskapen svarar många personer intuitivt positivt på astrologin. Den känns rimlig för dem.

Efter den här gruppen, vars storlek jag inte törs sia om, kommer så den moderna västerländska människan, så oerhört upplyst och "förnuftig" i sina egna ögon. Nu går astrologin in i väggen direkt.

Fastän det här segmentet inte har en aning om den store astronomen Johannes Keplers brottningsmatch med frågan vad som fick astrologin att "ticka" (för att det låg något i dess satser, betvivlade inte denne store astronom mer än sin läromästare Tycho Brahe), utgjuter de pseudo-förnuftiga sig över astrologin och pratar om att bara månens dragningskraft är tillräcklig för att ha någon fysisk påverkan på jorden, men alls inte de avlägsna planeterna.

Vem har sagt att astrologins förklaring överhuvudtaget ligger på den enkla fysikens nivå? (Se filosofiska grundantaganden för en möjlig om än lite diffust skissad plats för astrologin inom den filosofiska riktning som kallas idealism.)

Efter den stora massan följer det tredje segmentet västerlänningar. Här kan man dessvärre tala om att det rör sig om enbart promille av populationen. Här är intelligensen så hög och insikterna i framför allt vad den moderna fysiken lärt oss om materiens illusoriska beskaffenhet så djupa, att astrologin förstås för vad den är: bara ännu ett försök av människan att formulera sina iakttagelser i ett system. Slumpen har lett mig till några goda författaren som visar att det ännu finns hopp för västerlandet och Young var en av dem.

Det har sagts att Arthur M. Young var kusligt skicklig på att, utan någon som helst förkunskap om en människas färd genom livet, rita upp en livslinje vars berg och dalar väl stämde med de öden och äventyr individen varit med om. Jag kan förstå det av en man med universalgeniets bredd i sin vision.

Hos de verkligt intelligenta har den dryga överlägsenheten hos Franska revolutionens och upplysningens barn ersatts av en oändlig ödmjukhet inför livets tilltal. Ja, livet talar med oss, men få som abonnerat på den reduktiva materialismens evangelium hör eller ser längre till följd av sin begränsade världsbild. Utom kanske då de semestrar i naturen.

Men inte heller då vågar den genomsnittlige kanske öppna sig för naturens fulla tilltal, för det tilltalet går bortom strålande solsken och tallbarrsdoft. Den upplevelsen finns beskriven här och var i världslitteraturen och är inget annat än en omskakande uppenbarelse av kosmos djupa medvetenhet! Senast något i den vägen var i tryck i Sverige var väl på 1970-talet då Ruth Dahléns berättelse Visionär i tjugonde århundradet postumt utgavs. Dahlén hade flera "kosmiska insikter" på 1940- och 50-talet av den typ som möter i den mystika världslitteraturen.

Men de verkligt intelligenta från de indiska filosoferna, fram genom Platon och till biskop Berkeley och Immanuel Kant och modern idealistisk filosofi och många matematiker, har aldrig missat att livet signalerar ofattbar intelligens i sin konstruktion och sätt att vara.

*****

Young lyfter i en diskussion om "spöket i maskineriet" fram Newton och hans resonemang kring POSITION och dess två derivata, velocitet eller hastighet, samt acceleration.

Young noterar att Newton aldrig sade värst mycket om den tredje derivatan. Det används av begripliga skäl inte inom den klassiska fysiken, tillägger han, för att det inte går att förutsäga något med dess hjälp. "Men det förnekar inte dess existens som en faktor i evolutionen." Den tredje derivatan är derivatan av derivatans derivata, nämligen förändringen av accelerationen - "spöket i maskineriet", chauffören i fordonet.

Säger Young (och räkna inte med att få någon hel bild av Youngs filosofi ur dessa korta citat - jag återger texten bara för att kunna knyta an till inläggets huvudpoäng):

Perhaps the greatest contribution of the theory of relativity is that is adds a new dimension to the known physical universe. This dimension is not time, despite the impression we may have received from popular accounts of time as the fourth dimension. Rather, it is what Eddington calls phase. Eddington goes on to show that, beginning with the ordinary physical universe represented as a sphere, when we include phase we widen the universe in another dimension perpendicular to space-time.

An additional factor of 3/4 must be introduced to stabilize the scale. To get the higher dimensional universe (the Einstein hypersphere), we multiply the volume of the three-dimensional sphere by two factors, 2PI and 3/4:

2PI x 3/4 x (4/3)PI R^3 = 2PI^2R^3

The phase dimension, an uncertainty of 2PI, describes the maximum possible range of angle, 360°. It is a circle. And I would add it is also a cycle, the cycle of action, and stands in place of time.

We might have expected the formula for the universe to express the time dimension as well as the three spatial dimensions, but instead it describes time in much the way that we do when we speak of a person's lifetime, not in years but in terms of birth, youth, maturity, middle age, etc.

Här bryter jag Youngs fascinerande redogörelse för vad Eddington lyckades med där Einstein fastnat ("Gud spelar väl ändå inte tärning..."), och tar upp tråden en sida längre fram, men inte utan att först ha noterat att namnet på formeln här ovan utvidgats till "den einstein-eddingtonska hypersfären" på sajten tillägnad Youngs minne.

...But we should not neglect the other factor of 3/4. This factor is what Eddington calls "stabilization of scale." From our point of view, this stabilization is "self-limitation" or control, the same control we referred to [se här ovan], which arises in the cycle of action at the point 3/4 of the way around the circle or cycle of action.

To assist in understanding of this crucial point - that control is 3/4 of a circle - we can invoke what is known in psychology as the learning cycle. The learning cycle refers to the trial-and-error process by which a child learns to avoid a hot stove, a rat leans to tread a maze, or even a flatworm to avoid an electric light.

This cycle begins at (1), when random action (equivalent to acceleration) encounters some painful experience, say a hot stove; it then reacts by withdrawal at (2); and at (3) associates the pain with the stove (conscious reaction). After this sequence, it can, at (4), consciously avoid the hot stove, This is control, but it is activated by a different route from that of the derivatives: it moves counterclockwise from (1), whereas the derivatives proceeded clockwise from (3). The derivatives are the basis for sophisticated or informed action, whereas the learning curve is the reverse of this, the process by which control is learned in the first place.

Arthur M. Young - The Reflexive Universe (1976, 1999 s. 49-52)

Vad har nu denna i och för sig högintressanta koppling mellan klassisk, newtonsk fysik och vår tids kvantfysiska bild av universum för anknytning till den antika astrologin? Det ska vi titta på i del II.