Visionär, sammanhang och slutsats

Lucifer lämnar sitt himmelska hem

Jag noterar en månadsgammal forskningsnyhet från Georgetown University Medical Center, just en sån nyhet svenska medier hoppar över eftersom den svenska myten handlar om att människan är alltings mått:

Neurovetenskapare menar att individer som omedvetet förmår förutsäga komplexa mönster, en förmåga benämnd "implicit mönsterinlärning", också är benägna till en starkare tro att det existerar en gud som skapar händelsemönster i universum.

https://www.sciencedaily.com/releases/2020/09/200909085942.htm

Min översättning är korrekt, det verkar vara vetenskapsjournalisten eller t.o.m. uppgiftslämnaren som tänker illa. Sammanfattningens påståendeskapar logisk inkoherens och "en gud som skapar händelsemönster i universum" kan inte sägas vara en självevident eller oproblematisk tanke.

Men logik och semantik åsido, mänsklighetens nydanare bör alltså ha denna förmåga att uppleva mönster i tillvaron och det säger redan den antika grekiska filosofen Platon. En liten länk uppe till höger på bloggen har sedan 2009 pekat mot ett pregnant citat hos Platon.

Hos vissa av Platons biografer började efter flera hundra år myten odlas att han "bara" representerat Pytagoras tankar. Denne menades å sin sida ha studerat i Babylon, där astrologin (och astronomin) Platon-citatets hyllning till de "mönster" människan kan läsa sig urskilja på stjärnhimlen sluter då cirkeln. Inget nytt under solen.

Långt tillbaka (april 2009) redogjorde jag för en av de svettigaste drömmar jag haft, ansträngande på så sätt att drömmaren mottog data från ett större medvetande än den sovande kroppen som tog emot "reserapporten". Man kan bara använda liknelser här: kroppens hjärna var trög som ett gammaldags modem och skulle behövt en både bredband och optiska ledningar. Men trots den dåliga dataförbindelsen lyckades kroppen registrera drömmen. 

I drömmen var jag en "frisjäl" på resa genom spiralarmarna i vår galax, så långt från vårt solsystem att mina "andeögon" knappt kunde urskilja det i en spiralarm diametralt motsatt drömmarens position.

Jag upptäcker också att galaxen har en lasagneplatteformad struktur där ljusa och mörka skikt varvas. Naturligtvis är spiralgalaxen en bild som figurerar titt som tätt, och låt gå för att hjärnan bara återskapade någon tidningsbild. Men här lades också en massa kringmaterial till och i drömmen "insåg" jag tillvarons natur på det sätt som en bild kan ge upphov till tusen ord.

Så åtminstone i drömmen praktiserade jag förmågan att "omedvetet förutsäga komplexa mönster". Om spiralen tecknar en värld som likt den fallna ljusängeln Lucifer kastats ut ur Himmelriket (galaxens centrum), då kunde man läsa varvandet av ljusa och mörka stråk som att det rebelliska Ljuset visserligen minglar med den ur-materia som vissa gamla filosofer såg som den ontologiska ondska som är tidlös men som Världsskaparen skapade ordning och symmetri i. 

(Hmm, ordbehandlaren Microsoft Word saknar ”världsskapare” i sin stavningskontroll, en ateistisk svensk tycks ha ansvarat för språkmodulen...)

Men varje gudomlig skapare har sin tid och i en hinduisk myt nämns att skaparen Brahma efter otaliga omskapelser en morgon vaknar ur sin Brahma-natt under vilken han också slocknar och sover innan karma forcerar också honom, Skaparen, att börja om i sitt värv. 

Men den här morgonen ser Brahma något han aldrig sett tidigare: det formligen kryllar av andra Brahmas runt honom. Det finns otaliga Brahmas på den verklighetsnivå detta nu utspelar sig på! Kan den här myten knytas till Solen som den skapande och levande kraften. Då innebär det att hinduerna listat ut att solen var av samma art som stjärnorna. Och vidare att varje själ eller sol som inkarnerar som människa är "en gud i uppvaknande", som den judiska läraren Jesus uppsnappat någonstans.

