Favoriserar universum patrilinjaritet?

Artisten Michael d'Abo skrev "Handbags and Gladrags"
- en av den unge Rod Stewarts signaturmelodier innan han
svek sin klass och blev en blondinjagande nyrik tönt i USA.
Handbags är en vemodig betraktelse över folk med små resurser.

Som först i barnkullen hade jag inga storasyskons musiksamling att snabbstarta med. Samtidigt var en barndom i tidigt 70-tal ännu inte kapad av kommersiella intressen. Det gick att på egen hand genom radion forma en musikalisk profil utan dagens monotona styrning av skivbolag med alltför mycket inflytande över radiostationernas spellistor. 

Radioveteranen Carl-Eiwar spelade en bit in på 70-talet "hopplöst daterade" hits och jag sög åt mig allt. Sida vid sida med Black Sabbaths blodiga sabbat (1973) diggade jag embryonal rock & roll i formen av Ray Browns Boogie at Midnight från sena 1940-talet. Den bredden har kiddsen ingen chans till idag, trots Spotifys påstådda välsignelser! Vi är idag så fördummade konsumtionskossor att det är svårt att tro den här mänskligheten har någon chans att överleva. Måtte några få överleva och starta om med bittra men viktiga erfarenheter gjorda! (Missa inte Therese Uddenfeldts betraktelser över en civilisations undergång i DN! Välskrivet.)

Brittiska popgruppen Manfred Mann var väl egentligen samma refrängbaserade topplistemusik som mycket annat, men deras gamla 60-talshits blev snabbt mina favoritlåtar, det var något maniskt och udda över Ha! Ha! Said the Clown (1967) och den hånfulla (det fattade jag redan vid tretton) spottloskan mot medelklassen: Semi-Detached Suburban Mr. James (1966). 

Det tog mig lång tid att upptäcka att gruppen som fanns mellan 1962-1969 hade bytt sångare på halva resan. Efterträdaren till Paul Jones, Mike d'Abo, måste ha valts därför att hans sångstil var snarlik. Och det var faktiskt de senare hittsen med honom jag tände mest på. Manfred Manns Do Wah Diddy Diddy (1964), den första brittiska listettan någonsin i USA, hade låtit en smula barnslig även i mina prepubertala öron. (Vid dubbelkoll visar sig låten i själva verket ha burit på ett sexuellt innuendo!) 

Men Mike d'Abo med sin pressade röst och sävligt vältrande version av Bob Dylans Just Like a Woman, den övertygade mig om att pop också var konst. Dylans femtielva Nobelvärdiga verser hade slängts på soptippen och kvar var bara en effektiv poplåt på under 3 minuter. En extra syrlig karamell.

Våren är kort. Foto från tiden för Bondfilmen.
Maryam d'Abo drabbades senare av hjärnblödning men överlevde

Att ännu senare upptäcka att den undersköna Bondbruden Maryam d'Abo - cellisten i Iskallt uppdrag (The Living Daylights) från 1987 - är en yngre kusin till Mike d'Abo, bäddade för denna lilla spaning i astrologin. Något som liknar en kosmisk preferens för patrilinjär arvsföljd tittar här fram, även om biologin hävdar att genetiken på moderns sida är mer stabil. Som jamaicanska reggaegruppen Meditations sjöng i en lokal megahit 1976: "Woman is like a shadow, man is like an arrow". Dit den patriarkala säden flyger därunder följer den matriarkala principen som en skugga. 

Gettonissarna i Meditations, vars texter är så brutalt språkligt felaktiga att skolgången måste ha varit obefintlig, hade naturligtvis ingen aning om att de formulerat exakt samma tanke som också återfinns i den gamla kinesiska Yin & Yang-filosofin. I denna sägs Fadern (Yang) representera tidspilen medan Modern (Yin) utvecklar rumslighet i takt med tiden. Kort sagt Fader Tid (astrologins Saturnus) eller Patriarkatet regerar och Naturen eller rumsligheten eller kvinnan följer med och skapar ett rum, ett hem och en trivsel som får själar att lockas in i livmodern gång på gång och återfödas.

