DN-Schottenius och den svenska konflikträdslan

DN:s Maria Schottenius minns tillbaka till Sverige och 1970--talet och upprepar gång på gång hur förfärlig hon fann den hårda och konfliktsökande tonen i medierna. I synnerhet hos den alternativa barnuppfostrarpedagogen Anna Wahlgren som Schottenius med subtilt förakt beskriver som någon som slog mynt av sitt moderskap och ville att mödrar skulle få vårdnadsbidrag och tära på andra skattebetalare. 

Det är inte svårt att visualisera den unga Schottenius som en Olof Palme-hatare, med tanke på hur också han hämtade kraft ur sin inneboende sexualdrift för en märgfull argumentation och kanske satte nivån för den tidens tv-debatter. Schottenius var kort sagt en till självrepression fostrad fin flicka, en sorgligt ointressant borgarbracka under det "röda" 1970-talet. Det var sådana som Schottenius, fast kanske mindre upptagna av fisförnäm konst, som till sist byggde upp ett sådant Palme-hat att Sverige fick sitt första statsministermord. 

En jämförelse mellan Schottenius och den föraktade Wahlgren bekräftar det mesta av vad jag just sade:

Anna Wahlgrens kända födelsetid ger det stridbara Lejonet stigande i öster och eftersom Solen står i 2a ekonomihuset och i själviska Jungfrun stämmer nog Schottenius subtila förakt till viss del. Den här kvinnan med matriarkala och familjära Månen i klent läge i 12e husläge, var verkligen om sig och kring sig när det gällde ekonomiska frågor. En ascendent i Eld med ascendenthärskaren i Jord ger en "andens brutalisering", hon framstod som hårdare och råare än hon kanske egentligen ville vara.

Och höjda röster passar verkligen inte Schottenius, vars "fallna" Sol i Vågen inte bara är usel på att ta egna och starka initiativ utan här är helt mördad av en patriarkal munkavle. Visserligen anses den Stora Illgöraren Saturnus "upphöjd" i Vågens tecken och särskilt kvinnor (Venus) med en sådan här konfiguration kan ha en helt sjuklig identifikation med sin far eller den som spelat den auktoritativa rollen i familjen. Solen - den egna identiteten och dess fria uttryck - är helt lamslagen av Patrikarkens närvaro och när också Schottenius visar sig ha den "fallna" Venus som basis för sin "fallna" Sol finns det ingen hejd på hennes typiskt svenska konflikträdsla. 

Som jag ofta kommenterat Sverigehoroskopet finns där en passiv-aggressiv grundton vilket förklarar hur eliten alltid kommer att få svensken att truligt göra som han blir tillsagd. Varför ett inbördeskrig ligger som en distinkt möjlighet en bit fram i tiden har naturligtvis inte med de infödda svenskarna att göra, de är inavlade och kulturellt tillplattade bortom räddning. Det har istället att göra med de fullständigt vettlösa borgerliga politiker som öppnat landet på vid gavel för den globala kapitalismen. Flyktingar och en misslyckad arbetsmarknadspolitik kommer att resultera i en sophög av ointegrerat humankapital, och alla dessa människor kommer att spricka i ursinne av den svenska inskränkthet vi hemmablinda aldrig såg i vår rusighet över landets exportframgångar med ABBA (som aldrig har vett att lägga sig ner och dö) och mördarvapen från SAAB. 

Schottenius presenterar kort sagt sina egna tillkortakommanden som textens ogillande grundton och man ska nog inte lita alltför mycket på hennes minnesbilder. Hon är abnorm, vilket också hennes intellekt (Merkurius) i den hatiska och tvärvägrande Skorpionen antyder. Kvinnan är i själva verket inte alls typisk för Vågen trots att det är soltecknet, utan motsvarar mer den kräsmagade Jungfrun som finner åtminstone fem fel i allt och alla, tagen till den patologiska avskyns rand genom att Jungfuhärskaren Merkurius redan nått i avfallshögen Skorpionen. 

Genom den här bloggen har jag lärt mig att mixen av hyperkritisk Jungfru och avståndstagande Skorpion kan ge goda resultat i det lilla, som miljömedvetenhet och källsortering av soporna, Jungfruns nålsöga är hur litet som helst och kan spåra ut till den gräns att man monterar ner slitna produkter i deras minsta beståndsdelar och slänger var typ av skräp i sin egen säck. Detta är då när det diskriminerande intellektets Merkurius sliter sig helt lös och som inre arketyp gör ett skämt av människan som blivit besatt av en drivkraft på bekostnad av det större perspektivet.

Detta tycks mig en typisk borgerlig symbolkombination - prydliga och välordnade människor som avskyr snusk och destruktion. Skorpionens degeneration är för dessa inte en möjlighet till död och det vidgade perspektiv som följer för den som upplevt döden och sett att något mycket bättre väntar på andra sidan av den gyttjegrop det materialistiska livet utgör, nej för den ordinära människan representerar Skorpionen sådant som inger fruktan och påminner om att det ljuva och prydliga livet en dag kommer att ta slut. 

Inomvärldsligheten grasserar som en dödlig sjukdom hos Schottenius och det är svårt att förstå hur hon kunnat syssla med konstkritik eftersom så mycket av den stora konsten har metafysiska teman och sker locka den som deltar i verket över till andra sidan. En liten borgare som Schottenius måste ha stannat vid flodbanken och studerat konstens "struktur" istället för att låta sig omvandlas. Den som tycker en höjd röst är motbjudande oavsett vad den rösten säger är sannerligen inte i stånd att bedöma de högre konstarterna.

Den som går djupare in i synastri-kartan (partnerjämförelsen) ser snart att Anna Wahlgren liknar Schottenius på flera punkter, så att det här förmodligen handlar om avund som vänts till förakt. Någonstans i den individualitet, den solära lyskraft Schottenius aldrig lyckades utveckla för egen del, gömmer sig säkert en beundran för en "stark kvinna" som Wahlgren. Men hennes borgerligt inpräntade tankemönster tillåter henne inte att erkänna detta, så istället blev det en generisk högerartikel om det "socialistiska svenska 70-talet". 

När Schottenius själ slutligen lämnar kroppen kommer den strax att se vilken obetydlig transportsträcka det här livet var. Inte alla föds till stordåd varje gång. De där "15 minuterna" har säkert alla på jorden upplevt i något liv, men det är inte säkert att det var i individuell skepnad. Som del av en tajt stam i Amazonas, en grupp som kanske t.o.m. var förenade med varandra under nattens drömmar, skulle hela gruppen ha glänst av storhet tillsammans och inte som här i den högervridna ödemarken Sverige där alla jagar storheten individuellt och på sin nästas bekostnad.