Nya rönen om första coronafallen

Aftonbladet kortar effektivt (för det svenska koncentrationsspannet? för lönsamheten?) en betydligt längre artikel i brittiska MailOnline. Förlagan går ut på att blamera Kina för mörkläggning av viruset. Ändå är det i trakten runt Venedig som nu gäller som första konstaterade plats för hittade antikroppar. 

Det är lönlöst att försöka subtrahera si och så många veckor från detta datum, 3 september 2019, men på kartan och åtskilliga veckor dessförinnan finns en kolsvart kombination av olycksplaneter. Naturligtvis kan man spekulativt flytta tillbaka hopen planeter i livsglädjens Lejonet till (om-)sorgens Krabban månaden innan.

Det är förstås hinduiska astrologins pestspridare, månnodsaxeln Rahu/Ketu som här sammanfaller med Liemannen Saturnus (en Luftplanet inte att förglömma). Det ligger en symbolisk poäng att Liemannen här tar sats på den sida av axeln där Drakens huvud representerar otyglat begär. 

(I sinom tid kommer gudarna att halshugga demonen för dess förhävelse, den tillhör dock den atmosfäriska andevärlden långt under gudarnas himmel. Ketu/Draksvansen får då representera det vaccin den syndiga mänskligheten nu söker som en Frälsare. Eftersom mänskligheten är sig själv nog så faller uppgiften dock på vinstdrivna kemister som har tidernas glansdagar just nu.)

Att nodaxeln sträcker sig mellan "dagresans" Tvillingarna och globala resenären Skytten, kan ju tyckas symboliskt viktigt. Men det är också allt man kan pressa en så här lös tidsangivelse på.

*****

Om smittsam sjukdom. F.n. ligger heta coronazonen runt Venedig, staden som gav upphov till eller åtminstone blev synonym med samlingsnamnet "könssjukdomar" (veneral diseases). 

I samma stad höll under 1500-talet en 25-årig greve av Oxford hov under knappa året och frekventerade beryktade kurtisaners hus. Han samlade via sina utflykter i norra Italien inspiration till ett livs författarskap.

Jag tror nu jag sett "Så tuktas en argbigga" fladdra förbi 5-6 gånger på två veckor i tv-tablån för den lilla kabelkanalen Axess. En stram tv-föreställning som efterliknar teaterbesöket (statiska scener). Den kallas en klassisk version som är trogen "Shakespeare", och har John Cleese i rollen som "tuktaren". Har försökt titta två gånger och klarade 70 minuter första gången och 10 minuter andra. 

Jag njöt teater i fulla drag som liten, men ett livs exponering inför det hårdklippta, konsumtionsfrenetiska västerlandet gör en byidiot av den bäste! Jag trodde jag var mångordig, men pjäsen startar med ett sådant utdraget fyrverkeri av blixtsnabba repliker att jag inte hängde med. Fick övergå till att läsa undertexterna som givetvis bara innehöll en tredjedel av dialogen och offrade de oöversättliga och listiga ordvalen. Nej, Shakespeare är britternas klenod, inte Sveriges. Här är vi sävligare och har Selma Lagerlöf eller vad som nu utkristalliserat sig till en kanon...