Sol- och månförmörkelser är inte lokala

 Någon kan eventuellt ha sett mig ifrågasätta materialistiska astrologer  (som stoikerna i Romarriket) och tanken att sol- och månförmörkelser bara är lokalt effektiva, där de kan se med blotta ögat. Detta är den hinduiska astrologins åsikt än i dag.

Apropå inlägget som frågade var "Högsta Himmelen" var belägen måste tilläggas att Stoikerna (företrädda av den romerska statsmannen Cicero) INTE hade platonismens luriga tvåvärldslära. (Kan fattas både som Natur och Övernatur men inomvärldsligt också som sub-lunärt och supralunärt kosmos.) 

Bortom fixstjärnornas åttonde krets fanns inget mer för en stoiker och således var "Himmelen" ("Ouranos Caelus"),  platsen där Gud residerade. Sin tids kunnigaste religions- och astrologihistoriker, Franz Cumont, noterade runt 1910 ett epitet som skulle ha ingått i någon av blogginläggen om Platons Demiurg - var det Kronos/Saturnus eller Zeus/Jupiter. Svaret som gavs var giltigt bara för nyplatonismen, för de materiella stoikerna gällde epitet:  "Optimus Maximus Caelus Aeternus Iupiter". 

Men nyplatonismens fader Plotinos var en smula påverkad av stoicismen ("Elden är nästan gudomlig" där stoikerna såg Logos-Elden som gud i universum - panteism). Därför finns en liten svajighet i hans skriftställeri och således min slutsats att han låtit både Kronos/Saturnus och Zeus/Jupiter uttrycka skapandekraften (Demiurgen).

*****

Nyplatonikern Iamblikos "Om Mysterierna" är en förunderlig text från 300-talet och jag förstår allt mer att denna man fick epitetet "den gudomliga". Han var en syrisk ledare för Platons (sena) akademi i Aten och känd för att ha kunnat framkalla regn (en förmåga även Bibeln nämner). Från Thomas Taylors 1800-talsöversättning kan man inte annat än stanna till och se Iamblikos djupa filosofiska insikter som går emot ytlig astrologi som likt landet Sverige förlorat filosofiämnet.

Det gudomliga delas inte upp med dess olika sätt att via spådom meddela sig utan producerar sina omen odelade. Inte heller effektuerar gudomen skilda ting vid skilda tidpunkter, på ett distribuerat sätt, utan producerar dem alla i enlighet med en energi, kollektivt och med ens. (s. 160) (Jämför den moderna kvantfysiska insikten om det Einstein kallade "spooky action at a distance" - bara att senantikens genier visste mer, dessa är länkningar över flera ontologiska nivåer och inte plattmarks-materialism!)

Kort sagt: Från Platons Idévärld eller den Högsta Himmelen utgår den aktiva gudomen (också känd som världens skapare i universum - vår lägre verklighet över vilken Zeus/Jupiter råder men som av Plotinos också representeras av Afrodite/Venus som Själen. Eftersom det gudomliga Intellektet är ETT, är samtidig Tanke och tänkande (kreationism är en följd av Intellektets inre natur), är dumheter från den lägre världen inte att lyssna till. (Egentligen: Intellektet är ETT och MÅNGA samtidigt eftersom det rymmer alla Former.)

Fastän bara en aning var min tanke korrekt att sol- och månförmörkelser (och alla slags gudomliga omen) inte är lokala eller knutna till den inbillningsvärld av tid och rum som den outvecklade eller fallna människosjälen uppfattar som verkligheten. Den synliga himmelen är för dem som inte kan uppfatta platonismens högre värld. Indierna avslöjar sig med sitt namn på astrologin: "Jyotisha" läran om de visuellt iakttagbara ljusen. Iamblikos världsbild går djupare.

Det verkliga existensen har vi en "trappa upp" i det osynlig men "intelligibla". Men det är upp till individen att ta sig i kragen och sluta bete sig som ett begärsdrivet Naturens djur. Annars kommer själen att valsa runt i det låga kretsloppet ("alstringens världar") hur länge som helst. Därav antikens och senantikens höga skattning av KUNSKAP som ersatts av idioti och dyrkan av simpel sinnlighet i vår moderna, sekulära kultur. 

Naturen är dock slösaktigt rik och kommer att producera förbrukningsmänniskor intill att deras själar vaknar upp ur sin sömn. Och eftersom tid inte finns i Intellektet är ingen chanslös.

*****

Minnestavla av ett bröllop

Varför inte reparera den här bloggen på en punkt till? I åratal har den här (1100-talet fvt) eller liknande mesopotamiska/babyloniska illustrationer kunnat ses där deras treenighet Måne, Sol, Venus (Sin, Shamash, Ishtar) sammanfattar världsalltet. (Den uråldriga mesopotamiska himmelsguden Anu träder här tillbaka.)

Är det konstigt att den lyhörde Platon uppsnappade denna triad av himlakroppar så att han ibland frångår sin högre och lägre värld och istället talar om ett tredelat kosmos? Detta är inget annat än Högsta Himmelen (Solen), Himmelen (Venus, stjärnhimlen) och den sub-lunära värld (Månen) som babylonierna skattade så mycket högre än de senare grekerna!

Även det synkretistiska verket De Kaldéiska Oraklen (som nyplatonikerna förtjusade sig i) inkluderar denna uppenbart kaldéiska (babyloniska) triad (i dessa textfragment presenteras Hekate, nattens och månens gudinna inte alls  ofördelaktigt). Denna treenighet är så gammal att den föregår den tekniskt sett kompletta astrologin (med 12 zodiaktecken).

*****

Den som känner sig mer stoisk-materialistisk kan lugnt välja den lokala synvinkeln och bara befatta sig med himlakropparna som de visar sig (eller inte) över ortens himmel. 

Men nyplatonismen återskapade Platons djupare tankar och för den som praktiserar "filosofisk astrologi" och i någon utsträckning redan påbörjat "Vägen upp" till det rena Intellektet är friheten större.