Vad ser då jag i drömmen? En spiralgalax som en representation av en central SOL som likt de grekiska stoikernas tanke sprider logoi spermatikoi - intelligenta ljusfrön (fallna Lucifers i stor mängd) ut i Mörkret. Dessa småskapare bildar i sin tur världar, inte olikt nyplatonisten Plotinus lära om att Den Enda "emanerar" eller flödar ut utan att själv minska och att emanationen leder till gradvis mer detaljerade men mindre verkliga världar. Människan på Jorden lever 2/3 ut på sin spiralarm och världens upplösning nafsar symboliskt människan i bakhasorna. En passande dröm för vår tid.

På ytterligare någon tredjedels avstånd från Centrum upplösas spiralarmarna och det är här drömmaren ser lasagne-varvningen där Mörkret från före "Skapelsen" (Världsskaparens myriader små lucifers åter gör sig gällande. Att Vintergatan ur ett perspektiv är platt kan vara en sinnesmänniskans metafor: vi lever i väldigt få dimensioner av vårt verkliga medvetande. Materialismen har långt kvar till själens globformade all-seende...)

Många år senare tycks mig drömmen påminna om ålderdomlig metafysik. Ur-materien, ond eller neutral, är förstås hinduismens Tamas guna (Mörkrets kvalitet inom det skapade universum). Galaxens centrum får representera Sattva guna (Ljuset, fulländad kunskap). Den punkt där de spiralformade ljusarmarna börjar blandas upp med mörker blir då hinduismens mellanskikt där i Rajas guna, passionens kvalitet, människosläktet i stort sägs uppehålla sig. 

Bidragande till drömmen var kanske "Guds lek" av Walther Eidlitz jag läste vid 20. Här ges i hinduisk metafysik som skiljer i åtminstone val av terminologi från den Samkhya-tradition om indisk astrologi är sammanbunden med. Samkhyas Tamas - Rajas - Sattva skildrades av Eidlitz i boken aldrig namngivna tradition (det han lärt sig av sin guru under sju år i Indien) inte som materiella kvaliteter (förvisso med "driv" i sig) utan som "shaktis", aktiva krafter. 

1. Akarshana shakti, kraften som drar till centrum av allt vara
2. Tata-Shta shakti, kraften vid gränsen
3. Vikarshana shakti, kraften som stöter bort från centrum av allt vara
   

Förlorat på bloggen finns äldre omnämnanden av denna variant som påfallande mycket liknar centripetal- och centrifugalkrafterna. Det som en skapare av bildliga myter skulle uppfatta som en ljusängel som slungas ut från centrum motsvarar här Tamas guna upplevt som en aktiv kraft som extraherar och drar in ljusgnistorna i illusion (materialism och tro att det mätbara är det verkliga).

Akarshana är då Centrums attraktionskraft för dem som sett i genom materialismens fadäs, dessa är Ljusets barn, på "Vägen upp" eller tillbaka. Människan har en unik förmåga att göra egna val och den här indiska traditionen ser gränslandet mellan de två krafterna inte så mycket som en tredje kraft utan som just den passionerade kvaliteten i Samkhya-kosmologin. 

Mellanläget är detsamma som de halvt fallna själar som själva utgör gränsen. Passionens kvalitet kan fullborda Lucifers fall och helt sjunka till den Mörka sidan eller göra fall som till sist resulterar i ett återvändande till Ljuset (total medvetandeöppning - utan den "dåliga dataförbindelse" jag upplevde så stressande i drömmen).

