Va?

Expressen har en skribent, Victor Malm, som försöker vara smart om Bob Dylans senaste musikalbum. 

"Jag tror att Svenska Akademien gjorde rocken en stor björntjänst genom att tvinga mig till sådana jämförelser."

Aj aj, logisk fadäs. Det följer varken av Akademins val av Dylan att den gjort rockmusiken en björntjänst, vare sig Victor Malm känner sig kallad att försöka ta tempen på verkshöjden på Dylans senaste skiva eller ej. Allt fler unga journalister fyller numera tidningarna med ren rappakalja och Malm verkar tillhör PISA-generationen - svenskarna som inte kommer in i texter utan bara slirar på dess yta. Svenskarna som hellre tittar på videoklipp och messar kort, å så kort.

Och har ska unge Malm ha det egentligen? Först gnäller han på Dylan för lån av alltför uppenbara citat från kända författare, bl.a. Shakespeare, bara för att sedan använda ett själv och på käpprätt galet sätt. Han citerar för att bevisa en tanke som inte är den Shakespeare hade. 

(Det Shakespeare menar med "förunderligheten" är att människor fruktar döden som alltid måste komma. Punkt slut. Malm försöker få detta att referera till USA:s goda kvaliteter! Misslyckad citatanvändning.)

Den här krönikan visar bara hur det låser sig när enkelt folk försöker adressera parnassens tankestrukturer och inte förstår se hur Dylan alls inte är någon klippa & klistra-figur som Malm föreställer sig. Dylan, det lilla jag studerat enstaka av hans texter, är mästare på ett berätta SIN berättelse bakom skickligt valda formuleringar.

Det är inte Akademin som gjort rockmusiken en björntjänst utan Malm sig själv en genom klåfingrig inkompetens.

Är recensionen ett olycksfall i arbetet eller antyder himmelen mediokritet och brist på konsekvens? Kanske rent av att Malms kall  är ett annat än litteraturkritiker?

Det lilla som kan sägas från en sinnelagsascendent blir en smula osäkert eftersom en mycket sen födelse har en Måne som lämnat Oxen för Tvillingarna. Det gör nu inte så mycket eftersom Malms litteraturintresse är äkta, avslöjad av Venus ("att ty sig till") i skrivspråkets Tvillingarna (ett litterärt tecken, men alls ingen nödvändighet för gott författarskap). 

Dragningen att följa andras kommunikationer växer sedan lavinartat när också expansionens Jupiter befinner sig i samma tecken. Så huruvida det begärliga och absorberande sinnet/psyket också det står i Tvillingarna är egentligen inget problem. Merparten av dygnet har Månen i Oxen och det är första indikationen på att läslust och egen förmåga kanske inte riktigt går hand i hand.

Problemet är att Oxens härskare blir en "temporär illgörare" när Oxen stiger i öster (här virtuellt eftersom sinnelagsascendenten anger en "psykisk" karta som kanske, kanske inte, kommer till manifest uttryck). Det innebär en risk för just sådana missar som jag noterade. 

Men man ska kanske inte överdriva den hinduiska astrologins märkligaste lärosats att Ox-Månen i öster ger problem med balans eller omdöme (Venus). Det finns gott om Ox-psyken som uttrycker sig utmärkt.

Vad som verkar vara problemet är den linslusiga och ganska perspektivlösa Mars-i-Väduren som angriper intelligensens Sol i Krabban så att det blir något skevt över människans kommunikationer. Malm lyckas på Vädurens egocentriska vis skriva in sig i Akademins göranden och låtanden så att recensionens slutknorr blir ett rejält magplask. 

Se hur mycket förödelse Mars skapar i kartan: den påverkar både den grundläggande kognitiva förmågan (Solen) som den skriftliga förmågan och förmågan till logik (Merkurius). Det är nog inte en engånghändelse att han skriver självmotstridigt och osammanhängande. Att huvudlösa demonen Draksvansen också får sig en kyss av skadegöraren, hjälper naturligtvis inte, det heller. Den huvudlös är känd för att svänga hit och dit utan någon synbar planering.

Men vad håller Expressens utslätade kulturchef Olsson på med som släpper inom sånt här skräp i fråga om en så viktig figur som Dylan? Är Malm någons bekant på redaktionen, eller fick dom honom verkligt billigt?