En glimt av zodiakens födelse i intellektet

Wikipedias rörliga grafik från artikeln om den grekiske matematikern Euklides. Bortom Euklides skymtar Pytagoras som platoniker redan på 100-talet menade inspirerat deras anfader Platon. Pytagoras själv ansågs ha hämtat sin matematik från astrologins "uppfinnare", babylonierna. Redan under vår tideräknings första årtionde hyllar också romaren Manilius babylonierna för deras astronomi i sin Astronomica, en rimmad lärdomsdikt om astrologi.

Det suggestiva med grafiken (vilket inte nämns på Wikipedia) är dess släktskap med gammal grekisk nummerteori som ev. kan förklara antika människors intellektuella förståelse av metafysiska grundprinciper och i förlängningen zodiakens tillblivelse utifrån samma principer.

Kuben är känd som symbol för vår värld, det obändiga materialistiska livet (Platons grotta med dess mänskliga fångar, under antiken passande nog beskriven som Underjorden eller Dödsriket i jämförelse med de levande andarnas himmelska och högre värld). Kuben associerades i Egypten uttryckligt med Jordelementet.

I Wikipedias animation höljs den passande nog grön-skande materiella världen i himmelsblå plattor så att 12-hörningen bildar en symbol för den blå himlarymden runt världen?

Jämför detta med Platon - "krypto-pytagoréen" - och hans lära om att världen är uppbyggd av trianglar - den enklaste stabila geometriska figuren. Platonismens 500-åriga historia från Platon och fram till nyplatonikern Plotinus bevarade samlade texter är består av mest luckor och okunskap. Men klassicisten John Dillon pusslade 1977 ihop mellanplatonismen så gott det nu går. 

"The Middle Platonists" tog Dillon sju år att färdigställa och fastän snustorr innehåller den så mycket källhänvisningar att man häpnar över den här pusselläggarens tålamod.

Typiskt nog är Dillon Sol-Lejon för den stora överblicken och Mån-Jungfrun för observansen av i vilket verk  av vilken grek eller romare och i vilken rad i referensutgåvorna varje ledtråd står att finna. Det är så mycket siffror, radangivelser och besatthet av den turordning varmed olika filosofer rankar  tre av platonismens huvudområden (fysik, etik, logik) att boken blir nästan oläsbar för den som inte är speciellt intresserad. 

Men för astrologen är förstås Dillons karta extra rolig eftersom här ges prov på sinnet i Jungfrun och dess extrema fokus på detaljer. Ska man utnämna Jungfruns tecken till en naturlig forskare eller detektiv? Nej inte i sig. För utan ett tecken som kan fånga glimtar av Helheten kommer detaljmänniskan enbart att gå vilse i sitt hyperdetaljerade faktaunderlag! 

Här är det Solen i härskarläge i Lejonet som ger Dillon förmågan att hålla ihop historieforskningen över 400 sidor. En månascendent gör förstås Solen i världsliga förlusters 12e hus kritiskt, men givet fakta vet vi redan att detta är en tillbakadragen tänkare och då passar det exilartade tolfte alldeles utmärkt - ett hus långt borta från världens buller och bång.

 

Till och med den gnisslande friktionen mellan Eld och Jord kan här ses som forskarens hästarbete med att återskapa något begripligt av alla de fragment av närmast bortglömda platonister som legat gömda i många andra tidiga texter (delar av Dillons historik är rena rekonstruktioner då tänkarnas originalverk  försvunnit med tidens gång).

Dillon visar grekernas intresse för daimoner stort intresse och går igenom skillnader mellan uppfattningarna hos olika tänkare. Talande nog står hans Sol i ett av den hellenistiska astrologins "demonhus", det 12e under förutsättning att månascendenten är sen Jungfru. Hans extrema detaljfixering (som han ber om ursäkt för flera gånger i texten!) passar klart bättre med Månen i Jungfrun än Vågen. Den senare skulle ha vägt materialet på vågskålarna och presenterat en mer assimilerad bild än alla de detaljer som forskaren redovisar. Vågen hade skrivit samma bok på 200 sidor istället för 450. 

När Vågens tecken i en del naiva västerländska beskrivningar kallas "ytlig" beror det på att västtraditionen ibland verkar ha tappat kontakten med zodiaktecknens inre psykologi. Denna "ytlighet" hos Vågen beror på att den redan processat alla data ("vägt på guldvåg") innan den tar till orda. "Det enkla är det geniala", som talesättet lyder. 