Det här påminner om hur distinkt dualism påverkade en del grekiska filosofer runt vår tideräkningsbörjan. Hade Indien och Persien en snarlik dualism en gång i tiden? Vissa platonisterna såg i sin grundare tydliga formuleringar att världen inte var så god som det var kutym bland grekerna att anse, men det tog cirka 200 år innan den här skepsisen mot världen slog rot, och Wkipedia daterar även Indiens Samkhya-kosmologi med en komisk rationell och irrationella själ mycket löst dateras till 2a århundradet fvt.

Ett problem uppstår när man försöker jämka nyplatonismens, t.ex. Proklos systematisering av platonismen så lång, tankar om Den Enes emanation, självkonsolidering och återvändande. 

Utflödet ur Den Ene till självmedvetet
Intellekt, stabilisering och återkoppling till
sin källa repeteras på även på Själens nivå -
Platons gamla tredelade Själ igen, med
Själen delaktig i Intellektet och
Intellektet rotat i Den Ene.

(Illustration från Radek Chlups
introduktion till Proklos.)

Här passar det plötsligt bättre att ändra gunas turordning: det är rajasisk Passion som får en skapelse (1a Mosebok: "Gud sade, varde ljus...") att strömma fram ur det som tidigare var intet. (En kreationistisk Big Bang-syn, där kreationismens kritiker kan ha missat att äldre kulturer tänkte metaforisk! Skeptiker syns mig ofta projicera sin egen förkrympta världsbild på folk som tänkte större eller åtminstone annorlunda.)

Var hypostas i det nyplatoniska schemat "bottnar" i sig själv innan nästa lägre nivå uppstår (Den Ene - Intellektet - Själen - Naturen). Här matchar det konsoliderade och stabila läget bättre Tamas guna vars motsvarande zodiaktecken kallas "fasta/stabila" i Väst. (Dock baserad på det felaktiga antagandet att zodiaken illustrerar det jordiska jordbrukaråret och att de fyra fasta tecknen indikerar den period när var årstid är stabil.)

När de gudomliga och eviga själarna så börjar ställa de Stora Frågorna, det är starten på "vägen upp" och matchar perfekt den aktiva Sattva guna, Ljusets eller sanningssökandets kvalitet.

Många platoniker hävdade att Naturen, slutet på emanationsprocessen, inte ens är verklig (stark varning för lån från hinduismen!). Den är bara en reflektion av de genuint existerande högre realiteterna. Den fjärde hypostasen, som ren reflektion, har därför inte någon förmåga att av egen kraft "återlösa" sig. (Kristna begravningsritualets: "Av jord är du kommen och till jord ska du åter varda.") 

Den lägre delen av Själen kan symboliseras av elementet Vatten, vars naturliga (fysiska) sätt är att rinna vidare nedåt och nå materialisation genom föreningen med Jord. Vatten reflekterar bara Själen/Solens kognitiva medvetande - och gör det bra om inte den materiella dragningen/Jord tar överhand. Jord speglar inte några högre realiteter och i Platons grotta måste tro eller hopp ta över där själen inte längre kan kommunicera direkt med den fysiska kroppen. De flesta renodlade kroppsmänniskor ("gymfolket") väljer att inte tro på något annat än det materiella. Är det en fråga om själens evolution eller att Lucifers syndafall är större hos en del?

Bloggarens gamla dröm tycks som föreställningen (?) om en obunden frisjäl (intellektet) som kommunicerar till den bildproducerande fantasin, en psykisk fakultet som tillåts fritt spelrum under sömn och som svarar med sinnebilder som ett mänskligt psyke (vid uppvaknandet) kan förstå, kanske bara bokstavligt men eventuellt även uppsnappa budskap dolda i drömhandlingen. Drömmen, som jag sparat i mitt lilla kartotek av memorabla dito, berättar om världens beskaffenhet på ett sätt som gör att flera kulturers myter kan knytas till den, precis som alla bra symboler eller "kognitiva mönster" fungerar. 

Dessa är alltså sinnebilderna för den lägre människan och avsändaren är förstås den högre, rationella delen av människans själ, den del som inte behöver bilder utan till sitt väsen är "noetiskt", rent intellekt med "direkt kunskap". Drömmen är rätt simpel och jag vill inte ens tänka på hur långt ner på näringskedjan min själ luciferiskt fallit, jämfört med mänsklighetens alla Einsteins!

