De rationella planetära krafterna

Från 2015 men ompublicerad 10 år senare pga. någon bugg i bloggsystemet.

Illustration ur Anthony Damiani - Astronoesis

Oändligt sakta låter jag Anthony Damianis filosofiska redogörelser för det nyplatonska kosmos sjunka in - den antika och senantika världsbild från vilken astrologin kommer.

Boken (tipsad om här) formligen staplar sin egen nomenklatur över sidorna, och kräver att läsaren är klarvaken så att han kan "mind-mappa" en mängd synonymer mot den "fantombild" Plotinus och Damiani söker frammana i sina texter. Till exempel denoterar Nous, Guds sinne eller Intellektsprincipen alla samma sak: Den Enas första emanation, det gudomligas första begrundande av sitt eget medvetandeinnehåll.

Astrologin kommer in på ett senare stadium, först när vi redan fallit "ur" den gudomliga sfären och bara dunkelt, "såsom i en spegel", som i en avbild, kan ana oss till att vi kommer någonstans ifrån. Solen, som den kosmiska själens mittpunkt, låter de själar som tillhör "vår värld" eller vårt kosmos stå på tillväxt här genom många återfödslar till jorden (och de övriga planeterna i vårt solsystem).

Innan man får rätsida på alla tekniska termer i Astronoesis famlar man bara i en snurrig ordcirkus, men trägen ger utdelning! Den senantika världsbilden som modern "psykologisk" astrologi fullständigt tappat sikte på, är ett sublimt uttryck för de tillvarons grundprinciper som ligger inbakade i all mänsklig kognition. 

Den här världsbilden blev aldrig inaktuell, det var människan som gjorde sig dum genom att frånkänna sig delaktighet i sin värld, varav följde särskilt västerlänningens arrogans och övervåld på jorden. Jag har läst övertygande argument för att vi kan skylla det på dualismens fader, den franske filosofen Descartes och hans "bifurkationism". Dvs, hans splittring av världen i två ontologiska kategorier, medvetandesubstansen (som erfar och därmed vet sig existera) och den rumsliga utsträckningens substans. Mycken inhumanitet, som t.ex. plågsamma djurförsök kommer från Descartes befängda idé att djuren bara tillhör "den rumsliga utsträckningen" och därför inte har någon själ.

Anthony Damianis presentation av Plotinus skiljer sig lite från de enkla tankar jag presenterat på den här bloggen. Tittar vi på bilden ovan, överensstämmer kosmos tre våningar visserligen med mitt metaforiska bruk av de fyra elementen. I den åttonde sfären hittar vi stjärnorna vars ljusgluggar (Eldelementet) påminner om att det väntar en helt annan värld där borta, utanför tid och rum. Ja, redan den antika tanken om att fixstjärnorna stod stilla och var felfria var ett vittnesbörd om den eviga världen.

I framskapandet av en värld, ett kosmos, betraktas Solen som en medveten medskapare till den gudomliga Skaparen, eller som platonisterna sade, demiurgen. (Eftersom varje enskild människa bär Solen i sitt hjärta är vårt innersta också tidlöst, evigt och gudomligt.) Lite som en solfjäder öppnas upp, skapar Solen sitt eget system och breder ut sex sfärer omkring sig - planeterna. I detta "system" kan nu själar göra de lärdomar som är tanken eller meningen med just den här kosmiska upplevelsen.

Säger Damiani:

De [planetära] rationella krafterna översätter och kombinerar de förnuftsprinciper [Platons "former" immanenta i Världssjälen] och producerar så de manifesta varelserna samt deras psykosomatiska existenser. Vi måste uppfatta den här bilden som en subtil topografi för såväl den kosmiska Själen (Solen) som för alla de individuella själar i solsystemet som kommer att utvecklas inom det. Dessa [planetära] krafter arbetar med att tillverka kroppar. Solens ljus - av vilket 99% av solsystemet är sammansatt - är vår egen Sols lägsta kroppsliga fas. Det vi ser som dess ljusemission är en bild av Solens egen kroppsliga fas.

Tankens tillstånd har övergått till det av Sinnebild. Alla föregående principer [redogjorda för tidigare i boken] föreställs ["are imaged"] i Solens utflödande ljus såsom det manifesta kosmos. Idéerna ["formerna"] och de rationella själskrafterna förbildligas i denna projektion av föreställning. Detta innebär att vi inuti Solens kosmos hittar en avbild av Intellektet [Intelligens, Intuition], en bild av dess rationella krafter såsom kaldéernas [babyloniernas] planetära sfärer, och dess [solära] kropp såsom elementen varav planetkropparna och de inneboende varelsernas kroppar är sammansatta.

(Astronoesis, s.190, min ö.s.)

Ja, mycket rakare än så blir Anthony Damiani inte i sina uttryck. Hans magnifika Sol i Lejonet är enligt den sideriska zodiaken djupt begravd under en Jungfruascendent och ett första hus som rymmer en mängd planeter. Innan man når Solen (Det Ena, det Goda, det Sköna) måste man följa Damianis extrema hårklyverier och precisa tankegångar, så typiska för den logisk-analytiska Jungfrun. Likväl har han gjort ett suveränt jobb med att lyfta fram systematiken i Plotinus, som kallats västerlandets störste mystiker (och mest förborgade hemlighet).

Att detta är nödvändigt material för den som menar sig syssla med astrologi, säger sig självt. Och jag är väldigt glad över att den sista citerade meningen till fullo styrker mitt intuitiva bruk av de fyra elementen som sinnebilder för det nyplatonska schemats fyra nivåer: Gud, Intellekt, Själ och Kroppslig natur. De fyra elementen finns "inuti Solens kosmos" och är således inte några primitivt uppfattade jordiska element (t.ex. rinnande vatten), även om givetvis även vår planet har "grovfysiska" uttryck för dessa fyra principer.