Vågens tendens till överläggning är ännu mer uttalat i det tredje Lufttecknet, Vattenbärare som ibland nästan är besvärande knapphändig i kommunikation. Dess härskare Saturnus, är också en tystlåten planet. "Ser och förstår" och finner det inte behövligt att kommentera ytterligare. Det är bara Luftens fösta stadium Tvillingarna som ofiltrerat pladdrar på (likt den här bloggaren med både Måne och ascendent i tecknet, som tur är en smula avvägt genom Merkurius i Vågskålarna.)

*****

I kapitlet om mellanplatonikern Albinus (100-talet) hittas följande, apropå Platons gamla "triangel-atomer" (i dialogen Timeaus). Tolvhörningen är Platons femte solida kropp, och Dillon frågar om detta ska föreställa Etern, det femte element som enligt lärjungen Aristoteles är den fina rymd som är rymden och också planeterna enligt honom består av, men som hans läsare Platon kort och kryptiskt nämnde som "använt av Gud för att dekorera universum".

Det är troligen detta stycke (i dialogen Timaeus) som förklarar varför Aristoteles uppfattade "dekorationerna" - stjärnhimlen - som eterisk. Plotinus, flera hundra år senare, menar att både planeter och stjärnor måste vara av Eld med ett litet mått Jord som bindemedel. Ljusfläckarna på natthimmelen rinner ju inte ut utan bevarar sin form över tid! Logiskt men baserat på mycket begränsad kunskap.

Albinus tar i sin text Didaskalikos parti för att det är det femte elementet Platon hastade förbi i sin text utan att nämna det mer exakt. Albinus hävdar, extrem bland platonister, att daimoner (som innefattar bl.a. de dödas andar) befolkar alla de elementära världarna utom Jordelementet (där vi kroppsliga varelse för oss själva döljer det faktum att vi är andar/medvetanden). 

Mellanplatonisten räknar bokstavligen upp "aither", eld, luft och vatten som beboeliga "världar" - exakt samma doktrin som jag händelsevis startade ut den här bloggen med, trots att jag "visste" att Aristoteles bara såg de fyra elementen som materialistiska byggbitar till vår sublunära värld. Elva år bort väntade det här, det mest definitiva beviset för att bloggens modell har funnits inom den platoniska rörelsen.

Se även löst besläktat inlägg från 2013, bloggaren läste just Plotinus, något senare form av platonismen:

https://siderisk.blogspot.com/2013/04/guden-saturnus-planeten-med-samma-namn.html

Nog för att små ledtrådar hittats tidigare, vad om Platons "fyra levande väsen" i den version där Eter är den passiva rymd vari de fyra elementen bygger upp och bryter ner världar, eller juden Hesekiel som får en vision under judarnas fångenskap i Babylon på 500-talet fvt, där de fyra fixerade/tamasiska zodiaktecken är varelser i varsitt hörn på en cirkel som profeten uppfattar som "Guds tron"? Det är uppenbarligen så att den gode juden rör in lite babylonisk astrologi i sitt drömliv här, utan att själv analysera möjliga upphov till synen.

Tanken att daimoner bor i både Vatten, Luft och Eld ger nya fascinerande och oroande avenyer från tanken. Upplysningsfilosofin Descartes var riktigt nojig över att det kunde vara demoner som lurade i honom allt det han tog för att vara verkligt (men han löste det som bekant för sig själv med en sanning som inte gick att betvivla: "jag erfar, alltså är jag"). 

Demoner som tillhör den generativa processen nära Jorden, alltså Vattenelementet, kan t.ex. illustreras av den succubus som Medeltida män fruktade: erotiska kvinnor som kom i drömmen och förförde dem och förvred deras psyken! Det är den moderna människans ynklighet som faktiskt skyddar henne som en sköld av Jordelementet från den verkliga värld hon inte längre är kapabel att hantera och därför nedlåtande kallar barnsagor! Jag är inte så säker på att det är sagor...

Albinus var enligt Dillon ensam om denna tanke att daimoner befolkade samtliga element förutom Jord. Det normala inom platonismen var att daimoner enbart bebor Luftelementet och att Aristoteles naturvetenskapliga läggning gjorde att han fattade elementen felaktigt, bokstavligt, eftersom han placerade fåglar där. Fåglar, menade platonikerna, är ett landdjur. Till den osynliga luften måste höra osynliga andar!