*****

Också Einsteins insikter blev ifrågasatta (av den framväxande kvantfysiken), men hans ansikte och rufsiga år blev en västerländsk sinnebild för Geniet (för den fallna del av mänskligheten som är nöjd med sinnebilder och inte har något behov att att förstå de bakomliggande strukturerna). 

Hans horoskop har känd födelsetid och Tvillingascendenten leder rakt till intellektets Merkurius som här står i tät konjunktion med Saturnus (den djupa intelligensen) på topp i offentliga ryktets 10e hus. Kort sagt: perfekt placering inte bara för en tänkare utan också som sinnebild för Geniet.

Genie är romarnas motsvarighet till "själ" i  bemärkelsen den högre, och rationella själen, till vilken Solen tyvärr inte hör enligt stora delar av platonismen! Livssjälen är bara ett återvinningsbart stoff som varar intill att en Brahma-natt faller över världen (en stjärna slocknar för att återfödas någon annan stans i universum.) Det finns många beröringspunkter mellan den "materialistiska" stoicismens tanke om Elden (Logos) som universums finaste substans - Gud och människans inre förnuftssjäl (logos) av samma substans.

Men även stoikernas värld går likt hinduismens periodiskt under, den stoiska världsbranden. Sedan upphör likheterna eftersom stoikerna föreställde sig att samma värld återskapades in i minsta detalj. Jämför galten Särimner som fornnordiska gudavarelser slukar men som strax återskapas för en ny dag.

Svenska Wikipedias skribent fastnar i materiella oväsentligheter och har inte ett ord att säga om den djupare symboliken i denna slaktgris som en högre verkligheten cykliskt äter upp! Man måste ta ett par steg ut i världen för att få perspektiv på det inhemska. Uppenbarligen har nordborna förlorat tolkningsnycklar till sin mytologi (ursprungligen indoeuropeisk, kanske proto-hinduisk). Det var i så fall varken första eller sista gången en civilisation tuggade på i många generationer ytterligare efter det att anden lämnat byggnaden...

Den hinduiska tradition Eidlitz lärde sig talar om jiva-atmas som myllrar i (passionerade) och halvfallna tillstånd - dessa är "levande själar", men livsprincipen är underordnad det gudomliga intellekt som tänker och alltid tänkt hela världsmanifestationen. Jag tillåter mig gissa att det är den opersonliga Brahma (neutrum, ej samma figur som världsskaparen Brahma) som motsvarar grekernas gudomliga Intellekt - utanför universum och genuint evigt.

För en platonist är således själens bästa del, frisjälen eller den intellektuella essensen, evig. Så inte för stoikern som inte ser något mer än ett universum eller i bästa fall ett oändligt antal omskapelser av exakt samma universum. Det är fascinerande hur de halvmaterialistiska stoikerna kunde undvika att ställa sig frågan var minnet av en värld som brann ned till grunden var lokaliserad om ingenting utanför universum existerade. Gud var ju Elden för och synes ha självförbränt sig under stoikernas ekpyrosis... 

(Förmodligen hittar den som gräver djupt i stoiska texter till sist någon klausul om att Eld som Guds är den som bränner ner hela världen till sin egen baslinje och att det ligger i Eldens natur, i Logos natur, att rymma hela kartritningen. Det känns som om stoikerna har importerat den hinduiska läran men tappat bort viktiga delar!)

