Hur ett avsnört medvetande skapar fantasier om "den Andre"

Bertrando Kastrups fyra år gamla "Why Materialism is Baloney" visade sig vara en briljant, snabbläst liten bok på 220 sidor som visserligen presenterar den gamla välkända filosofiska idealismen och hinduismen men gör det via några nya metaforer som författaren har vält mycket väl och undersöker in i minsta detalj för att påvisa deras lämplighet.

Här är ett citat som är astrologin till gagn:

"Jag mot världen, insida versus utsida, lilla jag mot de andra." Det är inte en fundamental dualitet [som beskrivs], i den bemärkelsen att den inte medför olika slags "stoff" som t.ex. materia och själ. Men det är en den mentala attitydens dualism. När medvetandet  ["mind" i Kastrups medvetandemonism] inte identifierar sig med delar av sig själv, skapar det hela illusionen av en extern värld, vilket förklarar hela realismen, materialismen och t.o.m. substansdualismen [kropp/själ].

Bilden av kroppen förstärker naturligtvis illusionen. Kroppen är inget annat än en bild i medvetandet av dess lokaliseringsprocess  ["I begynnelsen var Logos, och Logos blev kropp" - Johannesprologen/Nya testamentet], precis som en virvel är en bild i vattnet av en vattnets processuella lokalisering. Kroppen implicerar inget mer än ett medvetande och dess rörelser på precis samma sätt som en virvel inte implicerar något utöver vattnet och dess rörelse. (s. 196)

Kastrups monistiska metafysik kastar naturligtvis tvivel över astrologin som till synes inte bara är "substansdualistisk" utan på den här bloggen t.o.m. betecknar fyra olika medvetenhetstyper genom de fyra elementen och där "själen", beroende på vad man menar med ordet, kan knytas såväl till Vatten som till Luft, medan materialismens enda trossats "allt är materia" solklart tillhör Jordelementet, själva den döda skorpan, den brända jord, de förhårdnade bitar som ligger kvar efter att den gudomliga elden i ett föregående skede har bränt förbi och Livet gått vidare i REN ELD-VISION.

Varför placerar zodiaken Jungfrun som Fienden i 6e huset, just efter solnedgången? Möjligen för att detta är den jordbundna Merkurius eget tecken och just precis den "plats" där man tänker "jag mot världen, insida versus utsida, lilla ensamma jag mot de andra". Det är fruktande Persefone/Kore som i sin rädsla faktiskt lockar fram våldtäktsmannen Hades som drar ner henne från de elyseiska böljande sädesfälten ner i Underjorden och till fullo gör henne till en kroppslig, en partiell varelse. Jungfrun ÄR Hades eller snarare Hades är Jungfruns bortträngda Skugga.

Varför ligger Jungfrun placerad där den ligger i den naturliga zodiaken, efter Vågen som representerar dagens slut? Hos judarna började det nya dygnet just här! Solnedgången var början på en ny cykel motsvarande vårt lika godtyckliga "midnatt" eller för den delen soluppgången. Den nya dagen började alltså med den gamla dagens död och kanske är det därför Venus "faller" just i detta tecken, inte olikt den romerska filosofen Plotinus själsmetafor Afrodite (Venus) som kallas "hora" när hon blickar ned mot materien men gudinna när hon riktar sig upp mot den Intellektuella domänen.

Judendomen efter exilen i Babylon präglades i grunden av dygnstänkandet hos astrologins skapare. En privatspanare samlar citat för att bevisa att judarna korrumperats av "hedniska bruk":

16. The Babylonian day starts in the evening

    "So far as we know, the Babylonian calendar was at all periods truly lunar...the month began with the evening when the new crescent was for the first time again visible shortly after sunset. Consequently, the Babylonian day also begins in the evening..."

- The Exact Sciences in Antiquity (page 106)

http://barnabasnagy.com/blog/evening-to-evening-pagan-babylonian-pharisaical-day-reckoning

Också grekerna tänkte i termer av dagen från kväll till kväll enligt samma länk.

Kastrup berör något jag också alltid har brottats med i samband med metafysiska texter: samma ord kan betyda helt olika saker i olika tankesystem. När därför den hinduiska Katha-upanishaden säger "mind is the slayer" har detta för mig alltid indikerar det diskursiva intellektet (Merkurius) som dräper ("slays") verkligheten genom att stycka upp den i små faktabitar som alla berättar mindre än den ursprungliga verkligheten gjorde och där de isolerade delarna därför blir mindre än helheten. Detta är just vad det materialistiska Jordtecknet Jungfrun sysslar med: mörda verkligheten och kalla det som blir kvar "kultivation" eller t.o.m. kultur. 

När hinduisk astrologi kommer på tal, då har emellertid Katha-upanishadens "mind" uttryckligen flyttat över till Månen, som jag från första början på bloggen vald att beskriva med det tysk-svenska ordet sinne. För Månen är inte mer än så, ett inre sinne som tar emot de fem yttre sinnenas informationer, en inre teaterscen där hejvilda fantasier kan rumla runt om inte intellektets Merkurius är hemma och - trots sin förmåga att slakta verkligheten - behövs för att kritiskt skilja mellan egocentriska fantasier och information som har belägg i "omvärlden". 

På ett visst sätt är kanske Månen mer gudomlig än Merkurius eftersom vad som helst strömmar igenom den och förefaller lika verkligt. Kastrup återkommer till vårt vakenliv som lika mycket en dröm som upplevelser i sömnen men påpekar att det även i nattdrömmen finns ett observerande Jag som enligt honom indikerar att det universella Medvetandet (det enda som egentligen existerar) är inkrökt mot sig själv i sina små lokaliserade punkter - det vi tror är oss själva tills döden river bort skygglapparna och visar hur mycket större vi är.

Det är här min invändning mot Kastrups monism kommer in. Han överbetonar det enda medvetandet och nämner men går inte särskilt djupt in i frågan om  andra medvetandeordningar inom Medvetandet, sådana som förr kallades "själen", "änglar" och där vi idag har "aliens" som invaderar vårt kollektiva medvetande. "Folksjäl" är en annan intressant "megasjäl" som skulle kunna vara en större virvelström i medvetandetvattnet... 

Eftersom Kastrup använder vattenmetaforen men senare i boken en mer avancerad kvicksilvermetafor (Månen och Merkurius!) får jag känslan av att den ålderdomliga astrologin för den med lika mycket energi som Kastrup själv skulle kunna förklara hans metafysik som en rörelse inom bara en del av den astrologiska verklighetsuppfattningen.

I vilket fall ett intressant arbete med att ikläda den hinduistiska monismen nya liknelser som bättre passar en sekulär materialist. Han lockar med andra ord in det primitiva västerlandet i en tankevärld genom att påvisa hur mycket bättre monismen passar än något annat med strängteorin i dess nuvarande stadium.