Damianis notation till höger på bilden, Saturnus i Lejonet, Jupiter i Jungfrun och Merkurius i Fiskarna tillhör en betydligt mer komplex nivå av hans Plotinus-studie än jag kan redovisa här. För mig är den tredelade bilden kraftfull nog som den står.

Så långt jag kommit i boken förefaller Damiani inte ha detekterat något bruk hos Plotinus av den indiska filosofins tre gunas, trots att det är känt att Plotinus var en indofil och att hans filosofi säkerligen är en import från Indien. Detta är Damiani så klart fullt medveten om, och han använder många hinduiska och buddhistiska begrepp i boken.

*****

Jag rekommenderar verkligen den här boken till alla med ett seriöst intresse för världsbilder (kosmologi). Bokens koppling till astrologin är egentligen inte stark, Damiani använder astrologiska symboler som stöd för en systematisk framställning av Plotinus. Och vilket stöd sedan! Symbolerna för ofta en ny och djupare innebörd och inte ens Saturnus i detriment i Lejonet är sig längre lik! Måste läsas för att inses.

Jag ska avsluta det här filosofiska inlägget med ytterligare ett generöst citat från Astronoesis, men minns att boken är på engelska och tankebyggnaden hos Damiani stavas invecklad! Det här citatet, med tillhörande illustration ger en mäktig känsla av den genuint existerande Själens storhet innan den krymper och splittrar sig själv till de många och genuina existenser som vi alla enskilda varelser är.

Vi går in i historien ganska nära vår egen värld, där den kosmiska själen (Solen i vårt solsystem) redan är en individuell existens och Herre eller Gud över den värld vi som individuella själar återvänder till gång på gång för att fördjupa vår insikt i det här "systemet" (Plotinus hade inte alls den indiska filosofins pessimistiska syn på kretsloppet, han såg det som en process för själens tillväxt):

I sina försök att få grepp om Nous (Guds tankeliv) totala närvaro, manifesterar Solens själ Idén-om-världen inom sig själv genom sin egen intellektualitet. På denna nivå är de enskilda själarnas intelligens oskiljbar från den kosmiska själen (t.ex. planeten Solen), och de är genomströmmade av den fullständiga kosmiska tanken, precis som ett sinne är helt och hållet närvarande med sin föreställning.

När Överjaget förblir identifierat med den kosmiska själens tanke, är den kraft som framträder i den genomträngd av den fullständiga arketypiska tanke-form av solsystemet som den kosmiska själen härbärgerar.

Den individuella själens intellekt har då de universella förnuftsprinciperna (den sideriska zodiaken) som sitt objekt, (principer) vilka utgör den Idé-om-världen som själen har bragt till manifestation. Den högsta delen av vår individuella själs förståelse deltar i detta formlösa, universella "resonerande" hos den kosmiska själen (Solen). Detta är vår intellektion eller buddhi. Detta motsvarar andlig subjektivitet. (s. 207)

Här förefaller Damiani använda termen buddhi på ett annat sätt än jag tidigare redovisat bruket av den i vedisk astrologi. Men när man tänker noga efter, är det mer en precisering än en avvikelse. Indisk astrologi kallar Merkurius buddhi, men jag har också flyktigt nämnt att termen indikerade ett "ontologiskt tillstånd" som föregår vår synliga värld. Det manifesterade kosmos är en förmörkad version av en annan renare version som föregår (logiskt) den materiella världen. Denna renare version är den själsliga "insidan" av kosmos - ljusvärlden.

Eller i andra ord: den kosmiska själen (Solen) har designat sitt eget solsystem och på den andliga nivån bedriver Solen själv "buddhi", som Damiani nyss sade: "I sina försök att få grepp om Nous (Guds tankeliv) totala närvaro, manifesterar Solens själ Idén-om-världen inom sig själv genom sin egen intellektualitet". Solen nyttjar sin egen kraft Merkurius i den osynliga världen! (Och planeterna är för övrigt också individuella själar.)

När vi de jordbundna själarna talar om Merkurius, är det på ett långt mindre potent existensplan - vi är höjda i den "felande sublunära sfärens mörker" - vi är fångade i jordens mörker (se klickbar bild längst ner).

Här är också rätt tillfälle att precisera termen ahamkara som jag väldigt löst kallat "falskt jag" eller "ego". Damiani går längre och identifierar ahamkara som den fas då den individuella själen drar sig samman från sina tidigare, mer omfattande tillstånd (vi är faktiskt alla Gud i vår innersta essens) och knyter an till sin ödeslott i Idén-om-världen. Ahamkara betyder "jag-framställaren" och är alltså skedet där ett tillfälligt (ytterst sett falskt) ego och en fysisk kropp (ytterst sett också falsk) "bokas" så att själen ska kunna "resa in till jorden" och där observera och lära sig.

Och när man tänker noga på saken är det exakt dessa tankar som ligger förborgade i ascendenttecknet som jag tidigare kopplat med sankritordet. För det är vid den symboliskt betydelsefulla östra horisonten som den sideriska zodiaken vid ett visst klockslag bygger en bro och en själ inkarnerar som ett förlossat barn på jorden, en mycket liten planet någonstans i den stora Planen där "Idén-om-världen" bara är ett litet penseldrag, designat av vår kosmiska själ, Solen! Andra världar eller kosmos har sin högsta gud!