I linje med antikens mikro- och makrokosmiska parallellism stämmer tanken om människosjälens återfödelse med den om att en världsskapare, en Brahma, en sol, en dag slocknar bara för att titta fram igen på något nytt ställe i det eviga universum. Vad Big Bang-teorin håller för att vara alltings start är bara födelsen av det segment av det oändliga universum vi har rymdsonder och mätutrustning att uttala oss om. Därför stämmer både de antika synsätt som hävdade universums evighet och de som utifrån några suspekta rader hos Platon tyckte sig se "kreationism" av typ skaparguden Brahma som genom tallösa solar som skapar sig tallösa solsystem. Båda synsätten stämmer, förutsatt att man kan ställa om sin synhorisont och uppfatta ur båda perspektiven.

Den excentriske israeliska raketforskaren Itzhak Bentov avslutade sin enda bok om universums konstruktion (inhämtad genom meditation!), "Stalking the Wild Pendulum" (1977) med en vink till hinduismens (och platonismens) mångskiktade tillvaro:

Epilog

Tillbaka till vår Skapares subjektiva rumtid. 

Efter att ha producerat ytterligare en skapare ("i Sin avbild skapade Han honom"...) drar Skaparen iväg till motsvarigheten till en kosmiskt byggvaruhus för att hänga, snacka jobb och chilla med grabbarna. Han introducerar och visar upp Sin nya dubblett, ännu rätt naiv och utan erfarenhet av en Skapares alla vedermödor. Efter att ha vilat en stund och ha plocka upp några bra tips för Sitt nästa universum, drar Skaparen vidare för nästa runda. På vägen far under en bråkdels sekund tanken genom Hans sinne: "Vem vet, efter den här rundan kanske jag får en högre befattning..."

"Although having no formal background
or degree in science, Bentov quickly
demonstrated his genius. Among other things,
he designed Israel’s very first rocket...
This marked the birth of Israel’s now
world-famous military research and
weapons development program."
(källa)

Minsta gemensamma nämnare mellan Bentov och Einstein är tonvikten på Tvillingarna (Merkurius/intellektet) och just Bentovs Mån-Tvilling beskrivs i hinduismen som ett sinnelag ägnat åt filosofi, ett ämne som bl.a. annat innehåller delämnet Logik. 

Mer intressant är kanske psykascendenten som placerar intellektets Merkurius i sitt naturliga 3e hus, i föreningen med den himlastormande demonen Rahu (som här tydligen höjer intellektets förmåga till avsevärda höjder). Kombinera sedan det med hur Jupiter expanderar psyket/Månen (på gott och ont eftersom Jupiter är en illgörare för Tvillingarna i 1a huset):

Enbart de supralunära tecknen färgade -
tecken på ett exceptionellt och färgstarkt intellekt

Hur Bentov en tid av sitt yrkesliv kunde halka in i mördarindustrin måste förstås i skenet av att han förlorade sin familj i Förintelsen. Se klantecknet Krabban och all dess uppvridna smärta (Mars/Venus i ett Passionens tecken). Även Liemannen (Saturnus) i Krabbans naturliga 4 hus och dess attack mot Krabbans Måne i Tvillingarna. Och kanske även den "verksamt onda" Jupiter (jämför Sverigehoroskopet och svensk fixering vid sin vapenindustri) spelar in i yrkesvalet? Förutom att den generösa Jupiter här är "verksamt ond" undermineras den av att disponenten Venus står i familjära men olycksdrabbade Krabban! MEN: senare tvärvände han och ägnade sig åt livsbefrämjande uppfinningar!

Noterat: Bentov dog 55 år gammal i en flygkrasch på Chicagos flygplats. Den kända flygplatsolyckan koinciderar med att Saturnus/Liemannen som aspekterar hans natala Månen (Månen som vaggan och graven) passerar genom Lejonet med kommunikationsmedlens Merkurius men framförallt att den ständigt retrograda Rahu nått 21a graden Lejonet - en närmast gradexakt retur till startpunkten.

Som trigger för dessa trögare rörelser olyckans Mars (med Venus) i Väduren i 90-gradersattack mot den natala Mars och Venus. Jupiter vid olyckans passerar den sorgliga Krabba som en gång förbrända hans släkt under nazieran, nu bränns han själv snabbt (?) ihjäl.