Efter att ha insett hur Mike d'Abos röstkvalitet påverkat mitt prepubertala liv tack vare Carl-Eiwars radioprogram med gamla godingar tog jag notis om artisthoroskopet. Hans halvkända dotter Olivia d'Abo hade jag redan noterat i något sammanhang och givetvis fanns redan kartan för den obegripligt karismatiska Maryam sparad.

En ung Olivia d'Abo när hon nästan
slog igenom som aktris

Det var nu när alla dessa daBoer kristalliserade sig som en släkt jag upptäckte att de möttes vid en punkt i zodiaken, i det patriarkala, saturniska Stenbockens 27e grad. Jag hade nog sett hur min egen familj över två generationer upprepade vissa TECKENPLACERINGAR, men att exakta gradtal återkom, det var något nytt.

Jag beslöt mig för att gå ett steg bakåt ytterligare och kan rekommendera genealogisajten geni.com, med vars hjälp Michael d'Abos annars okände far Edward d'Abo genast visade sig med födelsedatum. (Man behöver inte registrera sig eller interagera med den skärm som lägger sig framför sajten - skriv bara in namnet på individen i sökfältet överst.) Och ta mig tusan, farsan har aktivitet så det räcker blir över i de sista graderna av Stenbocken!

Överlappningen sker inte via exakt grad, men räknar man bara med heltal kan det hända att så lite som en enda bågminut skiljer planeternas positioner åt fast den ena har en placering i 27e och den andra i 28e graden. Vill bara påminna om att astrologin handlar om kartritningar och inte om tinget i sig. Här är således tre generationer i rad i samma region, Edwards avkomma Mike och den senares dotter Olivia.

Med Bondbruden Maryams nederländske far Peter Holland d'Abo försvinner dock den röda tråden, med mindre man accepterar att positioner mittemot Stenbocken, i Kräftan, också gäller. I Kräftan ligger nämligen den "patrilinjära" Saturnus precis i starten på tecknets sista tredjedel. Dramatiken med gradexakta korrespondenser mellan släktingar försvinner visserligen, men Edward och Peter d'Abo är naturligtvis släkt (hur har jag inte utrett) och popsångarens far Edward är faktiskt fullmånebarn med Solen i slutet av Stenbocken och Månen i Kräftans 26e grad vid lunchtid. 

Tänk om den Månen också befinner sig i 27e? Hur som helst ger en sen KräftMåne en koppling till den 2½ år yngre Peter, Bondbrudens far. Denna är också född i ett Jordtecken, men inte Stenbocken utan Jupiter. 

Dessutom har han Jupiter i Oxen (som välsignar Solen). Uppenbarligen talar vi om högreståndseuropéer här och det förvånar inte att det är de rikas barn som man hittar inom konst- och underhållningsbranschen. Merparten av världens befolkning har historiskt inte förunnats möjligheten att förverkliga sina inre gåvor, de har varit trälar åt den rike mannen eller svenska socialdemokrater vars "arbetslinjer" inte längre går att skilja från den historiska förtryckande överhet som skapat så ynkliga konsumtionsmaterialister av detta en gång fria folk. Det krävs ingen djupare studie av det svenska artistlivet för att se att det är ett frälse som ärver privilegierna från sina föräldrar. 

Dessa inbillade kungligheter släpper förstås nådigt in lyckade uppkomlingar efter att nöjesindustrin upptäckt att den konsumerande underklassen ger tummen upp till någon debutant på g. Så haffades t.ex. Danny Såsidär och blev en könlös underhållare på stora nattklubben i Stockholm... Han passade in på en stereotyp frammejslad redan före Frank Sinatras tid... Så här menlösa är dagens svenska barn att de låter sig ätas upp av vuxenvärlden redan innan de  förvärvat ett eget tänkande (och varifrån skulle det tänkandet komma givet IT-branschen i säng med kapitalister och stat). Den monstruösa överheten gnuggar händerna över tillståndet i Sverige! Aldrig har det varit så lätt att ta värdigheten från medborgarna som i denna högteknologiska tid. Villigt förnedrar sig folket.