Men åter till Platons femte kropp. Om den menar Albinus utan omsvep (det är en kort och koncis text för nybörjarelever i platonism som överlevt) att tolvhörningen kan ses i rymdens tolv zodiaktecken och att cirkelns 360 grader motsvarar de 360 platoniska trianglar som sammanlagt formar den femte platoniska kroppen. (Mer info: https://en.wikipedia.org/wiki/Regular_dodecahedron)

(Tanke i efterhand: grekiska kopplingar till det sydindiska horoskopet som ritas som en fyrkant med tolv triangulära hus?)

Babylonisk astronomi är idag helt försvunnen förutom en lertavla från 1800 fvt som visar prov på avancerat matematiskt tänkande vid en förbluffande avlägsen tid - men mänskligheten har varit intelligent i säkert tiotusentals år, det turkiska kultcentret Göbekli Tepe anses idag 12.000 år gammalt och är mästerligt byggt med perfekta geometriska mått). Frågan om den pytagoréiska tallära Platon lyssnat in sig på ytterst kom från Babylon eller Egypten spelar förmodligen mindre roll. Kulturerna hade förmodligen kunskapsutbyte med varandra långt tidigare än gårdagens hybrissjuka västerländska vetenskapsmän velat tro.

Den femte platonska kroppen länkar också fint till hinduernas lära som sitt femte element, akasha i vilket karma karvas in (i tomma rymden) vartefter vi tänker och agerar våra liv. Hinduernas eter tänks alltså som en ytterst finkornig substans som bevarar det skrivaren ristar in (tanken för tankarna bort från Indien och till de gamla sumerernas ristande i lertavlor som sedan bakades för hållbarhet).

I hinduisk astrologi är Jupiter (den gudomliga Guru) den enda planeten med tillgång till Etern (eller Eter-substans). Detta är en fascinerande specialare i den här astrologiska riktningen. Buddhismen lär ut att karmiska "spår" sedan lever kvar kring vår värld ("what happens in Vegas stays in Vegas") och en reinkarnation är inget annat än att "rätt" karmiska spår åter paras ihop med rätt karmiskt styrda återfödelse. 

Hur buddhismen kan förena detta med sin närmast ateistiska förnekelse av en evig själ är dock en annan historia, som kanske har att göra med definitionen av vad som utgör en "själ", vad som ingår i det begreppet. Den sydliga buddhismen (den ateistiska) påminner en hel del om den grekiska stoicismen - världsshowen bara rullar runt, förutbestämt. Men till skillnad från stoikerna såg buddhismen en möjlighet att stanna hela illusionen genom att (likt stoikerna) praktisera distans till kroppens sinnen och begär och till sist definitivt klippa alla band. Ingen karma kvar som kan reinkarnera och drabba någon stackars framtida sate! 

Det var Albinus jag nyligen citerade om den normala platoniska uppfattningen att bara intellektet är evigt och att kroppsegna behov och drifter dör när själen lämnar kroppen. Om själen har nog intelligens med sig till jordelivet sig kan den på returfärden också höja sig till Solen. Där dör det som ur en jordisk människas perspektiv är en "andra död". Dillon kom på den här formuleringen, säkert för att också Jesus talade om "andra döden" utan att man förstår av texten vad som menas. 

I Solen - jag talar här om medvetandet inte om sinnevärldens fysiska sol - dumpas livssjälen (för att återanvändas) och det rena intellektet är det enda som inte bryts ner och som återvänder till "Högsta Himmelen" "utanför" universum, där kreatörerna av högsta rang håller till - inte lerdrejarna som platonisterna såg verka som daimoner nära jorden. Universum är en enda lång obruten kedja av kreatörer som tilldelats ett allt snävare verksamhetsfält. På skapelsens absoluta botten hittar man ateistiska människor som inte bara tycks sakna intelligensen från "Högsta Himmelen" utan även den enkla fakulteten som gör det möjligt att fantisera).

(Här landar bloggaren inför ett besvär han trodde han redan löst för sig själv i äldre inlägg: enligt mellanplatonismens talar hinduisk astrologi, som pekar ut Solen som symbolen för atman/själen, bara om den materiella livssjälen - jiva-atman? Termen är snarlik stoikernas logoi spematikoi - frön av intelligens som strömmar ur Solen och blir våra själar. För stoikerna representerade solen Logos eller Gud i ett kosmos i ett universum utanför vilket inget annat fanns.

Vad då om den indiska läran om "atma karaka"? Är också AK bara en obeständig markör? Ja, där är det rätt tydligt att det är. AK säger inget om själens eviga målsättning eller yttersta natur, utan markerar bara i horoskopet vad den levande själen i detta kosmos (universum?) har för ambitioner för detta liv i denna fysiska kropp...