Tillbaka till ämnet! Överblicka de här kartorna och notera hur den karismatiska Maryam helt bryter sig ut - vissa är åtminstone ytligt sett mer favoriserade än andra!


Sångarens far Edward d'Abo:

Sångaren Michael:

Michaels dotter Olivia:

 Aktrisens far Peter d'Abo:

Aktrisen Maryam:

 *****

Och om man nu upprepar granskningen på mödernet?

Manfred Mann-sångarens mor Dorothy har ingenting i Stenbocken och kusinen och Bondbrudens franska mor Nino (med det ofranska flicknamnet Kvinitadze) saknar närmare data än året 1920. 

Dorothy är ändå intressant, för som maka till Edward d'Abo borde äktenskapstycke också uttrycka sig astrologiskt, såvida det inte bara var ett konvenansparti eller horaktigt äktenskap för pengar eller status. 

Placeringen för kvinnans begär/sinne är oklart vid lunchtid men makens Sol i Stenbocken gör att man kan misstänka hennes Måne i Stenbocken, vilket förstås gör henne till en naturlig streber (särskilt som denna hennes andra make har stora pengars Jupiter i Stenbocken...) Här finns dock en harmoni mellan horoskopens element och även materialister kan bli kära även om de inte själva ser hur deras omedvetna gallrat bort många människor på basis av materialistiska bevekelsegrunder innan de tillåter sig att "uppleva kärleken":

Dorothy upprepar makens fokus på Jord/Luft (rationalism) men också mycket emotionellt och hungrande Vatten. Hennes Venus-i-Eld faller vid vägkanten här, inte alla såningsmannens frön föll i den goda jorden. Dessutom en intressant "slinkighet" i formen av Vatten och Luft i slirigt samspel, jag ser tydliga tendenser till rationalisering av statuslängtan (oppositionen Kräfta/Stenbock är en ren karriärsklättrare...)


Så...i väntan på en stor och klarläggande undersökning av hur hela släkter dinglar som frukter på det kosmiska trädet föreslår jag - preliminiärt - att universum favoriserar den patrilinjära ordningen. Ingen av Dorothys planetplaceringar ger upphov till samma gradexakta eller nästintill gradexakta kopplingar som fanns i den patrilinjära rörelsen över tre generationer.

Zodiaken ÄR konservativ till sin konstruktion, men den är en produkt av en äldre äldre mänsklighet som bättre förstod vad saken gäller. 

Dagens sekularister är ute och seglar. Och deras försök att stuva om i den universella ordningen och kalla "allt är lika" kommer att bli slutet för deras lilla och förvirrade sträcka i denna fantastiska saga utan slut.

*****

PS. Det finns dock en suggestiv berättelse i den patrilinjära trojkan Edward, Michael och Olivia, och det är att även Oxens tecken är aktiv genom tre generationer. I två av fallen dessutom via Månen som har en solid position, "upphöjd" (Naturen/Vatten visar sitt syfte är genom förkroppsligandet eller förtingligandet - nyplatonisterna menade att Gud inte kunde sluta "överflöda" tills verkligheten nått en så låg nivå total sterilitet vidtog och därmed vändpunkten för en "återställelse") .

Vad betecknar Månen "upphöjd" i Oxen om inte en matriarkal stadga? Här är skuggan som följer pilens flykt och upprättar en rumslig realitet som de själar som vandrat längst ut i tillvaron nu kallar sitt hem! Här frossas det i upplevelsen att hålla i fysiska föremål och känna "ägandets sensation". 

Många själar förblir som barn genom hela sitt jordeliv, medan ett fåtal gör ritualerna på Terra en eller två gånger och passerar igenom chimären. De undrar med rätta vad i hela friden som flugit i mänskligheten.