Se även följande där ämnet "solvindar" förs på tal, alla de logoi, förnuftspartiklar som strömmar mellan Jorden och Solen: https://siderisk.blogspot.com/2018/02/katrin-jakobsdottir-horoskop-i.html)

Det är i grekernas nous, intellektet t.ex. geometrisk kunskap bor, vilket inte är så konstigt eftersom det gudomliga Intellektet (Nous) är en självsammanhållande totalitet av de platoniska Idéerna, varav en del är talen. Det här slår mig som en primitiv version av kunskap som människan redan förlorat det mesta av. Platonismen debatterade mycket under några århundraden om talen var Idéer eller ett skikt mellan det gudomliga intellektet eller t.o.m. ett "lägre presentationsskikt" som snarare tillhörde Världssjälens högre och rationella del. 

En populär tanke var att det man tror var Pytagoras Tetractys-triangel fylld i fyra rader med 1-4 prickar) illustrerade de gudomliga grundtalen 1, 2, 3 och 4 (Eld, Luft, Vatten, Jord - Platons fyra levande väsen?)

Sådana här intellektuella problem har inte dagens svenska handelsmän och räknenissar! För fantasilösa pragmatiker räcker det att siffrorna visar på vinst - om så människorna på kuppen förlorar sina själar i andlig förtvining. Arbetsgivare vill för övrigt inte ha intelligenta själar - de vill ha fysiska arbetsredskap, gärna till minimilön. 

I småbökandet med antikens tankar har det ofta slagit mig att den som lever ett helt liv på sinnliga nivån inte att har mycket att ta med sig när det är dags att resa. Massorna i kapitalismens sista dagar har på inget sätt nått längre än t.ex. en enkel medeltida bondmora! Så kan tingel-tangel för sinnena förleda människorna som havets förföriska sirener. 

I Vattenvärlden finns t.ex. demoner som naturligtvis attraherar själar öppna för denna medvetandenivå och den världens erfarenheter. Aftonhoran och Sexpressen skriver mycket om ett liv som bara handlar om att maximera njutning och sina orgasmer. De som följer en sådan filosofi kommer inte att lämna jorden med något alls. Det är inte mer än liv på nivå med myrsamhället, komplext i organisationen men uppenbarligen på en intellektuell nivå de enskilda myrorna inte förstår någonting av. Det bara gör vad de är programmerade (av myrstaten) att göra. Dessa själar kommer aldrig att lämna Jorden - de stannar på "Vattennivån" och återföds via själens deliriska begärs- eller sexdrömmar! 

Jag har tidigare skrivit om platonismens diskussioner om en själ kan infekteras av sinnevärldens passioner (frågan om själens "impassivitet" - "icke passionerbar") och barnläkaren Ian Stevensons forskning torde ha avgjort den saken: missbildade barn som mindes de horribla dödsupplevelser som de kopplade till den fysiska deformiteten, tidigare liv som Stevensons forskning i många fall bekräftade genom att leta i polisrapporter och obduktionsprotokoll utifrån uppgifter från barnens minnen av sitt föregående jag. 

Platonisterna hade svårt att få ihop berättelsen eftersom ingen var säker på om själen var en eller bestod av två (eller t.o.m. tre) delar, en rationell och en irrationell del. Stevensons forskning visar att själen sparar information i den lägre själen. Den som tillåter panik att ta över i döden och inte förmår kasta ankar i sin rationella halva, kan återfödas med märkliga bieffekter, en slags karma på väldigt låg nivå.

Tibetanska dödsboken går in i viss detalj på konsten att dö i rätt medvetandetillstånd (i den "impassiva" själshalvan), vilket naturligtvis förutsätter att man trasslat sig ur västerlandets snittmentalitet så snart som möjligt: det tar tid att bygga en högre medvetandekropp som kan färdas ut ur de låga systemen!

Men kristendomen kan ha en poäng i att det "räcker med att omvända sig till Kristus på dödsbädden". Den som helt offrar allt egot byggt upp under ett missriktat liv släpper därmed en barlast och skjuter som en raket förbi de lägre världarna och når ända in i Nous - för detta är vad de kristna i sitt tjuvande av grekisk filosofi menade med begreppet Kristus när de väl skalat bort allt det ursprungligt judiska (Kristus syftade på en konung som fick huvudet smort i olja vid kröningen).